Sanctum // Kapitel 1. |
Kapitel 1 ;; Nedgång
”Sol! Sol!” Den upprymda rösten växte sig hela tiden starkare då de under tystnad närmade sig herrgården. Även om Sol gick med huvudet nedböjt visste han att det var Thistler – han var rätt säker på att han kunde utgöra hennes röst i en folkmassa på ett hundratal utan de minsta svårigheter.
Hennes röst var dock inte särskilt speciell; hon talade alltid med en lätt melodisk stämma vilken alltid dolde en underton av nyfikenhet och målmedvetenhet. Sol avundades henne; hon var så upptagen i sin egna lilla värld att alla de problem runtom henne verkade obetydliga. Kanske var det därför han tyckte om henne så mycket, för att hon alltid bar en känsla av oskuld och mild salighet.
Flickan kom nu rusandes över grusunderlaget med vidsträckta armar, tätt följd av ms Wimbledon, vars blick var aningen bekymrad då den lilla flickan helt glömt av (eller helt enkelt ignorerat) värdet av klänningen hon bar. Ivrigheten att få möta Sol hade förstört hennes komplicerade frisyr totalt, men hon var ändå slående söt.
Det ljusa håret hade satts upp i en invecklad knut bak i nacken, men testar av det hade letat sig ut ur nätverket av nålar och låg nu i smålockiga partier, framförallt runt hennes ansikte. Under en tät lugg syntes ett par stora, gröna ögon, inramade av långa, ljusa ögonfransar. En lätt rodnad hade spridit sig över hennes solkyssta hy, och de skära läpparna hade spruckit upp i ett lyckligt leende.
Klänningen hon bar var av sammet, och nådde henne ända ned till fötterna. Den var djupt grön, ett snäpp mörkare än den nyans som sidenbandet i håret, med blodröda broderier och spetsar. Kjolens undertyg var även det gjort av sammet, och var för den mesta delen rött, men trådar av guld spann ett komplicerat mönster runt kjolens fåll. Hon gjorde inte det minsta försök att rädda klänningen där hon sprang.
”Sol!” Tjöt flickan glatt igen. Hon hade knappat in på dem, så pojken sjönk ned på knä och höll ut sina armar för att välkomna omfamningen. Ändå grymtade han förvånat till då flickan kolliderade med honom. Stöten hade varit stark nog att slå ner den äldre pojken på grusmarken, blinkande av förvåning och sedan lätt skrattandes då han omslöts av den aura av ro och lycka som omgav henne.
”Du uppför dig som om vi inte träffats på månader.” Bannade han mjukt. Varken tonläge eller innebörd verkade ha någon vidare effekt på den yngre flickan; hon tog till orda utan att ta åt sig av hans ord.
”Du har varit borta hela dagen.” Klagade hon då han gjorde en ansats till att räta på sig. Hon tryckte till om hans hals innan hon drog sig undan för att låta honom räta på sig – underlaget var inte speciellt bekvämt. Hennes gröna ögon var aningen anklagande, men de bar på en illa dold glimt utav upprymdhet. Sol lade huvudet på sned och log mjukt. Det var sällan att flickan klarade att dölja något för honom, ännu en anledning att de var så nära varandra.
”Jag ursäktar.” Sade han i ett försök att stilla hennes oro, något som fungerade fint. Flickan sprack upp i ett väldigt leende och fattade bestämt hans hand.
”Men fröken--” Protesterade ms Wimbledon förläget då de klampade förbi.
”Jag hinner inte!” Utbrast flickan utan att tillägna hennes omhändertagare den minsta blick, och Sol vände sig om för att avfyra ett ursäktande leende mot den chockerade damen.
”Du är konstig idag.” Thistler gick med huvudet nedböjt, ögonen fästa på det högvuxna gräset och dess väl dolda invånare. Hon var bra på att hitta dem: spindlar, larver eller skalbaggar. För ett vant öga var det svårt att maskera eller gömma sig. Orden hade fått Sol att rycka till då han långsamt försjunkit i djupa tankar som fört honom tillbaka till dagens tidigare händelse. Pojken log ursäktande och höjde på huvudet så att han kunde blicka upp mot solen. Den låg återigen dold bakom ett gäng trasiga moln, som långsamt flöt fram över den blå himlen.
