På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

An deiner Seite [7] nena och thff

Nu är del 7 ute som ni märker :D Jag blev väldigt
nöjd över denna del om det är tillåtet att skryta ^^
Iallafall hoppas ni gillar den och kommentarer är som
alltid annars ett stort plus. Läs och njut! ;)

Westfalehallen – Konsert

Del 7

Klockan har blivit så mycket att det hade blivit dags att gå emot arenan där hon skulle spela, vi satt fortfarande i parken som vi hade spenderat de senaste 6 timmarna. Solen hade lyst hela dagen och det hade varit jätte varmt, kanske lite väl hett ibland. Jag såg att jag hade börjat lägga på solbrännan lite smått, jag hade slagit vad med Nena, min kompis att jag skulle vara brunare än henne innan sommarlovets slut. Jag tror jag vinner, fast segern är såklart inte solklar ännu. Ingen av de hade ringt som de hade lovat, inget sms heller. Jag kände mig lite smått besviken men samtidigt hade inte jag heller skrivit någonting så lite självförvållat är det ändå.

- Sluta dröm om Gustav nu och ställ dig upp, sa Bill helt plötsligt.
- Nejdå, denna gång var det faktiskt Georg, sa jag lite spydigt på skämt.
- Jaså, när ska du gå över till den snyggaste av de alla då?
- Men ha-ha, självklart jag sitter och tänker på mig själv.

Alla började skratta men ingen kommentar fick jag tillbaka. Vi stoppade ner filten i påsen och plockade undan det vi hade skräpat ner. I Tyskland var de väldigt hårda med hur vidare man tog efter sig, man kan få hög böter ifall någon ser att man kastar skräp på marken. Vägen mot arenan var enbart rak, det var nästan ingen kurva längst hela vägen. Det var lite smått tråkigt att gå när det bara var stora lägenhets hus vars man än vände huvudet. Fast det var ändå väldigt mysigt. Det tog ändå inte mer än 10-15 minuter att promenera och vi gick inte snabbt heller så jag tror att man hade kunnat klara det på 5 minuter om man hade vilja göra det, inge långt i överhuvudtaget. Det verkar som de har varit här många gånger förut för de tog hela tiden upp gamla minnen. Bill verkar vara den som är mest blyg och säger inte mycket, Gustav den som pratar mest och svamlar hela tiden, Tom den som inte sa ett ljud, Georg den lugna och den som pratar när det behövs. De pratade inte om några andra, jag antar att de minnena var från någon turné men jag orkade inte fråga.

Väl framme vid arenan var det fullt med folk, de sjöng, dansade och mådde enbart underbart. Det var ungefär 20 minuter till insläpp, jag kände hur jag började bli nervös, jag skakade lite lätt och mådde lite små illa. Jag tror det bara var tillfälligt, jag menar jag tror jag inte är ensam om att vara nervös för att träffa en av ens största idoler genom tiderna. Jag hade i och för sig inte reagerat så mycket när jag förstod att Simones barn var medlem i Tokio Hotel men jag hade inte varit så insatt i personerna utan i deras musik så jag tror det är därför. Däremot tror jag att jag skulle reagera mer på Nena, eftersom hon har alltid varit störst för mig. Jag tyckte att minuterna gick alldeles för sakta, jag ville verkligen att tiden skulle springa iväg men samtidigt inte. Jag visste egentligen inte vad jag ville just nu, Bill försökte få kontakt med mig utan att lyckas. Jag var helt okontaktbar. Vi satt just nu på en gräsmatta bredvid flera tusen andra fans, de flesta var tyskar men jag kunde skymta ett tiotal svenskar i kön ändå. Vi hade försökt få tag på Tom och gänget utan att lyckas, vi antog att de var ganska långt fram och inte hade någon som helst möjlighet att svara i telefonen. Jag som hade haft tankar på ståplats innan, hade inte ens orkat kommentera att jag ville ha det ifall mamma skulle få några onda funderingar att förbjuda mig att följa med. Nu stod jag här i kön och räknade ner. Den känslan var verkligen härlig när de snart skulle börja släppa in folk, jag och Georg hade platser på samma sida och nästan bredvid varandra så vi stod i samma kö och räknade ner till insläppet.

Zehn – Neun- Acht –Sieben – Seach – Fünf – Vier – Drei – Zwei – Ein - Null

När de sista siffrorna ropades upp skrek jag ut allt jag hade, jag var så överlycklig, jag såg hela tiden att Georg log ungefär lika mycket som jag. Jag kände mig verkligen helt hemma när jag stod bland allt folk som hade samma idol som mig själv. Jag kunde samtidigt känna att ändå kunde förstå vad det menade när de pratade tyskan, det gick snabbt så det kunde vara väldigt svårt ibland. Jag fick t.o.m. säga åt Georg och även alla andra att prata saktare. Vakterna försökte göra något vartannat system så att det tog och kollade igenom varannan person var, men efter ett tag när det märkte att förseningarna började bli alldeles för stora släppte de bara in alla. Eftersom vi var bland de sista så slapp vi som tur var, jag såg att flera personer där framme blev av med läsk och dylikt. När vi väl var inne och började söka platserna gick det väldigt bra, jag hittade min på en gång. Han hade sin plats ett tiotal platser ifrån mig fast det satt ett gäng trevliga människor bredvid mig också så inte för den delen. Tjejen bredvid mig hette Anne och kom från Frankfurt, som ligger i de södra delarna av Tyskland och den andra hette Irma och bodde i Lübeck i den norra delen. Jag satt och små pratade med de en stund innan lamporna släcktes och jag förstod att det inte var många sekunder innan hon skulle stå på scenen. Jag tog en klunk Coca Cola som vi hade köpt tidigare på dagen, det smakade bra så jag tog några klunkar. Fast det skulle jag inte ha gjort för bara några fåtal sekunder senare står hon där framme bara några meter från platsen jag satt på. Klantig som jag var lyckades jag spotta ut Colan över personerna framför mig i ren chock, de kollade upp och blängde surt på mig. Jag sket i det och börja digga med första låten som tydligen var ny och var med på hennes senaste album. Jag kunde verkligen inte sitta ner så under hela konserten stod jag och grät, sjöng, skrek och dansade. Jag förstod egentligen inte vad som hände. Jag såg bara en lång, mörkhårig tjej stå där uppe på en stor scen med massa lampor som lös i alla olika färger sjunga min idols låtar. Att det var hon förstod jag inte förrän efter konserten när jag kollade på fotografierna och filmerna. När sista låten började spelas grät jag som mest, konstigt nog hade hon valt Liebe ist som avslutning, min favoritlåt. Jag stod och vaggade igenom hela låten, när hon sedan tackade för sig och gick av scenen satte jag mig igen på stolen och studerade in scenen om hopp att hon skulle komma tillbaka, det gjorde hon inte. Jag var så borta att jag inte ens hade hört Anne och Irma säga hejdå. Jag hade visserligen tagit deras nummer och mejl adresser. Jag vaknade till liv när en av vakterna kom och sa att konserten hade tagit slut. Jag började gå mot utgången i min egen lilla värld. När jag sedan kom ut vaknade jag till liv. Vars var Georg och resten av gänget? Hur skulle jag hitta de när jag inte har någon mobil och absolut inte hittar tillbaka till hotellet ensam?

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7)

sandruskapuska - 28 nov 08 - 03:39- Betyg: