Det där med scenskräck & kärlek |
Inuti hennes hals
har någon försökt bilda
en öken
men hon
ställer sig upp
och låtsas att hon inte
bryr sig om alla blickar
fast det är lögn
lögnlögnlögnlögn
tillochmed de bruna
prickarna
syns bakom luggen för
en gångs skull
host
och
fullständig
fullständig
tystnad
"Den som döpte
kärleken
kan inte ha träffat den"
hennes röst ekar
mot teckningarna
på väggarna,
hon målar om sitt ansikte
blodrött
men ingen skrattar
"Kärleken är ingen lek,
det är en sjukdom
en sjukdom som
mässling
eller förkylning
eller cancer eller anorexia.
Du kan inte styra den.
Den kommer in genom dörren
oinbjuden
men när den väl är inne
får du inte ut den. "
Kärlek, kärlek?
Kunde hon varit mindre originell
ens om hon försökte?
Men orden
fastnade på pappret
innan hon själv han styra det
och sedan tog tiden
slut
"Kärleken är som en hund
du aldrig kan dressera,
den är som en vildvuxen blomma.
Du kan inte själv bestämma
när den ska vissna.
Kärleken är som solen,
glödhet och strålande,
men du bränner dig hårt
om du kommer för nära
samtidigt
skulle du inte klara en dag utan
solsken."
Hon borde sluta nu
inbillar sig att
ingen lyssnar fast
egentligen har hon
dem alla
"Du kan springa,
gömma dig,
flytta ut ur världen
för att försöka undvika den,
men den hittar dig
tillslut och då har
din flykt varit förgäves.
Jovisst,
kärleken är en sjukdom.
Men en vacker sådan.
Den vackraste av dem alla."
Stolskrapet tillbaka dränks
i ett fyrtioåttahändigt
klappregn.
|
|
|
|
