Sanctum // Kapitel 1 [Del 2]. |
Kapitel 1 - del två ;; Kallelse
Klingorna möttes med ett gnisslande ljud som skvallrade om att någon av de två hade missbedömt den andre. I ett försök att rubba motståndarens försvar stod det kvar, brutal styrka mötte ilande kvickhet, med blickar lika vassa som eggen på deras svärd.
Det var Thistler som drog sig tillbaka. Det hade dock inte tagit mer än två sekunder innan hon återhämtat sig för ännu en attack; flickan steg smidigt åt sidan och anföll kvickt den äldre mannens sida i ett försök att få överhanden. Hon avsåg inte att skada honom, utan att föra honom bakåt tills hon hade kontroll över situationen.
Warwick såg igenom hennes plan utan svårigheter; han var en erfaren soldat, och en liten flickas fyra år av erfarenhet stod i liknelse med en droppe över en ocean i och med faktumet att Warwick hade mer än femton år på nacken. Utan att låta sig luras tryckte han sig mot det anfallande svärdet. Det krävde inte mer än ett enkelt knyck med handen för att avväpna den förvånade flickan. Svärdet for tre meter och landade i gräset bredvid ett träd.
”Orättvist!” Flämtade flickan förvånat. Hon skulle genast ha hämtat sin klinga om det inte vore för att han lagt svärdet mot hennes axel.
”Har jag inte redan sagt till dig,” suckade hennes mästare trött, ”att du inte bör lita på fula knep som de där. Ute på krigsfältet ser mer än två tredjedelar igenom det.” Han drog sig undan, men släppte henne inte med blicken. Thistler blängde lätt på honom.
”Jag är inte lika stark som du,” muttrade hon till sitt försvar. ”Hade du tänkt att jag skulle förlita mig på en styrka jag inte har? Jag tyckte du sade att det handlade om att hitta sin egen stil! Sedan säger du att min stil är fel!” Hon vände sig tvärt om för att plocka upp sitt svärd. Warwick såg aningen road ut där han stod.
”Jag sade inte att det var fel,” genmälde han milt. ”Bara att det med stor sannolikhet leder till din död. Hursomhelst, jag orkar inte mer för idag. Jag trodde att du lovat att hjälpa Migor städa upp i stallarna?” Han log snett åt det förstenade uttryck som föll över lärlingens ansikte.
”Ge dig iväg.”
Thistler lydde utan vidare invändningar.
Mörkret kom snabbt. Smutsig och utmattad fyllde Thistler den sista byttan med foder innan hon torkade svetten ur pannan med baksidan av handen; den blev genast utbytt mot en rand av lera.
Utfodringen av kreaturen hade tagit i stort sett hela dagen. Hon var utsvulten i och med att Migor – som straff – inte tillåtit henne den minsta vila. Flickan samlade den energi hon hade kvar och släpade säcken tillbaka in i utfodringsrummet innan hon såg till att alla dörrar var låsta. Med ett stönande hasade hon sig ut ur stallarna och släpade sig över gräsmattan för att komma in i värmen så fort som möjligt; det hade regnat, och hennes händer var stelfrusna. Så fort hon nådde dörren tog hon av sig sina smutsiga kängor och hoppade in i sina lädersandaler och hängde stallrocken på kroken bland de andra.
”... som sagt tycker jag att det är alldeles för tidig--”
”Vi hade gärna väntat, sir, om det inte vore för att vi inte har någon tid, sir.” Thistler stannade till där hon stod; rösterna var dova men allvarliga, och den senaste rösten kände hon inte alls till. Den lät ung och nästan rädd – och Thistler klandrade honom inte. Warwick hade en tendens att verka farligare än vad han var. Hon kunde nästan se pojkens vettskrämda min framför sig där han stod i skuggan, medan Warwick satt och tvättade sin rustning i brasans sken eller liknande.
Hon drog sig närmare fönstret för att lyssna. Lukten av kryddor fyllde doften och fick hennes mage att värka, men istället för att storma in kurade hon ihop sig i det våta gräset och ansträngde sig för att höra vad som sades.
”Nåväl.” Suckade Warwick efter en lång paus. ”Gör jag fel i att anta att du inte vet vad det brådskande mötet angår?”
”Ja, sir. Jag vet inte mycket, men det handlar tydligen om Natasard, sir.” Pojken harklade sig lätt i väntan på den äldre mannens svar. Det dröjde. Thistler höll andan.
”Det är alldeles för tidigt att dra in henne i detta.” Klagade han förläget till slut. ”Tio år har gått, inte ett ljud. Meddela drottningen att vi anländer om två dagar. Vi ger oss av i morgon kväll.”
”Självklart, sir. Tack så mycket.” Pojken verkade lättad. Om det var för att Warwick gått med på vad det nu handlade om eller för att han var glad att få komma iväg, visste Thistler inte. Men hon fick snart reda på det:
”Nå, innan du går då Hiervjár, vill du inte ha lite gryta att värma kropp och själ med? Vägen till Daranil är krävande” Det var Vanyas röst. Thistler kunde inte hindra sig själv från att le fånigt; det var så typiskt Vanya att alltid vara så vänlig, även mot främlingar.
