1: Hata mig så mycket du vill (TH FF) |
Wow, ni verkar inte ha glömt bort mig! Tack för kommentarerna till förra delen. Har några delar färdigskrivna, så kan lägga upp första. Skratta inte åt min udda handling bara. :$
Kommentera flitigt sen, inga smygläsare. :)
I en våning i norra London satt en till synes uttråkad flicka och stirrade på en dataskärm. Hon var sjutton år och hade långt, blont hår, som låg rätt och slätt över axlarna. Hon var varken vacker eller ful, kanske en blandning av båda delarna. Det var hennes uttryckslösa ansikte som fick en att tveka om fundera om hon var fin eller inte.
Dörren till rummet som såg ut att vara ett enkelt och trist kontor öppnades. Mannen som steg in hade gråsprängt hår, grå kostym och grå ögon. Han såg så känslolös ut som någon kunde göra. Han sa inget utan väntade tålmodigt på att tjejen skulle lämna hans kontorsstol. När hon till sist gjorde det rynkade han irriterat på pannan och intog sin plats bakom skrivbordet.
Tjejen satte sig tillrätta i fåtöljen som om stället varit hennes hem. Men det var det inte. Det var den topphemliga organisationen Underneath the Sea’s högkvarter. Namnet var givetvis ett täcknamn och byggnaden såg ut att vara kontorsdelen av företagets arbetsområde.
”Alex”, sa mannen och fortsatte på svenska. ”Jag har en del att prata med dig om.”
”Mr Evans”, svarade hon kort och nickade.
När hon tvingades tilltala sin pappa sa hon aldrig något annat än mister till honom. Tittade man närmare på dem var de ganska lika. Båda hade samma raka näsa, stålgrå ögon och höga kindben. Det som gjorde att någon inte direkt antog att de var far och dotter var för att de alltid såg ut att hata varandra.
”Vi har ett uppdrag till dig. Det är det svåraste du har fått hittills, men jag hoppas att du inte gör mig besviken."
ETT
Jag tuggade frenetiskt tuggummi för att försöka slappna av. En av Evans underarbetande satt bredvid, men under hela flygresan hade hon inte sagt ett ord till mig. Och hon skulle vara här för att hjälpa mig med mina nerver?
I högtalaren sa de att vi snart skulle vara framme i Tyskland. Jag rätade på mig och tuggade häftigare. Det var inte sant vad jag hatade att flyga. När jag var mindre hade jag alltid haft mamma med mig, hennes hand att gripa tag i och hennes axel att luta mig mot när jag blev rädd. Nu satt den där kvinnan bredvid mig med blicken riktad rakt fram. Jag hatade henne. Egentligen var det inte hennes fel det här. Det var pappas fel. Efter mammas död hade han värvat mig in i branschen. Jag var det perfekta vapnet. En ungdomsspion kunde man nästla in utan att någon misstänkte något. Men det hade inte räckt. Jag skulle inte bara komma in på platserna där han inte kunde skicka någon annan, jag skulle göra jobbet också.
Nu var jag på väg att utföra ännu en av hans sluga uppgifter. Den här gången var det faktiskt värre. Att han kunde göra så mot mig… jag förstod inte hur någon kunde skicka sin dotter till det som lätt skulle kunna bli hennes död. Bara några timmar efter en dålig förklaring till det hela hade han satt mig på det här planet. Snart skulle det landa i Frankfurt och därifrån skulle jag åka tåg till Berlin. Han la mig, som inte kunde någon tyska alls, i sina tyska medarbetares händer.
Jag hade aldrig känt mig så ensam.
Det första jag gjorde efter att vi landat var att böja mig framåt för att kräkas. En man i mönstrade kamoflagebyxor, som tydligen skulle föra mig vidare, skyndade upp vid min sida och klappade mig tröstande på ryggen. Jag brydde mig inte ens om att mota bort hans hand, det var nästan skönt att den var där. För jag skakade hemskt mycket. Tänderna skallrade mot varandra och jag var antagligen alldeles blek också.
