Tú Sabes Quien Tú Estas. Del I |
Vart är jag?
Det verkar som om att du inte vet det heller.
''Underbart!'' fick jag ur mig.
Jag tror att du var irriterad på allt detta prat.
Tystnad
''Så du tror på detta nu?'' Frågade du
med en övertygande röst.
''Tror på vad?''
''Kärleken fattar du väl?'' Svarade du.
Den kalla rösten som kom från dig tycktes inte påverka
min syn på det hela kring kärlek.
Ett hastigt '' Nej.'' kom från mitt håll.
Återigen en obehaglig tystnad.
''Det finns väl några enstaka miljarder
par som har gått på det hela.'' utbrast jag.
''Dessutom så är det bara ett ord. Ett mentalt ord.
Mentalt finns inte.'' Till la jag direkt.
''Du är hopplös.'' Fick jag höra av dig.
''Vem är det som är mest hopplös, Du eller jag?
Jag kan låta dig gå på det med. Det är bara att följa strömmen för dig.''
Jag klappar till dig löst på axeln. Ett annat sätt för att
säga ''Ge dig av'' eller ''Det löser sig''.
Du tittar omkring dig. ''Vad gör du?''
Jag försöker fortfarande slita av mig giftemålsringenfrån mitt finger.
''Det ser du väl?''
Jag får av mig ringen, kastar den snett bakom mig och springer iväg
till andra sidan ängen. Det är mörkt. Jag är nöjd med hur det ser ut.
Du plockar upp ringer och kollar på mig som om att jag vore en dåre.
''Blir han inte sur?'' ropar du.
''Jag vill inte tillhöra någon.'' Svarar jag.
Du släpper ringen och småspringer mot mig.
''Sätt dig.'' Säger jag lugnt.
Du gör så som jag säger.
''Vad har du för dig nu då?'' Frågar du vänligt men bestämmt.
''Vet inte, vi får se hur det blir.''
Du börjar pilla på mitt hår.
''Solen åker upp nu.'' Får du ut ur dig.
Jag lyfter upp min blick mot himlen och somnar om med
mitt huvud i din famn.
|
|
|
|
