Mitt liv i korta drag. |
Mitt liv, så som man oftast räknar började ca en kvart efter midnatt den åttonde dagen i april, självklart så kommer jag inte ihåg något av det, men det är vad jag har fått berättat för mig. redan från början var jag vild, men på ett lite charmigt vis, brukar kära mamma säga, bara för att efter tillägga: förutom när du försvann när vi var ute eller sprang runt på restauranger. Vild i hjärta, vild i själ, jag har alltid varit en livfull färgklick om man ska andvända sig av posetivt laddade ord, men det finns ju såklart andra sätt.
Och jag blev ju inte mindre vild av att växa upp bland bara killar,min krets bestod av mina två bröder, Andreas och Niclas, och Fredric och Jocke,(som jag förövrigt betraktar som nyckelpersoner i mitt liv) jag tror knappt jag träffade en tjej i samma ålder som mig förns jag började på härnevi dagis när jag var ungefär tre, men dit behöver vi ju inte komma än. Jag har växt upp med två äldre bröder, fyra och sex år äldre än mig, och jag har alltid trott (eller vetat) att jag kunde göra allt som dom kunde, extakt samma sekund som dom kunde, och det tror (vet) jag att jag fortfarande kan, för sådan är jag, om någon annan kan, varför skulle då inte jag? Att jag fått växa upp bland pojkar är något som jag är glad över, det har gjort mig till den pojkflickodatanörden som jag är idag, Fredric och Andreas brukar alltid påstå att jag igenkligen är en kille, och dom har nog, till viss del, rätt, jag är viss del kille och viss del tjej.
Jag blev äldre, och började på dagis, där träfade jag Anna Nordblad, Martina Hagerlind och Camilla Neumann, dom, speciellt Anna gjorde mig lite tjejigare och gav mig ett rejält motstånd, för du förstår, jag var så himla envis och var bra på att få folk dit jag ville, och kunde ibland vara lite våldsam, men Anna var precis lika dan, vi hamnade ofta i slagsmål med varandra, dom kunde vara väldigt våldsama, vi har båda ärr efter varandra, men jag kan inte påstå att vi var tjurskalliga för lika snabbt som vi blev osams blev vi sams igen, för vi passade så himla bra och ändå så dåligt tillsammans, det var ju iaf tur att ingen av oss hade någon slags blödarsjuka.
jag blev ännu lite äldre, och började i skolan, där träffade jag Tove Eckebring Andersson.
Tove var tjejig och inte alls tjejig på samma gång, inte som många tjejer, rädd för smuts och bara "pippinuttiga" (ett ord som mamma alltid använder som betyder typ...petig, smutsrädd,tjejig, men jag tvivlar på att det är ett riktigt ord) Hon passade mig bättre på det sättet.
I typ fjärde klass dök en till nyckelperson upp i mitt liv, Fredrik Lannergård. Han fick mig att tagga ner lite och liksom hålla koll på mig själv. (Även om det tog många år och arbetet än inte är riktigt avslutat än) fredrik har gjort mycket mer för mig än att lära mig So och bild och alla skolämnen, han har varit som en extrapappa, hela klassens extrapappa faktiskt. Vem vet hur jag skulle vara utan honom? Och det känns ledsamt nu när vi troligtsvis inte kommer träffas många gånger mer i våra liv.
När jag blev lite äldre hamnade jag i lite dårligt sällskap, jag vet inte varför, det bara blev så, och saker gick väldigt fel. Men saker hände och andra saker hände som balanserade upp det och allting blev bra tillslut, och jag gick ut med nya erfarenheter, ny insyn i saker.
Och nu då? Hur är mitt liv från denna tillfälliga topp på små 16år? Ärligt talat ångrar jag inte ett jojta, allt dåligt som har hänt mig har kommit ut till det bästa och vem vet hur saker skulle vara om jag inte gjort misstag? Då kanske jag inte skulle vara som jag är idag, och ärligt talat så är jag väldigt nöjd med mig själv, och mitt liv, även om det ibland skulle kunna vara bättre.
(För jag vet inte om jag kommer att orka skriva klart självbiografin som jag började med, det är jobbigt kapitel som börjar komma nu. Vet inte riktigt om jag vill skriva om det (För det är bla om det som jag bara skrev kort om i den här, när jag hamnade i dåligt sällskap) Men vad säger ni, ska jag fortsätta på självbiografin?
|
|
|
|