"Går det bra?"
Jag nickade och rätade på mig.
"Ta några djupa andetag. Du står på Tysklands stadiga mark nu, så du har inget att oroa dig för."
Visst, säkert.
Jag tittade generat på spyorna på marken, och skulle be om ursäkt, eller i alla fall fråga vad som skulle hända nu, men jag fick ingen chans. Plötsligt stod en annan man vid min andra sida och de båda föste mig framåt. Jag hann knappt få en snabb syn på flygplatsen innan de tvingade in mig i en bil med tonade rutor. Kunde man bara lämna flygplatsen såhär?
Jag vred olustigt på mig i det skinnklädda sätet. Jag kände mig verkligen obekväm, ihopklämd med fyra äldre män som såg ut som några elaka James Bond-typer. De som satt i framsätet pratade till och med tyska.
Bilen rullade ut på en större väg, och när de två tysktalande slutade prata åkte vi i tystnad i en sådär tio minuter. Vi stannade framför en stor byggnad, som påminde om Underneath the Sea i London. Högt, kallt och ovälkomnande. I lobbyn såg det nästan ut som om vi kommit in på ett hotell. Det var inte förrän jag blivit inföst tillsammans med mitt bagage i ett rum, som jag insåg att det faktiskt var det.
"Kan du vara klar att möta Edna om tjugo minuter?" var det sista jag hörde innan de stängde dörren utifrån.
Jag stirrade ilsket på dörren, precis som om det var dens fel att jag befann mig här. Och vem fan var Edna? Jag ville ha något att slita och dra i, något att ta sönder. Någon att ta sönder. Om denna någon var pappa skulle jag göra det på ett smärtfullt sätt. Han skulle få så ont, med blodet sakta droppande nedför pannan. Han skulle be om hjälp med darrande läppar men jag skulle bara le och säga att precis så har åren sen mamma dog varit för mig.
Hotellrummet var fräscht, och gick i en opersonlig färgskala från vitt till grått. Även om det inte hade varit så dystert hade jag inte gillat det. Jag satte mig på sängkanten och fingrade lite på täckeskanten. Om tjugo minuter skulle jag vara klar… Jag hann kanske gå ut och kika lite? Jag reste mig och gick fram till dörren. När jag kände på handtaget var det låst. Jag morrade tyst. Hade de jävlarna låst in mig?
I brist på något roligare att göra gick jag fram till ett av hotellrummets två fönster. Jag lät blicken svepa över byggnaderna, husen och människorna långt där nere. När jag tittade upp mot himlen såg jag ett flygplans vita bana. Jag önskade att jag satt i det, på väg härifrån.
Bara en kort stund senare knackade det på dörren. Jag måste ha stått vid fönstret längre än jag anat. Det var en helt annan man nu som kom in. Jag började bli ännu mer irriterad. Hur många nya känslolösa människor skulle jag behöva stå ut med idag?
”Dieter”, sa mannen och sträckte fram handen.
Jag var nära att börja skratta. Diiiiiter, vilket löjligt namn. Men han hälsade i alla fall, så jag tog hans hand men släppte den nästan lika snabbt.
”Jag pratade precis med Edna. Hon vill träffa dig så fort som möjligt.”
Hans engelska var förvånansvärt bra för att vara från en tysk. Jag nickade åt honom och följde med honom ut. En stor spegel i andra änden av korridoren fick mig att haja till. I den speglades Dieter, en lång och mörk man och bredvid honom… Var det jag? En tjej med bestämd min och självsäker gång. Det var precis motsatsen mot hur jag kände mig.
Dieter pekade åt mig att gå in i hissen och jag det sista jag såg i spegeln var mitt långa hår som tack vare en knyck på nacken, följde rörelsen i en vacker båge.
