Brev till dig som var, del 3 |
Att se dig falla sådär obärmhertigt ner på den hårda asfalten och höra dina förtvivlade skrik av ångest och av att inte bli lämnad ifred.
Men Alexandra, de vågade inte, de vågade inte lämna dig ifred, kan du förstå det?
Jag kan förstå det, men jag kan inte förstå när folk inte vågar lämna mig ifred. Det är väl något knas i ens huvud som gör att man tänker helt fel. Någon sammankoppling som liksom inte borde finnas, men som bara finns där utan anledning.
Alexandra, jag undrar så vad du gör?
Jag undrar om du ens lever?
Eller om du föll offer för dina monster, jag hoppas att du har fått den hjälp du behöver för att överleva, för att orka leva vidare. Fr du hade så mycket potential Alexandra. Jag hoppas du vet det.
Men vet du? Jag önskar att de hade sett mig också, jag önskar att jag hade rymt bort med dig till en annan värld än den jag befinner mig i nu.
Innerst inne hatar jag egentligen den uppmärksamhet du fick och den jag blev utan, den som ingen gav mig så att det hjälpte.
Du var en strulig tonåring som bara ville dö och tog droger, jag var bara den tonårsdeprimerande tonåringen som egentligen inte hade några problem.
Jg älskade att umgås med dig, men jag hatade hur du stal hela showen alltid, precis varje dag, jag orkade inte med dina svängningar, dina skrik och bråk och saknaden som var så stor i mitt inre när du försvann.
|
|
|
|
