Adelina may read |
Med ett frasande som bara de högt moderna kjolarna skapade, svävade hon med hög fart genom rummen i det enorma huset. Hon hade som vanligt en djup rynka mellan ögonbrynen, men ögonen var inte bekymrade, de var arga. Också det var som det brukade vara. Hon passerade hallens mjuka, sandiga färger med en hastighet som både hennes mor och hennes far skulle ha kritiserat henne för. Men hon ignorerade ljudet av hennes fars stämma genom öronen, precis på samma sätt som hon gjort i hela sitt liv. Nu saktar du ner, unga dam. De där rörelserna anstår sig inte för en dam. Unga dam, akta dig noga, vi kan skicka dig till internat om du inte passar dig. Egentligen var det bara klapprandet av skorna mot ekparketten i vardagsrummet och det fortsatta frasandet av klänningen som egentligen nådde hennes öron, men om hon hade varit mer av en flicka, som föräldrarna formulerade det, hade dessa ord kanske nått hennes medvetandes öron, hennes samvetes öron. Men hon kunde inte bry sig mindre.
Emot henne kom en piga bärande på en enorm flätad vedkorg. Till pigans olycka kunde hon inte se den unga damen som kom stormande genom rummet, och hann därför inte akta sig i tid när en lång hand med en skarp snärt knuffade till bördan hon hade i armarna. Med ett öronbedövande brak och efterföljande ekon, landade vedkorgen på golvet. Vedträna spreds genom hela rummet och pigan fick fler än ett på sina tår, som redan var plågade i för små skor. Den unga damen, som genom hela sitt liv har övat just på denna konst, att försvåra livet för tjänstefolket så mycket som möjligt, hade med lätta steg tagit ett kliv åt sidan, räddade sina egna skobeklädda tår, och med sitt vanliga, mycket skarpa och mycket otrevliga tonläge befalla pigan att så snabbt som möjligt städa upp röran och se sig för, hon hade mycket väl kunnat förstöra de antika föremålen i rummet, eller ännu värre, gjort en reva i den unga damens klänning. Pigan, som oturligt nog, var ny i hushållet, kämpade med stor möda emot tårarna. Tårar av smärta, ilska och förödmjukelse. Väl nere i köket med den nylastade korgen skulle hon släppa ut tårarna i kokerskans armar. Och kokerskan, som hade varit i hushållet sen herrn var liten, skulle stryka pigan över håret och mumla, att det var bara till att vänja sig, en häxa som unga damen med en far som herrn var inget någon av dem kunde rå sig på. Pigan skulle fortsätta hulka, och sedan springa ut i trädgården för att berätta för sin bror, trädgårdsmästaren, om den fruktansvärda damen.
Föremålet för uppståndelsen skyndade snabbt förbi pigan som redan hade böjt sig ner på golvet för att plocka upp de första vedträna. Genom sällskapsrummet, vars enda yttervägg var täckt av fönster, och nu på eftermiddagen strömmade solen in genom dem och drog sin långa pensel över det mörka golvet. Vinden i träden på andra sidan sluttningen, och blomrabatterna som behövde rensas under fönstret bekom henne inte alls. Hennes arga blick var fäst på dörren som hon skulle genom. Hon slängde upp den med en fruktansvärd kraft och tavlan, som föreställde någon gammal herre, kanske en vän till hennes farfar, kanske en släkting, svängde och hotade med ett ramla ner och landa på toalettbordet med vaser som någon hade ställt under den. Kanske var dessa vaser till för att fyllas av stora blommor som skulle täcka mannens mycket gammaldags peruk och enorma, rödflammiga näsa. Konstnären hade verkligen inte varit som porträttmålare är i allmänhet, snällt förskönande och överseende. Denna konstnär hade säkert varit stillebentecknare, eller kanske inneha öga för landskapstavlor. Den unga damen brydde sig inte mer om mysteriet med tavlan, porträttet och dess konstnär, än hon gjorde om pigan och vedträden.
