Fel tvilling ! - kapitel 11 [th] |
här ett elfte kapitlet av fel tvilling! förlåt ni som läser denna och som fått vänta,men jag har inte skrivt på denna på skit länge!xD sjlv tycker jag detta kapitlet blev KONSTIGT med stora bokstäver. Men lämna en kommentar om vad ni tyckte :)/kraamar evve
Kapitel 11.
Lana
"JAG FATTAR FORTFARANDE INTE HUR DU KUNDE !" skrek jag på honom samtidigt som jag träffade Tom i ansiktet med en kudde. Han staplade bakåt några steg innan han slängde ner kudden på sängen. Hans ögon var blanka, och hans ansiktsutryck såg ut som en olycklig hundvalp.
"Lana, vi har gått igenom detta innan, han var tvungen att få veta..." försökte han.
"Och det där var ju det rätta sättet att säga det på!" skrek jag igen med mycket ironi i rösten. Jag rusade in på Bills toalett och låste dörren fort. Tårarna forsade ner, jag var van vid tillfället eftersom det var det ändå dom gjort det senaste två dagarna sen Bill hade rusat ut ur lägenheten och inte hört av sig. Jonna hade dagen efter det fått reda på allt, och åkt tillbaka till sin syster, eller till Sverige, jag vet inte. Jag och Tom, hade bott här, skrikit på varandra, men jag hade ingen annanstans att ta vägen. Ibland kom Gustav och Georg ht, men dom var mest instängda på Toms rum, medans jag satt och grät i Bills kläder.
"Lana. Öppna." hördes Toms lugna röst.
"Nein! Hur kan du vara så jävla lugn Tom!?" skrek jag på dörren. Jag satte händerna för ansiktet lutade mig mot en vägg.
"Det är inte så himmla roligt för mig heller!Jonna var den första som jag...som jag älskat."
När han sa det sista, men darrande röst, tittade jag upp. Jag gled sakta ner mot golvet, fanfanfan!
"Lana, det vi gjorde var dumt, och det ledde till att vi förlorade dom vi älskat..." snyftningar hördes från andra sida, och jag misstänkte att det var Tom som grät.
"Jag fattar bara inte varför dom inte kan förlåta oss," viskade jag, fast jag var säker på att Tom hörde, eftersom träet i dörrens var ganska tunt, plus att båda var tysta, förutom snyftningarna då och då. "varför dom inte kan förstå att vi inte ville såra dom, man ser ju på filmer, hur det alltid blir bra i slutändan. Men jag antar att det inte är så jävla enkelt att förlåta som man tror."
Jag stängde ögonen, tårarna smakade salt och och bet mig i tungan så jag kände blodsmaken, men jag brydde mig inte.
"Jag vill dö Tomi, det finns ingen mening att leva om Bill inte kan förlåta mig."
Det jag just sagt kände jag ingen ånger för, det var sant vartenda ord. Bill var den person, jag brytt mig om mest, även mer än min mamma. Varför hade hon inte ringt? Vill hon inte veta hur jag mår?
"Lan...öppna, snälla." snyftade Tom. Jag reste mig sakta upp och öppnade långsamt dörren. Tom satt ihopkrupen mot väggen bredvid, men han reste sig när jag kom ut. Vi stod och bara kollade in i varandras ögon innan jag slängde mig i hans famn. Han höll om mig varmt, nästan på ett brodeligt sätt, tårarna rann igen, hur länge vi stod där vet jag inte. Men jag drog mig undan då jag kände något vibbrera i fickan. Jag drog snabbt upp mobilen för att kolla vem som ringer. "Dolt Nummer" , jag blir varm innombord, och en gnutta hopp tänds innom mig.
"Bill?" svarar jag hoppfullt.
"Nej Lana det är Christel."
Värmen drar sig sakta tillbaka.
"Åhh...hej." säger jag besviket. Jag hade nästan, för en sekund, trott att det var Bill. "hur fick du mitt nummer?"
Det var tyst ett tag innan Christel började prata igen.
"Jo, jag måste prata med dig, så fort som möjligt är det okej?"