När hissen stannade på bottenvåningen gick vi vidare in i en stor matsal. Vi gick genom den fyllda resturangen. Två svängdörrar for sedan upp på var sida och vi gick in i en del av hotellet som var betydligt lyxigare än resten. Det nästan stank rengöringsmedel. Dieter stannade utanför en dörr och knackade försiktigt. Jag fuktade läpparna. Nu var vi framme liksom. Hos Edna skulle jag få min dom, det kände jag på mig. Jag skulle få veta vad jag var menad att göra, hur jag skulle göra och när jag skulle göra det. Men antagligen inte varför.
Någon låste upp på insidan och dörren gled upp.
Jag hade väntat mig att Edna skulle vara mer som Cruella deVil. Jag hade nästan hoppats att hon skulle vara som henne, så att jag fick ännu en anledning att avsky henne. Men kvinnan framför mig hade ingen lång kappa av dalmatinpäls. Hon var ung och smal, med blont hår till axlarna, klippt i en snygg page. Hennes faktiskt vackra ansikte lystes upp av ett leende.
”Alex?” sa hon och drog in mig i rummet och gav mig en kram.
Jag stod stel i omfamningen. Jag var inte alls van med att människor inom den här branschen var så öppna.
”Jag är ledsen, men jag talar ingen svenska allt. För du är från Sverige, eller hur?”
Plötsligt satt jag vid ett stort ekbord med en mugg i ena handen. Dieter hade lämnat oss ensamma för att prata. Edna satt mittemot mig och smuttade på sitt te och väntade på att jag skulle svara.
”Ja, men jag har levt hela mitt liv i London.”
Hon nickade tankfullt. “Med din pappa?”
“Ja”, sa jag bittert.
“Jag känner honom knappt men jag kan förstå om han inte direkt är pappa-typen. Jag har arbetat tillsammans med honom flera gånger men jag har nog aldrig sett honom le.”
“Han ler aldrig”, förklarade jag.
”Hur är det med din mamma?”
”Hon är död”, sa jag kort.
Sedan rann samtalet på. Edna var lätt att prata med och det var enkelt att glömma vad jag verkligen var där för. Antagligen ville hon bara testa mig som person och det var därför hon ställd så mycket frågor. Men jag måste ändå medge att jag trivdes med hennes uppmärksamhet, efter att annars ha blivit totalt ignorerad idag.
”Du vet att du är här av en speciell anledning, eller hur?”
Jag nickade och drack av det varma teet.
”Egentligen gillar jag inte att du måste göra det. Du är så ung och borde inte vara involverad i sådana här saker...”
“Det är jag redan.” Jag log ljuvt åt henne. ”Tack vare min pappa.”
"Snälla, jag mår redan dåligt över att ge dig det här uppdraget”, invände hon.
“Du behöver inte känna dig skyldig. Det här är vad mitt liv var menat att vara. Du kan inte ändra det.”
“Okej, jag ska ge dig all fakta. Och snälla du, var inte arg på mig för att jag jobbar med det här. För mig är det bara ett arbete. Jag har en familj också och jag har en man som jag älskar mer än allt annat. Jag är en människa med känslor också, Alex."
Hennes blå ögon tindrade mot mig. Hon ville verkligen att jag skulle tro på det hon sa.
”Du dödar människor”, sa jag med avsmak. ”Du bara sänder de in i döden."
“Ja, det gör jag."
Hon rörde med skeden i muggen och suckade. ”Jag gillar det inte, men jag har hittat mig själv nu. Och människorna som vi dödar… De är inte en del av mitt liv, bara mitt jobb."
“Det låter helt idiotiskt, men okej, jag ska försöka förstå.”
“Tack.”
“Berätta vad det är du vill att jag ska göra", sa jag.
“Har du hört talas om det tyska rockbandet Tokio Hotel?" började hon.
“Var är det med dem?” sa jag tveksamt. “Jag har hört om dem, så klart, men jag lyssnar inte på musik alls. Jag har inte hört en enda av deras låtar."