Rummet hon hade slängt upp dörren till var hennes eget. Det var inte mycket till rum egentligen i hennes ögon. Det hade varit hennes gammelfarmors sovkammare, vilket hon vanligtvis inte skulle ha brytt sig ett dugg om, men i det här fallet kunde hon inte rymma från det. De enorma, och fruktansvärt tunga gardinerna luktade fortfarande gammal människa, och sängen och bolstrarna ville hon inte ens tänka på. Färgerna var mörka, då hennes gammelfarmor hade haft dålig syn, men varit för stolt för att erkänna det och därmed tvingat sig själv att utstå fruktansvärd huvudvärk. Det enda sättet de då visste, som underlättade huvudvärken var mörka tysta platser, därav den tjocka mattan och de mörka väggbonaderna. Och det var ju inte bara gammelfarmodern som var tvungen att utstå smärtan och lukten, hon tvingade den även på sin familj. Den unga damen tyckte att gammelfarmodern måste ha varit en fruktansvärd kvinna som hade kunnat gå runt och konstant luktat så äckligt som rummet nu gjorde.
Alla försök att få rummet att se mer modernt ut hade misslyckats, de ljusa möblerna hade inte kunnat se mer malplacerade ut i en egyptisk gravkammare. Barndomens aggressionsutbrott hade istället satt sina spår i rummet, och det var kanske på grund av sitt fruktansvärda humör som den unga damen hade fått rummet som ingen i familjen ville ha. Rummet de var minst rädd om.
Den dyrbara tapeten var nerriven på flera ställen, och mycket klumpigt upplimmad igen. Gardinstängerna hängde något snett, efter att hon som flicka hade klättrat upp i gardinerna och gjort sitt bästa för att riva ner alltsammans för att kunna använda det som vapen mot sin far. Golvet var fläckigt av olika vätskor som hade spillts och varenda möbel i rummet hade någon form av skada efter att något hårt föremål hade slagits mot dem. Över dessa möbler hängde ett oändligt antal klänningar, korsetter och underkläder. Skor låg slängda överallt och saker som definitivt inte var hennes, men som hon hade stulit för sitt eget höga nöjes skull, låg också i den fruktansvärda röran. Saker som svarta, blanka herrskor, förkläden, leksakshästar, spadar, dyrbara smycken och böcker kunde ligga under en underkjol, i en utdragen låda, under sängen, i sängen, på stolen bredvid fönstret och mitt bland röran av hattaskar i hörnet bredvid garderoben.
Hon kastade sig med ett skrik av frustration på sängen och drog med vassa naglar i sängkläderna. Hon skrek ytterligare ett par gånger, men då hela huset nu var van vid dessa indirekta försök till uppmärksamhet, och då ingen kom, skrek hon en sista gång och reste sig snabbt från sängen. Ner från överkastat ramlade en bok med guldsnitt. Moderns bibel. Den unga damen började röra runt, och gräva bland sakerna i rummet. Med jämna mellan rum kastade hon en blick ut genom fönstret. När solen var i höjd med träden skulle de första gästerna komma. Hon rätade på sig och sparkade med ett skrik till garderobsdörren. Den for igen med en smäll och den nu tomma garderoben hotade länge med att välta.
Hon gav upp letandet i rummet och for ut på ytterligare en expedition genom huset på jakt efter föremålet hon var ute efter. Denna gång tog hon trappan upp på övervåningen med två steg i taget, och med hög röst skrek hon genom huset.
”MOR!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Wonderchild - 7 jul 08 - 15:33- Betyg:  | PHETT GOODIE ;D (Y)
Me like, as I told ya <3
Du och jag borde skriva en riktig novell tillsammans,
om den blir succé ber vi Joe Wright läsa novellen och göra
den till film ^^' | | jureno - 7 jul 08 - 15:18 | | fortsätt !! skynda skynda i am beronde av det skynda ! rapido :D |
|
|
|
