Människan, Blottad och Övergiven pt.3 |
Med ett ryck vaknade jag. Det var precis i gryningen en kylig höstmorgon, men mina ögon kunde inte se det vackra i det hela som de skulle ha gjort innan. Gårdagens hemska händelser for runt i huvudet och smärtade mig otroligt. Jag låg på ett fält mitt i ingenstans, hur jag kommit dit var inte säkert. Jag vet bara att jag hade skrikit och sprungit tills benen inte bar mig längre och rösten inte kunde hantera mer skrikande och jag kollapsade. Men Hon hade ju kommit till mig, Hon hade varit verklig, Hon hade rört vid mig så som Hon brukade göra innan. Jag hade känt Hennes varma lena hand mot min kind…
– Jag har blivit spritt språngande galen, sade jag högt rätt ut i luften.
– Har blivit galen, du har varit galen hela ditt liv! Det var en liten sten som talade till mig, med stora blåa ögon och liten mun.
– Jo, men jag har aldrig varit såhär galen, inte närmast sinnessjuk.
– Haha, du har varit sinnessjuk hela ditt liv! Varför tror du jag står här och snackar med dig annars? Stenen fnös åt mig som om jag var helt dum i huvudet och reste sig sedan upp och visade ett par spinkiga svarta ben och promenerade iväg. Jag blev så förvånad och förnärmad av stenens uppförande att jag var tvungen att ta det med en axelryckning för att inte bli för uppretad. Vem är han att komma där och kalla mig sinnessjuk! Men, jag reste mig och började gå, vart hade jag ingen aning om, men bort. När jag reste mig upp såg jag det intorkade blodet på tröjan, byxorna, händerna, överallt på min kropp. Jag skrek till, det var en hemsk syn. Jag blev förtvivlad, men insåg med den gnutta klarhet jag hade kvar i mig att jag var tvungen att tvätta bort blodet, för såhär kunde jag inte se ut. Om någon såg mig såhär skulle det vara kört. Då skulle det vara tillbaka in på dårhuset direkt, och dit ville jag minst av allt. De hade spärrat in mig en gång där tidigare, det var helvetet på jorden.
Tills Hon tog mig därifrån. När jag spenderat två år i helvetet, svag och utmärglad, kom Hon och räddade mig. Jag funderade inte på vart hon kom ifrån, men sedan fick jag klart för mig att Hon var en läkare, en psykolog.
Vår historia är bråkig och jobbig att tänka på, vi brann hett och slocknade fort. Det var en otroligt lycklig tid i mitt liv. Men så föll jag ner i träsket, ner i mitt klottrade sinne återigen. Och Hon orkade inte med det längre, hur många gånger hade Hon inte sett mig falla? Så Hon lämnade mig, miserabel och sjuk. Och ingen såg hur jag saknade henne, de gav mig någon annan idiotpsykolog och lät mig lida.
Det tog ett självmordsförsök innan de såg min smärta. Jag där låg på golvet i min lägenhet och tänkte över mitt liv, pillren gjorde allt drömlikt och det kändes som jag svävade. Då kom idioten och ringde ambulansen och de ”räddade” mig. Men så fick jag träffa Henne igen. Hon var återhållsam när Hon såg mig, jag kunde inte förstå varför. Hon var snäll och brydde sig, men inte ens hälften så mycket som Hon hade gjort innan. Jag fick reda på varför efter ett tag. Hon hade en ny kille. När Hon kom till mig efter jag fått reda på det var jag rasande på Henne, jag skrek åt henne, kallade Henne saker... Jag grät, det gjorde Hon också. Hon var livrädd. Så slutade Hon komma.
Det var då jag beslutade mig för att den nya mannen måste dö. Och visst dog han, det var skönt när han dog. Jag använde en kökskniv och borrade den rakt i hjärtat på honom. Hans dödsskrik och sista stönande lät som ljuv musik i mina öron, jag ler alltid när jag tänker på hans förskräckta ansikte i det ögonblicket jag körde kniven i honom, en minnesbild som stannat hos mig länge och som jag fortfarande är väldigt förtjust i.
Så kom Hon in genom ytterdörren. ”Hej älskling!” Hennes röst, så kärleksfull som jag hört den innan, när Hon menade mig. Jag låtsades att Hon menade mig nu. När Hon såg mig med kniven i handen, mannen som låg på golvet, vi båda lika nersölade i hans blod skrek Hon. Hon skrek på mig, Hon grät och böjde sig ner över honom och grät hejdlöst. Jag blev alldeles förtvivlad, jag hade ju gjort det för vår skull. Jag viste inte vad jag skulle göra. Jag ville att Hon skulle sluta gråta. Men så fort jag försökte trösta Henne ryggade Hon tillbaka och skrek ännu mer. Då stod jag inte ut längre. Jag tog kniven. Ett hugg, två hugg, tre hugg, fyra hugg, fem hugg, sen slutade jag räkna, många fler blev det i alla fall. En sorgsen stril av blod rann ner från Hennes mun, det var det sista jag såg innan jag sprang.
|
|
|
|
