Sanctum // Kapitel 3. |
Kapitel 3 ;; Förändringar
I början var allt mycket blekt och otydligt Det fanns inga speciellt framträdande färger, mest mörka nyanser utav grönt. Dofterna var mustiga och tunga, och bristen på ljus hade gjort deras ögon mycket känsliga.
Sol hade en äldre bror. Egentligen var det bara han, hans bror och så modern. Namnen hade han sedan länge glömt, eller helt enkelt förträngt; Sol hyste inga starka känslor för sin biologiska familj, det hade han egentligen aldrig gjort. Banden mellan dem var endast de blodsband som knutit ihop dem, och den enda anledningen att de levde tillsammans var för överlevnadens skull. Det var ovanligt att de försökte samtala med varandra.
De tidigaste minnena han hade var att de alltid förflyttade sig. Bortsett från herrgården så levde den lilla flocken på att vandra istället för att ha bosatt sig i ett enda hus. Dels för att träden var alldeles för tätvuxna och stora för att rymma någon vidare bekväm bostad, men också för att det var ont om föda. I ett sådant mörkerlagt område bosatte sig sällan någon sorts varelse; där fanns mest förvuxna insekter som höll sig i trädens skuggor eller underjordiska grottor.
Det var en till synes helt vanlig dag. Så fort hans medvetande kom till kunde han utgöra det avlägsna ljudet av fågelkvitter från någonstans ovan. Hans rygg var aningen öm tack vare det ojämna underlaget han låg på, men i stort hade han haft en rätt fridfull sömn.
”Är du vaken?” Sol gäspade och slog runt för att blicka upp på sin äldre bror. Han gissade på att han varit vaken ett bra tag, för det långa håret var lätt fuktigt, som om han tvättat sig eller liknande. Det förekom sällan regn så här djupt in i skogarna; regndropparna sögs alltid upp av de giriga träden. Med deras storlek var det inte konstigt att de behövde så mycket vatten. Det var säkerligen därför skogens sjöar behöll den återställande kraft som de sades ha; utan att bli beblandade med havsvatten eller andra nedsmutsade sjöar förblev det klart.
”Bra,” sade den äldre pojken och snodde runt. ”Jag tänkte se om det fanns något att äta. Gör dig redo så går vi. Jag hatar när jakterna varar hela förbannade dagen. Och jag vägrar att äta en enda insekt till – då svälter jag hellre.” Innan Sol varken svarat eller protesterat hade hans bror försvunnit ur synhåll – och troligen också hörhåll. Han kom mödosamt på fötter och blickade ut över det lilla lägret: där fanns resterna av en lägereld, ett par ivägkastade, väl användna filtar och så läderpungarna som användes till både dricksvatten och annan nödvändig proviant då de passerade platser där det var ont om mat. Sol rynkade på näsan och andades in i ett försök att spåra sin broder, innan han gav sig av för att hitta honom.
”Berättade hon för dig?” De hade stannat vid den södra utkanten av skogen, med en rätt så god utsikt över slätten nedanför. Även om Sol aldrig passerat skogens vidder, så tyckte han om att blicka ned över de hav av grönt gräs och byarna som låg bortom dem, eller de högresta bergen. Sådär i förbifarten hade hans äldre bror nämnt att det var där vilddrakarna höll till.
Sol ruskade på huvudet och blickade ned på deras fångst, som ännu låg orörd i väntan på moderns ankomst.
”Vi skall äntligen ta oss ut härifrån. Gubben har kallat på oss, så imorgon skall vi ut dit-” han nickade bort mot det lätt svajande gräset. ”-och tydligen så skall vi även passera Ärret. Hon säger att hon leder oss dit, sen drar hon sig tillbaka. Jag förstår inte riktigt vad hon ser i skogen.” Han fnös lätt. Sol lade huvudet på sned och blickade återigen utöver de böljande slätterna. Han längtade att få slippa skogens eviga mörker, att istället få känna på vind och känslan av friskt gräs mot fötterna istället för det vassa barrtäcke de hela tiden färdades på.
”Mor trivs i skogen.” Sade Sol bestämt, utan att ta blicken från gräset. Det dansade i vinden, krusades lätt och fångade på så sätt upp solens gyllene sken i den kvarblivna morgondaggen. En nästan ohörbar suck undslapp Sol's torra läppar. Hans bror höjde föraktfullt på ögonbrynen.
”Varför kunde vi då inte låta henne leva ensam här? Jag bad aldrig om att växa upp i denna gudsförgätna skog.” Han skrattade till, men skrattet var bittert och nästan elakt.
”Det är därför att det var säkert för oss,” hasplade den yngre ur sig; han var säker på att hans mor menade väl, även om brodern inte verkade tycka så. Mycket riktigt; den äldre pojken spände blicken i sin yngre bror. De isblå ögonen var giftiga och genomträngade, fulla av hat och förakt. Sol sänkte instinktivt blicken.
”Jag må ha varit liten när mor för första gången lämnade Skogen, men jag kommer ihåg. Hon hade blivit kallad av far, som lever i fästningen i bergen på andra sidan Ärret.” Rösten var dov och ogillande. ”Har du inte alltid undrat det? Hur du kom till?” Den äldre pojkens ihåliga skratt ekade mellan träden. Sol satt med huvudet nedböjt.
”Den kvällen, Sol.” Bet pojken ut.” Kom du till. Inte förstod jag det då; allt jag ville var att stanna och slippa komma tillbaka till denna förbannade skog. De lyssnade självklart inte på mig. Och nu, efter åtaliga år av lidande och evig svält, kallar han på dig? Hur vill de att jag skall ta det? Är jag otillräcklig.”
Då Sol lyfte huvudet såg han att den andre hade rest sig upp. Hans blick var mörk och kall, nästan mordisk. ”Sol,” viskade han mjukt. ”Jag vill att du vänder om. Jag vill att du, i denna sekund, försvinner ut över de grässlätter du längtar efter så. Och när tiden är inne, min kära bror, skall jag se till att du blir återfunnen.”
Sol satt som fastfrusen, varje muskel slapp. Han var rätt säker på att hjärtat hade stannat i hans bröst; han kunde inte röra sig ens om han försökte. De känslor som upptog hans stackars förvirrade sinne fjättrade honom totalt.
”Seså, ge dig av.” Rösten var inte längre kall, bara ihålig och avvisande. Sol gjorde ett försök att resa sig upp, men benen skakade våldsamt under honom.
”Vyrim,” viskade Sol hest. ”far kommer aldrig...”
”Du känner honom inte,” hånlog Vyrim.
”Han kommer inte...”
”Vad tjänar dina ynkliga protester till?”
Sol svalde och höjde huvudet, stirrade rätt in i sin broders nästintill identiska blick. Han log matt. Det kändes som om han inte fått någon sömn på månader. Utan ett ord bröt han ögonkontakten, vände sig om och tog sitt första stapplande steg mot den okända världen bortom.
Aldrig förut hade livet känts så främmande.
And that's it. Sista kapitlet i del 1 :OO kort. xD; Aja, ni får nöja er med det ett litet tag medan jag skriver de första kapitlerna i del 2 <3 kommentera n' kritisera <3
- xx
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Violet - 21 jul 08 - 21:56- Betyg:  | | Woowww finner lixom inga ord för hur bra dina fantasy novell é! | | xxzxczx - 6 jul 08 - 22:17 | | Tackartackar <333 jag jobbar på den, men mina fingrar gör ont ): | | SoffeC - 6 jul 08 - 21:53- Betyg: | | Shit, du skriver helt otroligt! :D Älskar denna, längtar till del 2 :3 |
|
|
|
