På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Another heart calls /del fjorton

- Gud, jag är för snäll alltså. Skickar in två delar på samma dag! Men ni har ju varit så snälla och kommenterat så. ^^ Kanske verkar det som att den är slut, MEN DET ÄR DEN INTE, nepp nepp, det är två delar kvar! Förstår ni att jag har skrivit fyra delar på lite drygt två timmar? :D Aja, läs nu och kommentera. :)

Han hade inte svarat på hela onsdagen. Det enda jag hade gjort hade varit att ligga på min madrass i Fabians rum och ringa upp Simon, utan att få något svar. Fabian hade försökt få med mej ut, men jag hade vägrat. Vi hade varit inne på hans rum och kollade på film hela dagen, och jag hade väntat på att Simon skulle svara eller ringa – vilket han aldrig gjorde.

På torsdagsmorgonen vid halv nio vaknade jag av att min mobil ringde. Fabian vaknade inte. Han var inte särskilt lättväckt.
”Mm, hallå?” mumlade jag trött i telefonen.
”Hej, det är Simon” sa Simon i andra änden. Jag piggnade genast till och satte mej upp.
”Hej”
”Sorry att jag ringer så tidigt men jag kunde inte somna om” flinade han. Jag skrattade inte. ”Mamma sa att du hade varit här i tisdags, och jag såg att du har ringt ett antal gånger… Ville du något särskilt?”
”Vänta ett tag” mumlade jag. ”Jag ska bara gå ut så att jag inte väcker de andra” Jag skyndade ner för trappan och gick ut på verandan. ”Varför svarade du inte på mobilen?”
”Jag glömde den i stan… Och pappa vägrade åka tillbaka och hämta den, och vi har ingen telefon i stugan”
”Vi åker idag” sa jag kort.
”Va?!” utbrast han i andra änden.
”Mm”
”Men ni skulle ju åka på fredag, nästa vecka!” protesterade Simon.
”Ändrade planer, pappa ska börja jobba tidigare. Dom ringde från hans jobb igår” Jag gick ut och satte mej på en av gungorna.
”Amen…” började han, men tystnade. ”När idag åker ni då?”
”Ett” Han blev tyst igen.
”Kan jag komma över?”
”När då?”
”Nu”
”Nu?” Han svarade inte. ”Ah, okej”
”Möt mej vid gungorna om tjugo minuter” sa han. ”Hej då”
”Hej då” Precis då jag hade tänkt lägga på hörde jag att han ropade mitt namn. ”Aa?”
”Jag älskar dej” sa han lågt och så hördes ett litet klick och han var borta. Jag stirrade på mobilen. Han hade sagt att han älskade mej…! Jag kollade på klockan och skyndade mej in. Jag skulle i alla fall hinna borsta tänderna och tvätta mej lite grann innan han kom.

Tjugo minuter senare stängde jag försiktigt dörren till verandan och började gå med långsamma steg mot gungorna. Vad skulle jag säga? Och vad skulle HAN säga?
När jag kom fram satt Simon redan på en av gungorna och kollade ner i gräset. Han hade på sej ett par ljusgrå mjukisbrallor, en stor svart t-shirt och de bruna dreadsen hängde ner i ansiktet på honom.
Jag gick fram mot den andra gungan. Han kollade upp och strök bort dreadsen från ansiktet. Jag satte mej tyst ner på den andra gungan.
”God morgon” mumlade han efter ett tag.
”Morrn morrn” svarade jag.
Vi satt tysta i en minut, två minuter, fem minuter, tio minuter. Tillslut reste han sej upp och satte sej framför mej på marken. Jag kollade ner på honom. Hans ögon var blanka. Plötsligt begravde han sitt huvud i mitt knä.
”Jag vill inte att du ska åka” sa han med ostadig röst. Jag började stryka honom över håret.
”Tror du jag vill åka?” frågade jag. Simon svarade inte. Jag flyttade ner från gungan och satte mej i hans knä och omfamnade honom hårt. ”Jag älskar dej också Simon” sa jag och kysste honom på munnen. Han tryckte sej hårdare emot mej, som att han aldrig ville lämna mej och strök mej över håret.
”Jag kommer sakna dej så jävla mycket” mumlade han in i mitt hår. Jag kände hur min högra kind blev blöt, och sedan den vänstra. Jag trodde att jag inte skulle kunna gråta mer, så mycket som jag hade gråtit de senaste dagarna.
”Jag kommer sakna dej också” sa jag med ansiktet tryckt mot hans bröst. Simon la sej ner på gräset, med mej över sej. Mina händer vilade om hans nacken, och hans låg på min rygg. Jag slöt ögonen och glömde helt bort att jag skulle åka hem om ungefär fyra timmar.

