Våra illusioner av sorg, del 6 |
Vet du Sanna?
jag älskar att se dig le, att se dig skratta som om hela världen bara var en enda stor scen med komiker som kommer med sina dåliga skämt men som alla skrattar åt i alla fall, bara för att vi inte har något bättre för oss.
Sanna, Sanna? Får jag se dig skratta idag? Får se tårar av glädje idag istället för sorg, istället för smärta, den smärta som befinner sig i din själv och gnager, gnager sönder din redan trasiga själv. Så snälla Sanna skratta idag!
Skratta för mig, bara för mig eller åtminstone för stjärnorna om det är lättare så.
Du sitter där på platsen bredvid mig i undervisningssalen och jag känner hur din hand försiktigt sträcker sig efter min och jag tar tag i den och kramar den ömt i min hand. Precis som om jag höll i ett liten fågelunge så kramar jag din hand, ömt och försiktigt.
Sådär, sådär magiskt som bara du kan göra världen, göra den till bara vår. Där vi ska leva lyckliga för evigt.
Jag vet, jag vet du är du, jag är jag, men ändå vi är ett tillsammans är det bara du och jag mot världen Sanna.
Jag tar försiktigt tag i en slinga av ditt långa hår och börjar snurra det runt mitt finger. Du skrattar och ler, sådär magiskt underbart precis som om vår illusion av sorg inte existerar. aldrig ens har funnits inne i våra själar.
Men världen, världen vi söker efter är närmare än du tror Sanna, vårt kungarike väntar på oss och det är bara du och jag och ingen annan, bara du och jag Sanna, förstår du det?
Vi kan ligga under stjärnorna med okända stjärnbilder vareviga natt och bara prata om det innersta i våra själar. Och öppna oss totalt för varandra precis som om vi var utan hud och man kunde läsa tankarna som små böcker i våra huvuden. Jag vet visste låter det fånigt, men jag vill bara se dig skratta igen och återigen. Ditt leende får mig att leva
Förstår du det Sanna? Du som står där med dina prickiga Converse.
|
|
|
|
