Brev till dig som var, del 1 |
Att skriva detta brev till dig det smärtar, minst lika mycket som minnena av dina skrik mitt i natten och gasbiten jag fick i handen av dig.
"Jag lyckades smuggla med den" Viskade du tyst i mitt öra när personalen hade tagit alla mina vassa saker och jag bröt ihop av ångest. Du tryckte den i handen på mig för att hjälpa, för att hjälpa mig slippa lida för den smärta jag hade inom mig.
Jag vill gråta av tanken på de månaderna du tillbringande på hemmet, det låsta där jag inte ens kunde nå dig med min mobil, jag trodde du var död Alexandra. JAg trodde du hade lämnat världen för evigt och det smärtade i mitt bröst så mycket.
Jag var livrädd varje dag i ett halvår när di mobil var avstängd. Du försvann ju bara sådär helt plötsligt, jag fick inte ens säga hejdå. Jag fick inte ens krama dig och lova dig att det ska bli bra en vacker dag.
Jag tänker på dig ofta och jag saknar dig, jag saknar skratten och jag saknar popcornen och känslan av att vara fri tillsammans med dig. Om du hade sagt något hade jag rymt med dig, men du sade inget du bara försvann. Hux flux i ett trollslag var du borta, borta från mitt synfält från världen från oss på avdelningen.
Jag förstår dig, känslan att vilja fly, att bara ta sina vingar och flyga iväg bort över världen och bort till friheten som ingen någonsin kan ta ifrån en. Jag vet hur det känns och jag vet att man vill fly, men snälla Alexandra varför flydde du från mig?
|
|
|
|