När jag vaknade hade det ljusnat helt ute. Simon sov fortfarande. Jag drog försiktigt upp mobilen ur fickan och kollade vad klockan var – halv tolv. Vi skulle åka om en och en halv timme. Jag kollade på Simon. Han var så söt när han sov! Jag flyttade mej lite närmre hans ansikte och pressade försiktigt mina läppar mot hans för att inte väcka honom, men jag misslyckades. Min kyss blev besvarad, och när mina läppar lämnade hans kollade han upp på mej med ett sorgset leende på läpparna.
”Hur långt är det kvar?”
”En och en halv timme…” Jag rullade ner från honom och la mej ner på rygg. Han satte sej upp och sträckte på sej. Efter det satt han bara helt still och kollade på gungorna. Jag drog er honom bredvid mej och kollade honom allvarligt i ögonen. ”Jag måste in och göra mej i ordning nu…”
”Jag älskar dej Jenny” sa han och pressade sina läppar mot mina igen.

”Det har varit så kul att ha er här!” sa Ulrika och kramade om mej. Hon gick vidare till min mamma och omfamnade henne hårt. ”Vi lovar att komma upp senare i sommar och hälsa på er!” Mattias kom fram och omfamnade mej lite snabbt. Han gick fram till min mamma och gjorde detsamma. Gustav höjde bara huvudet lite snabbt och gick fram till Tobias. Fabian kom fram.
”Jag är verkligen ledsen att ni inte hann ses innan ni åker” sa han och kramade om mej.
”Du skulle bara veta” flinade jag. Han släppte taget om mej och kollade förvånat på mej.
”Varå, menar du att ni…”
”Du sov” Fabian kollade på mej med ett stort leende på läpparna.
”Jag ska försöka få med honom upp till Stockholm sen när vi kommer och hälsar på. Om du vill alltså!” Jag nickade.
”Försöka går ju!” flinade jag. Fabian skakade på huvudet, skrattade och gick bort till min mamma. Jag tog upp min väska och gick ut till bilen, följd av resten av min familj. När jag hade slängt in väskan i kofferten hoppade jag in i baksätet och satte mej. Lagom när min pappa hade startat bilen såg jag en brunhårig kille komma springandes en bit längre ner på gatan. ”STANNA!” Pappa vände sej förskräckt om. Jag slet upp bildörren och gick Simon till mötes.
”Jag ville bara… säga hej då… en sista gång” flåsade han. Jag skrattade åt hans flåsande. ”Jag har ju sprungit hela vägen!” Jag skrattade till igen. Han la sina armar runt min midja och kysste mej, en sista gång innan jag åkte. Mina händer for upp till hans nacke. Något saknades… halsbandet! När våra läppar lämnade varann drog han upp halsbandet ur fickan och sträckte över det till mej.
”Men…”
”Jag vill att du ska ha det” sa han och sträckte fram halsbandet. Det var väldigt enkelt – en liten stjärna i någon svart/grå färg, som satt på ett svart snöre, men det betydde mycket för mej. ”Så att du inte glömmer mej”
”Jag kommer aldrig glömma dej” mumlade jag och pressade mina läppar mot hans och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag drog mej ifrån honom och började backa mot bilen. Simon stod kvar med blicken fäst på mej. Det blev för mycket. Jag vände ryggen mot honom och skyndade in i bilen.
”Kan jag åka nu?” frågade min pappa. Jag svarade inte. Han startade bilen igen och lämnade Fabians hus, och Simon bakom oss. Jag hann lagom sätta på mej halsbandet och tänka tanken att jag aldrig skulle ta av det då min mobil vibrerade till. Jag tog upp den ur fickan.
Jag glömde att säga att jag älskar dej stod det. Jag log. Jag skulle aldrig glömma Simon heller. Aldrig.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

BlackDream - 12 nov 08 - 19:11

Naw =)

sandruskapuska - 26 okt 08 - 01:24- Betyg: