Våra illusioner av sorg, del 8 (sista delen) |
Att älska dig är så vackert, vackrare än alla stjärnor i världen, fast att s sig skratta får mitt hjärta att bara smälta. Jag vill bara kyssa dig och krama dig likt ett litet gossedjur som jag inte klarar av att släppa ifrån mig. För då, då skulle du försvinna och aldrig mer fortsätta andas.
Åh Sanna, till The Arks musik dansar vi vår dans med döden, han står och ser våra steg och bemärker dem med sådan noggranhet att vi knappt vågar andas, eller ens se varandra djupt in i ögonen. För ack då speglar sig bara döden i dem. Men jag vill, jag vill Sanna, jag vill se djupt in i dina ögon och förföras av din busiga blick som jag ibland skiftar i dina ögon. Att höra dig andas så nära så tätt intill mitt öra får mig att rysa, håret på mina armar reser sig och jag vill bara ha dig nära nu och förevigt, det periodiska systemet skiter jag bokstavligen talat i och U-ländernas situation bleknar i förhållande till att få se dig le och skratta.
Jag såg aldrig dina nedrullande tröjärmar Sanna, nu önskar jag att jag hade gjort det. jag önskar att jag hade förstått att din dans med döden var på riktigt och inte bara en lek. För det var en lek med döden på blodigt allvar.
Att sörja din död är lika hårt som att sörja ett ofött barn.
Förstår du det Sanna?
Att inse att vår illusion av sorg aldrig var en illusion utan en verklighet som grävde sig si djupt in i dig att det inte gick att beskriva.
Nu lägger jag sakta min ros på din grav, ty låt dig aldrig försvinna
|
|
|
|