”Ah-- nej tack, frun. Jag klarar mig. Tack så mycket.” Svaret resulterade i ett milt, gungande skratt, och Thistler antog att det var god tid för henne att stiga in. Hon reste sig försiktigt för att inte göra några misstänksamma ljud och smög fram till dörren. Precis som hon stigit in stormade pojken förbi. Trots att hans huvud var sänkt noterade Thistler den lätt illamående blicken samt de utputande läpparna.
”Det tog sin tid.” Hörde hon sin mäster muttra. Då hon gick runt hörnet föll hennes blick på den hög blankt stål som låg prydligt uppstaplat bredvid honom.
”Förlåt.” Ursäktade hon sig kvickt. ”Migor fick mig att fodra...”
”Ah, han är inte dum den. Enkelt sätt att smita iväg från jobbet.” Warwick skrockade från sin plats i fåtöljen. Thistler svarade inte utan rusade genast in i rummet och böjde sig ned för att värma händerna. Det tog inte lång tid innan Vanya kom med en träbricka, varpå en skål gryta stod. Bredvid den låg en brödbit.
”Tack.” Var allt Thistler hann säga innan hon högg in. Ovanför henne hummade Warwick. Det var omöjligt att inte irritera sig på den brännande känslan av hans blick i hennes rygg, men hon gjorde sitt bästa i att fokusera på maten. Trots att hon brände sig på den skållheta grytan fortsatte hon att sleva i sig.
”Vem var pojken?” Frågade hon efter att hon tömt skålen på hälften av dess innehåll. Brödbiten var sedan länge uppäten.
”Drottningens springpojke.” Svarade mästern enkelt. Thistler höjde huvudet för att se på honom med en frågande blick, trots att hon redan visste vad ärendet handlat om. Nåja, till hälften iallafall.
”Vad ville han?” Frågade hon – inte för ivrigt, men ändå någorlunda intresserat. Ett par tomma sekunder flög förbi, och endast ljudet av skvalpande vatten kunde höras då Vanya tog hand om disken i rummet bredvid.
”Drottningen har bett oss närvara vid Ringsmötet om tre nätter.” Han såg Thistlers förvånade blick. ”Du med.” Hon gapade;
Ringen var en grupp människor med stor makt i Styathat. Stora krigare från fjärran, såsom Warwick själv, och mäktiga magiker närvarade. Till och med draktrittare ingick i gruppen – det var folk drottningen litade på innerligt. Då Warwick berättat om den hade Thistler häpnat. Hon hade blivit ännu mer förvånad och rörd när han sagt att han var en del av den; hon visste inte jättemycket om sin mäster, men i något förbigående samtal hade Vanya nämnt att det var Warwick själv som hjälpt drottningen till makten och att han varit en del av landets uppbyggnad och trygghet.
”Verkligen?” Viskade hon häpet. Hon var både rörd och upprymd; att få vara nära drottningen var en ära hon aldrig ens drömt om. Warwick nickade kort.
”Men mötet bådar inte gott. Det senaste mötet ägde rum för tio år sedan, strax innan kriget mellan Natasarer och Styatarer.Vad har de kokat ihop denna gången...” Mannen suckade och lutade sig tillbaka.
”Hur som helst så ger vi oss av imorgon eftermiddag, så packa dina allra viktigaste behörigheter så att vi kan bege oss in till staden imorgon och leta efter saker som kan komma till nytta under resan. Daranil ligger en dryg dagsritt bort.”
Flickan nickade ivrigt och svalde den sista soppan innan hon sade godnatt till sin mäster och lämnade brickan till Vanya. Utan ett ord rusade hon in till sitt rum och började gå igenom sina behörigheter. Efter att hon dragit fram en tygsäck började hon packa ned:
Hon började med att vika ihop den enda finklänningen hon hade, en tygklänning i krämvitt och gråblått med broderier i brunt och spetsar runt tygfållen och midjan. Efter det lade hon ned ett par mjuka, vita tygbyxor, ett par lädersko, en lös vit skjorta med långa ärmar samt en tunnare väst och ett bälte. Så snart kläderna var avklarade lade hon ned en enkel dolk med rådjursben som skaft. Det sista hon lade ned var en välanvänd, nött gammal bok med ett löst sittande läderomslag. Då hon var klart sköt hon in den under sängen och klädde av sig.
Thistler uppskattade att hon sov runt fyra timmar den natten.
Nu lär det hända lite saker iallafall ^^; Mjo! Har inte läst igenom kapitlet (eller de föregående heller för den delen @@;) så om du ser några fel eller något, säg gärna till <3 kommentera och kritisera pl0x. :D
- xx
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Violet - 21 jul 08 - 21:45- Betyg:  | | Woooow, ja vill såååå ha en fortsättning och meddela gääärna innan glömmer annars!!! | | SoffeC - 8 jul 08 - 11:20- Betyg: | | Helt otroligt bra, ! :D |
|
|
|
