Maja och Mårten Del 1 |
Orientering! Maja suckar tungt för sig själv vis tanken på att
behöva tillbringa hela nästa dag i skogen för att leta efter
fåniga kontroller.Hon är nog lite skraj för att gå vilse,har
aldrig känt sig riktigt trygg i skogen.Nåja,en kompass ska hon i alla fall leta fram.
Inte för attt hon kommer i håg hur den ska andvändas men hon kanske kan få en snabbgenomgång
av gympaläraren när dem kommer till skogen i morgon.
Var ska hon nu leta?Ingen hemma i huset att fråga.
Maja går in i föräldrarnas sovrum och ser sig omkring.
Där,i pappas skrivbord kanske.Han sätter sig till rätta i den
vackra gamla skinnstolen som pappa brukar sitta i när han jobbar här hemma.
Det slår henne att hon faktiskt nästan aldrig har suttit i den här
stolen förut.När hon var riktigt liten kanske.Det känns som om
det här är pappas privata område.Han drar ut den nedersta skrivbordslådan och rotar runt lite.
Det ser lovande ut.En gammal karta några fiskedrag i en ask med genomskingligt lock,
en gammal pipa luktar som pappa luktade när Maja var liten.
Pennor,några vykort och lite annat smått och gott,men ingen kompass
Maja letar vidare i de andra lådorna.En är låst.I den översta
lådan finns mest pennor,passare,en gammal kortlek och där är en nyckel.
Maja provar den i den låsta lådan,vrider om och lådan öppnas.
Utan att fundera så mycket på varför pappa har lådan låst bläddrar hon först igenom lite papper,
kvitton och annat som ligger där.Så faller hennes blick på några svart vita foton
och med ens slår det henne att hon inte borde öppnat den här lådan.
Pappa har naturligtvis låst den för att han vill ha sina saker i fred.
Blicken far över bilderna som ligger där.
Pappas konfirmation ocg studentexamen.Dem
har hon sett förut,men där är också en bild som hon inte
sett tidigare.Den föreställer pappa på en bro någonstans
i en stor stad,förmodligen utomlands.Vid pappas sida står en ung vacker kvinna och strålar
med ett underbartleende rakt in i kameran.
Pappa håller armen omkring hennes axlar och han tittar stolt på henne.
Att dem båda hör ihop kan man tydligt se.Det som får Maja att bli
alldeles tung i benen där hon sitter,är den stora runda magen.
Det går inte att ta miste på.Kvinnan är gravid.
En lång stund har Maja svårt att tänka en enda klar tanke.Det här är hennes pappa.Kvinnan och han hör ihop.
I kvinnans mage finns ett barn...men det är inte jag,tänker Maja,
för det där är inte min mamma.Hallå,någon hemma? hör mammas röst uti från hallen.
Maja skuter snabbt igen lådan,vrider om nyckeln och lägger tillbaka
den bland pennorna i översta lådan innan hon svarar.
Hej,här är jag!Vet du var kompassen finns?Fotot har hon kvar i handen,
men på väg ut i hallen låter hon det glida in under blusen
och springer nästan ihop med mamma i dörröppningen.
Kompass?Titta i kökslådan.
Har du ätit något?
Jag är inte hungrig och jag har massor av engelska glosor
till fredag,så jag måste plugga.
På väg till sitt rum hittar hon mycket riktigt kompassen i kökslådan.
Hur kan mamma alltid ha sådan koll på var alla grejor finns?
Fotografiet bränner mot huden innanför blusen när hon går in på sitt rum och stänger dörren
bakom sig.Hon slår på radion,höjer volymen och kryper upp i sängen
och plockar fram fotot.Det är något konstigt med det här.
Maja studeras sin pappas ansikte.
Han är sig nästan precis lik fast kortet nog kan vara femton eller
tjugo år gammalt.
Hon letar i minnet för att komma på vem kvinnan kan vara,men
hon vet att hon inte kommer att finna svaret.Kan det vara någon av pappas systrar?
Nej,hon känner sina fastrar allt för väl.
Detta är en kvinna och en man som älskar varandra.
Deras ögon utstrålar kärlek och barnet där i magen är ett barn som
Maja inte vet något om.En obehaglig oro börjar sprida sig i kroppen.
När Maja vänder på bilden får hon i alla fall svar på hur gammal den är.
Berlin 1984 står det.Sjutton år sen alltså.Engelska glosor verkar ganska
oviktigt för tillfället.Det får vänta till ett senare tillfälle och Maja
tror sig veta att hon egentligen redan kan dem.
Maja kryper i hop ocg somnar på sängen och vaknar först någon timma senare av att hennes mamma
knackar på dörren.
Majas första tanke när hon vaknar är att hon har haft en obehaglig dröm,
men med ens får hon syn på fotografietsom ligger där brevid henne på sängen.
Det är alldeles verkligt.
Mamma öppnar dörren och sticker in huvudet.
Jag åker nu,säger hon.Jag ska på datakursen men pappa
är hemma när som helst.Det finns lasange åt er båda.
Stanna inte uppe för sent.
Hinner du så kan du hänga upp tvätten när maskinen har gått klart.Puss!
Maja funderar mycket på vad hon ska göra med fotot.
Hon lägger det under sin kudde och bestämmer sig för
att ha kvar det tills vidare.Hon ska fråga pappa vem kvinnan är.
Kanske har allt en helt förklaring än den som nu börjar ta form i Majas huvud.
Om det är hennes pappa som är far till det där barnet så är det ett syskon till henne.
Kan det vara möjligt?
Har en förälder rätt till att inte berätta?
Maja som vuxit upp som ensamt barn har många gånger fantiserat om att ha en syster eller bror.
Men naturligtvis en som är yngre än hon själv.
Något annat trodde hon ju inte var möjligt.
Hon har alltid avundats sina klasskamrater ner de berättat om vad de
gjort tillsamans med sina syskon.Visserligen har hon också många gånger
hört hur andra sucka om hur skönt det skulle vara
att som hon slippa att ha syskon som alltid är till besvär.
Tankarna fladdrar vidare.
Kanske den där gravida kvinnan omkom i en flygolycka strax
efter att fotrot togs...
Hela kvällen går utan att hon vågar fråga sin pappa.
Inte för att hon tror att han ska bli arg eller så men
det hela känns så kusligt.
En stor hemlighet som hon inte borde veta någonting om.
De sitter i soffan tillsamans.
Har dukat upp maten framför tv:n precis som de brukar när inte mamma är hemma.
Så många gånger vi suttit så här,tänker Maja och ändå känns all plötligt
helt annorlunda.Efter maten ser det ett kultursmagasin på TV.
En utställning med svenska konstnärer i Berlin får Maja att hoppa til.
Har du varit i Berlin pappa?frågar hon.
Ja,en gång.Hurså?
Jag undrar bara.Det verkar vara en fin stad.
Det är en spännande stad.
Det är...hm...Sjutton år jag var där.
Det känns väldigt länge sen,säger han och lutar huvudet bakåt
och blundar.
Han säger inget mer och Maja undrar vad som rör sig där inne i hans tankar.
Maja säger godnatt och går och lägger sig.
Hon orkat inte fråga just nu.
Vill inte veta.
Vill inte få sin bild av världen rubbad.
Någon dag till ska hon vänta innan hon tar reda på sanningen.
Hon ligger länge vaken men somnar till slut med ena handen under kudden
för att förvissa sig om att fotot ligger där.
|
|
|
|
