Förtvivlan och meningen med livet - del 2 |
Nu när jag hade stigit upp ur sängen ville jag gå överallt, känna alla världens dofter och skrika ut alla instängda känslor. Men jag kunde inte. Viljan var så mycket svagare än mitt förnuft, och mitt förnuft var kedjat bredvid mina minnen.
De hade mig fortfarande i ett så fast grepp att jag inte kunde känna lycka, jag ville ju så gärna skratta högst av alla. Visst kunde jag vara glad, men lycklig… Egentligen är det samma sak, men för mig kändes det inte så. Lite småglad när Mollie pratade med sin amerikanska dialekt, men så fort lyckan försökte fortplanta sig i mig dog den under ett moln av mörka tankar.
Han hade tagit över min kropp fast han var långt, långt borta.
Jag började ljuga för att få vara ensam.
Mollie gick till jobbet och jag låtsades sova när hon öppnade dörren till gästrummet.
Mollie kom hem och jag duschade för att få bort tankarna och minnena.
Mollie lagade middag och vi satt tysta medan hon åt och jag blev förtärd själv av tankarna som vägrade släppa mig.
Mollie fyllde i papper, betalade räkningar, gick och handlade, hyrde film, poppade popcorn och tände ljus. Mitt liv var tomt på sysslor. Jag minns inte ens vad filmen handlade om.
”Nu, Andrea… Nu får det vara nog!”
Mollie skrek högt och klampade in i rummet.
”Kom med här.”
Hon tog tag i min hand och drog mig ut, tog sin väska och våra jackor.
”Aj, vart ska vi?”
Jag var för chockad för att göra något.
Hon svarade inte och saktade inte ner förrän vi kom till busshållplatsen. Där satte hon sig tungt på bänken, fortfarande med mig i ett hårt grepp, och började rota i väskan med den andra handen.
Efter fem minuter kom en buss och hon reste sig och drog med mig, betalade och satte sig längst bak med mig bredvid.
”Okej” sa jag mjukt nu. ”Vart ska vi Mollie?”
”Sjukhuset”, sa hon utan den minsta antydan till förklaring.
”Sjukhuset?”
”Ja, du ser förjävlig ut, jävla skelett! Föresten ska vi ta ett rejält snack med läkaren.”
Jag satt tyst, ville inte reta upp henne ännu mer. Hon hade alltid varit dominant.
När vi kom fram gick vi och anmälde mig. Hon hade ringt och bokat tid tidigare, och efter en halvtimme i väntrummet kom en man för att hämta oss.
”Andrea…” Började han men Mollie avbröt.
”Ska jag vänta utanför?”
Hennes röst var härligt mjuk igen.
Jag nickade och följde med läkaren in i ett undersökningsrum.
”Nå. Din vän var väldigt orolig för dig Andrea, och hon föreslog en undersökning. Eftersom du är under arton behöver jag… nej, det var redan kollat. Nå…”
Jag tittade ner på golvet. Det var nyskurat.
”Nå, ska vi ställa oss på vågen för att se din vikt”
Han log, och jag ryste.
”41 kilo. Det var inte mycket det Andrea. Varför har det blivit såhär tro?”
”Nå…” sa jag ironiskt. Han verkade inte förstå.
”Kanske vore det bra att vi… Från din kompis synvinkel verkar du deprimerad, kanske borde du tänka på medicinering av något slag?”
Jag gick ut utan ett ord, röd i ansiktet och händerna ilsket knutna.
”Mollie!”
Hon ryckte till och tappade sin tidning.
”Hur kunde du! Hur mycket har du sagt? Han var sjuk i huvudet! Föreslog piller fast jag är under arton och har du pratat med mina föräldrar också!?”
”Eh…” Mollie tvekade.
”Jag är bara arg, besviken och jävligt ledsen!”
”Förlåt älskling, förlåt, men jag vill inte se dig försvinna.”
”Det får du ändå” skrek jag och sprang därifrån.
”Andrea!”
|
|
|
|