"Det går inte, jag mår inte så bra, men vad handlar det om?"
Christel suckade djupt.
"Lana..., jag är din farmor."
Orden kom som ett slag i huvudet på mig. Jag stirrade rakt fram och fick inte fram ett ord. Jag hörde Christels röst säga samma sak om och om igen; "Lana, Lana?"
Telefonen gled ur mitt grepp och jag kunde inte tänka klart, inte röra mig, det var som om allting bara stannat upp, även jag.
När jag tillsist lyfte uppluren i örat , hamnade jag mitt i en mening.
"...om du inte vill, men jag ville bara att du skulle veta. Ring gärna." sen tutade de i luren och jag förstod att hon lagt på.
Min farmor, hon? Jag som alltid trott att min farmor var död, mamma hade lurat mig, fejkat att hon dog innan jag föddes. Jag kände ett sting av hat bubbla innom mig. Jag hade varit borta en och en halv vecka, utan att höra av mig till mamma. Skolan var lugnt eftersom det var lov, men mamma hade inte ens ringt?Brydde hon sig inte? Jag kände mig totalt värdelös. Ingen brydde sig om mig, inte Bill, min mamma, min pappa, ingen.
"Lana?" frågade Tom och la tröstande handen på min axel.
"K-kan j-j-jag f-få va if-f-re-ed?" snyftade jag. Tom såg medlidsamt på mig, men gick sedan ut ur rummet. Jag slängde mig ner på sängen efter Tom hade stängt dörren. Hela min värld var katastrof, bara pågrund av att jag varit full, och gjort något dumt. Jag förtjänade inte att leva efter det jag gjort mot den personen jag älskade, han som jag brydde mig om. Då gick det upp för mig.
Trettonde våningen Jag var tretton våningar upp, ovanför en hård mark. Ingen skulle överleva ett sånt fall. Skulle jag våga? Jag reste mig sakta upp och gick fram till fönstret, öppnade det och tittade ner. Bilarna körde under mig, omedvetande om att en flicka stod och kollade ner på dom.
Jag ryste till och stängde fönstret. Att jag ens haft tanken. Att jag ens tänkt, att ta livet av mig skulle lösa detta. Jag var tvungen att ta tag i det hela. Jag drog av mig Bills t-hirt och byxor, som jag gått i det senaste dagarna, och drog istället på mig ett par jeans och ett vitt linne med en svart kofta över. Jag kammade håret med fingrarna, men orkade inte slösa tid på det, så jag satte upp det i en lös knut i stället. Sminket sket jag i, jag ville visa hur jag sett ut.
"Vart ska du?" frågade Tom. Han satt i köket och drack te. Hans blick granskade mig uppifrån och ner där jag stod, mittimot honom.
"Var är Bill?" frågade jag rakt på sak.
Tom såg oförstående ut.
"Svara på frågan var är han?"
"Lana..., jag vet in..."
"Säg inte att du inte vet! Jag vet att du gör det! Svara mig var är han!?"
Tom suckade.
"Han kan vara hoss Georg eller Gustav. Eller hos Saki. Ska jag ringa?"
"Ja!"
Han tog telefonen och knappade in ett nummer som såg ut som Gustavs. Efter några sekunder hörde jag en svagt en hans röst svara.
"Hallo Gus, du är Bill hos dig? Jaha,okej närdå? Är han där nudå? Nej Lana undrar. Helt förkrossad." Han pladdrade på på snabb tyska, men jag orkade inte bry mig om att lyssna. När Tom äntligen la på, gav jag honom min uppmärksamhet.
"Nå?"
"Han åkte till Georg imorse, han är där nu. Gustav hälsar."
Upprepade han.
"Hur kommer jag dit?"
"Be Peer ringa dit chauffören så kör han dig." Tom fortsatte att smutta på sitt te.
"Ska du inte med?"
Tom var nära på att sätta i halsen.
"Är du dum!? Bill var nära på döda mig när jag berättat, om jag skulle visa mig för han nu så är det tack och ajdö Tom Kaulitz!"
