Sanctum // Kapitel 2. |
Kapitel 2 ;; Livslåga
Skogen hade aldrig framstått som så ond och väldigt förr. Den skapade illusioner och vilseledde henne, tvingade henne djupare in i dess hjärta. Skuggor ven förbi och skrämde iväg henne, och inom kort visste hon inte vart hon var. Hon grät och snubblade, desperat att få komma tillbaka till herrgården och varna sin far. Den blodbefläckade klänningen var sedan länge fördärvad, och hon blödde ymnigt från det sår som pilen rivit upp. Hon var fångad i det nät av ogenomträngliga buskverk som omringade henne. Om det inte vore för att hon var övertygad om att Sol var vid liv och att hon behövde hämta hjälp fort, skulle hon ha gett upp och överlämnat sig till skuggorna och den ondska som gömde sig bakom varje stam och under varje sten eller stock för länge sedan. Hela tiden for bilden av Sol som fallit till marken, lealös och utan det minsta försök till att kämpa tillbaka, genom hennes sinne och plågade hennes medvetande. Hon kunde inte fly.
Pilen hade träffat honom i halsen, i pulsådern. Han hade stått på två ben i knappt fem sekunder, sedan hade han fallit ihop och ramlat ned för tre trappsteg innan han stannade med huvudet nedåt mot den kalla stenen. Thistler hade sett det allt ihop, hur blodet spridit sig över den tidigare klarvita marmorn. Sedan hade hon hört ljudet av hovar mot underlaget, och hon hade sprungit. Nu rullade tårarna nedför hennes blodbestänkta kinder.
Skräcken samt överansträngningen – hennes ben darrade utav utmattning – fick hennes kropp att värka, men hon vägrade att stanna. Hon visste inte vart hon var på väg och hon visste inte var hon befann sig, men snart öppnade skogen upp sig och den salta havsbrisen förde med sig en främmande doft. Den var torr och kvav, men vågen av lättnad som spolade över henne sköljde bort den underliga doften då hon snubblade fram över stigen.
Så fort hon brottat sig genom snåret möttes hennes blick av flammande rött. Allt var rött – på himlen hade solen börjat klättra nedåt för att sakta försvinna bakom horisonten, och på så sätt låg även ön i ett dunkelt rödaktigt sken. Men det var inte på grund av solnedgången.
Elden hade fördärvat allt som någonsin betytt någonting för henne. Hon kände motvilligt hur tröttheten smög sig på henne, men hon vägrade att stanna. Thistler var försäkrad om att någon fanns där, att någon hade överlevt.
Utan att bry sig om den fara hon försatte sig i började hon återigen springa. Nedför den lilla kullen och mot stallet, där hästar skriade och sparkade, men oväsendet drunknade i ljudet av hennes slående hjärta. Flickan haltade lätt då hon joggade över grusplanen och mot herrgårdens ingång.
”Far! Wimbledon! Carl!” Hennes gälla röst bar knappt, och hon visste att den inte skulle kunna överrösta lågornas aggressiva sprakande. Svetten pärlade sig i hennes panna då hon gjorde ett försök att närma sig dörren, men i samma sekund som hon sträckte ut handen rasade en liten del av fasaden och hon trillade baklänges. Thistler snyftade till och reste ryckigt på sig, men så fort hon kommit på fötter vinglade hon till. Tröttheten och utmattningen började få övertaget, och hur mycket hon än ansträngde sig för att vinna den mentala striden – hon visste att hennes liv hängde på det – så kände hon hur det kompakta mörkret omslöt henne och hur hennes medvetande brann ut likt en flämtande flamma. Hon hade redan förlorat all kontroll då hon föll baklänges en andra gång, och hon var redan alldeles för borta för att känna hur hon föll rätt in i ett par varma armar.
Kommentera/kritisera pl0x <3
- xx
|
|
|
|