“Du förstår...” sa Edna. “Tokio Hotel har en stor del av ditt uppdrag. Man skulle kunna säga att de ÄR ditt uppdrag."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | EMORAiNBOW - 26 jul 09 - 17:58 | | Okej, nu har jag gett den en chans och verkar visst ha fastnat xD Så det blir att läsa vidare på direkten! Väldigt bra skrivet unga fröken!!! | viunderregnmoln - 23 maj 09 - 21:11- Betyg:  | | oj då, otippat :) | | RowsahKanin - 5 okt 08 - 10:17- Betyg: | | Jättebra :] <3 | | sandruskapuska - 24 aug 08 - 08:10- Betyg: | | låter jätte spännande... Ska läsa vidare genast | | LoveMusic - 14 jul 08 - 15:14 | | Tack för en annorlunda THFF, som ser ut att bli ngt av det bästa jag läst:P | | lillolisen - 12 jul 08 - 17:24- Betyg: | | HANNA SKA DU LÖNMORDA BILL OCH DE ANDRA!!!FY PÅ DIG!!xO läsa vidare!!!;p | | woops - 11 jul 08 - 21:28 | Ericautank: Okej, ska bli. *bockar och tackar*
Niice: Ooooohw, danke :) Okej, ska inte dröja för länge. ^^
TokioHotel4ever: Yes, hope it will be okay :) Tack!
unlook: Ok, ska försöka komma ihåg det =)
HilfMirFliegen: Hemska unge som inte kan lära sig att kommentera snällt och normalt! ARGH. Aja, hihi, tack, jag gillar dig ändå :)
Heartbeart: Naw, tack! Nu blir jag nervös, ha inte för höga förväntningar x)
KleineTomi: Uhuh, you might be right x) Hihi, tack!
Mangasagan: HAHAHAHAHAHAHAAHAHA, ja, det är kväll x'D *torka tårarna* Och tack, hoppas att jag inte gör dig besviken.
Mp3: Hihi, wellwell x) Okej, ska sätta mig och skriva lite. | | Mp3 - 11 jul 08 - 19:33 | oj oj oj ! NU kommer det att ske någonting annorlunda här, det känner jag på mig ! :D
FOTÄSTTNING nu tack :D <3<3<3 ! | | Mangasagan - 10 jul 08 - 23:49- Betyg: | | Men oj... xD Det här ser inte ljust ut för Th'killarna (är det kväll? :O xD HAHA. Min humor asså...) Men men, det ska bli väldigt spännande att läsa den här ;) :D:D | | KleineTomi - 10 jul 08 - 22:46- Betyg: | | oh oh...doesn´t sound good...xD nej men den verkar spännande!jag vill verkligen läsa fortsättningen!!^^ | | HilfMirFliegen - 10 jul 08 - 19:15- Betyg: | | Näe, nu får du förfan ge dig! Jag hatar att du tar kål på mig för jag måste få läsa vad som händer. Alltså, hemska unge! Argh :@ Hur kan du bara skriva så bra! Alltså, näe du har förtrollat mig >.< och jag vill ha mer NU! Annars blir både Tom och Bill ledsna efter som jag kommer dö om du inte fortsätter. *hot blick* <3 | | unlook - 10 jul 08 - 19:05- Betyg: | | Maila när det kommer mer <3 | | TokioHotel4ever - 10 jul 08 - 16:41 | *andlös av spänning* har slutat med att läsa Hpficc's men... jag kanske kan göra ett undantag? ;) för den här kändes ändå också som en vanlig novell, om du fattar? XD Den var iafl superbra skriven och mkt mkt späääännandeeee ;)
Keep up the good work! :)
/flisan | | Niice - 10 jul 08 - 16:23- Betyg: | | JÄÄÄÄÄÄÄÄTTEBRAAAAAAAAAAAOW !! xD <33 (: Meeeeera fort som faaan xD (aaaa) | | Ericautank - 10 jul 08 - 15:58- Betyg: | | fan vad bra, fortsätt!!!!!!!!! |
|
|
|