"Han är din bror! Han skulle aldrig döda sig dom du säger!"
Tom gav ifrån sig ett ironiskt skratt.
"HAH! Efter detta är jag inte hans bror längre..." han suckar och sätter ansiktet i händerna."Jag har också förlorat han." mumlar han. Han tittar upp igen. Det ser ut som om han slåss med nått i sitt inre, tillslut biter han sig i läppen och utbrister:
"Schiesse!" Han ställer sig upp så fort så att stolen faller bakåt, sen går han in på sitt rum och smäller igen dörren. Jag går istället ut igenom ytterdörren. Jag klickar in ettan på knappen i hissan, och jag åker sakta neråt.
"Åh...det är du." sa Peer med bister min då jag plingade i klockan på receptionsdisken. Jag grimaserade åt honom.
"Vi kanske inte fick en så bra start men du måste hjälpa mig nu."
"Det ser jag fram emot." mumlade han och himlade med ögonen.
"Är det inte meningen att folk på hotell ska vara trevliga?" fräste jag.
"Om du inte redan visste så är inte detta ett hotell. Då hade din älskling och hans bästa vänner bott tillsammans eller hur?"
"Bara ring deras limousin för helvete!" utbrast jag. Peer verkade bli förvånad efter mitt lilla utrbrott, för han hoppade till.
"Och du har fått Mr Kaulitz tillåtelse till det?"
"Toms ja."
Han lyfte på luren till en svart telefon och sa nått på tyska.
"Limon kommer om ca fem minuter Mss." sa Peer i ett försök att låta trevlig.
"Danke."
Jag vände på klacken och gick mot utgången. En kvinna kom gående mot mig.
"Hallo, är det du som är Lana?" frågade hon.
"Ehm...ja?" svarade jag osäkert.
"Då är det du som har ett förhållande med Bill Kaulitz?" frågade hon igen.
Jag suckade.
"Ja."
"Åhh vad bra. Går det bra om jag tar en bild? Mats!MATS kom hit det är hon!"
Jag kände plötsligt igen henne som den kvinnliga journalisten som varit här då Bill och Lana visade sig tillsammans i media för första gången.
"Kan vi ställa några frågor också?Varför ser du ut sådär? Har det hänt nått i ert förhållande?Var är Bill?"
Jag skyddade ansiktet från blixtarna med armarna medans jag upprepade samma sak:
"Inga foton!"
Kvinnan fortsätta att ställa frågor, och så kände jag en hand på min axel.
"Man får inte fota här. Ser ni inte skylten?"
Kvinnan och hennes arbetskamrat kollade på vänster och såg skylten där det var en bild på en kamera och ett kryss över.
"Och jag antar att ni heller inte bor här?Då måste jag be er att gå ut. Tack så mycket."
Peer log och vinkade med handen. Kvinnan var röd i ansiktet och med en svep var hon ute ur byggnaden. Hennes vän var därimot inte liga snabb och hon fick skrika på honom för att han skulle skynda sig.
"Tack." sa Lana tacksamt.
"Inga problem, man ska ha recpekt för kvinnor som får vredesutbrott."
Dom skrattade.
"Kom, limon är på baksidan.Det blir bäst."
Lana följde med bakom disken och mot bakdörren.
"Tack för allt."
"Inga problem, lycka till med det du ska göra!"
"Tack."
Hon stängde dörren till limousinen och chauffören började styra mot Georgs boende. Mot Bill.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | xXThisIsMyWayXx - 22 jul 08 - 11:27- Betyg:  | braaoo :) älsakr den :P men jag gillar dpck inte tokio hotel,
jag ser det bara som personer med deras namn och deras
utseende :D WOOHOO , längtar till del 12 :D | | Takuya - 18 jul 08 - 22:33- Betyg: | | Superbra<333 Älskar den =) | | Nea96 - 10 jul 08 - 21:28- Betyg: | | jättebra:) | | Violet - 8 jul 08 - 13:51 | | Bra!! | | N1n4_96 - 8 jul 08 - 12:00 | | bra |
|
|
|