”Förlåt.” Ursäktade han sig och gjorde det klart för sig att uppriktigheten och ödmjukheten i hans röst var väl markerade. Thistler såg mot honom, förstod hans sökande blick, och vände på så sätt undan huvudet. Sol hade märkt rodnaden som spridit sig över hennes kinder, trots att hon varit snabb. Det var som sagt lite som undgick honom hos Thistler.
”Vart var du?” Frågade hon sedan dovt, men ändå nyfiket. Bortom den punkten var tonläget omöjligt att tolka: hon hade låtit snäppet ogillande, men samtidigt sorgsen och beundrande. Som om hon visste att det var något påväg som kanske skulle förändra eller helt enkelt förstöra deras relation totalt. Sol förstod hennes ånger och kramade därför tröstande om hennes hand innan han log och vände blicken mot himlen en andra gång. Han stannade till så tvärt att Thistler släppte hans hand innan hon reagerade. En lätt vindfläkt rufsade om i Sols bruna hår och fick hans blå ögon att framträda som bärnstensgula för en knapp sekund, innan han fortsatte att gå. Thistler stod dock stilla och granskade honom nästan otåligt. Hon hade förväntat sig ett svar.
”Sol?” Kallade hon efter ett litet tag, och pojken vände på huvudet för att se på henne med en frågande blick. Så snart han uppfattat hennes irritation skrattade han och vände sig om igen.
”Vi är snart framme.” Sade han enkelt. Så snart hon hunnit ifatt honom tog han tag i hennes hand, och de fortsatte under tystnad medan de njöt av omgivningen.
Ängen var inramad utav skogen som sträckte sig likt ett väldigt bälte över ön. Bakom enstaka trasor av moln lös solen, men dess värme spolades bort utav en lätt vindfläkt. I det högvuxna gräset frodades ett rikt djurliv: en väl gömd orm ringlade sig fram över marken i jakt på mat, dess gröna fjäll dolt av det lika gröna gräset. Gräshoppare spelade gällt och småspindlar kilade över marken då de kände ormens närvaro. Andra hade klättrat upp för de tjocka grässtråna för att få tag på en bladlus eller två. Myror rensade marken på rester av döda insekter eller bekämpade nya, gnagde av delar ur grässtråna eller flydde för insekter som stod högre i än dem själva näringskedjan. I vildblommorna surrade bin och humlor då de samlade på dess värdefulla nektar, och över dem fladdrade vackert mönstrade fjärilar, mörka och dramatiska eller ljusa och tafatta, stora som små. I mitten av det andlöst vackra landskapet vandrade Sol och Thistler i ett bekvämt tempo. De båda njöt till fullo av omgivningen medan de lyssnade till fåglarnas klara sång. Thistler hade plockat upp en vit blomma som hon tankspritt fingrade på då hon betraktade Sol. Han var lika disträ som förut, något som oroade och till och med irriterade henne en aning, men istället för att konfrontera honom ytterligare en gång suckade hon högt och demonstrativt, i hopp om att fånga hans uppmärksamhet. Till hennes förtjuselse vred han sakta på huvudet för att möta hennes blick.
”Är något fel?” Sol log prövande.
Hon ruskade på huvudet, inte fullständigt nöjd. Han var fortfarande avlägsen och annorlunda, och hans blick var inte närvarande trots att hans medvetande kanske var det, så hon klängde lite extra på hans arm.
”Näe... Jag bara undrar...” Hon tog ett djupt andetag. I sådana här situationer (som dock endast inträffat två gånger: en gång när Thistler ramlat från en gren och Sol inte hunnit dit i tid – hon fick hjärnskakning och låg hemma i nio dagar – och veckan han anlänt till herrgården) var det bäst att engagera honom i någonting. I det här fallet fick det bli en diskussion. Hon var väl medveten om att Sol gillade att filosofera, och med en skymt av triumf i hennes blick, använde hon detta till sin fördel.
”... tror du på gudarna och sånt? Typ väven du vet. Jag menar, att du kom hit till exempel.” Väven. Thistler hade alltid tyckt illa om sina religionslektioner, men väven var ett ämne hon intresserat sig i. Då hon lyfte på blicken för att granska den äldre pojkens uttryck, såg Sol ut att tänka.
”Både ja och nej,” började han släpigt. ”Jag tror att den bestämmer vad som väntar oss i livet, men jag tror också att vi kan påverka det på något sätt. Hur vet jag inte.” Svarade han uppriktigt och ryckte på axlarna. Thistler blinkade och gjorde ett försök att smälta det han sagt. I hennes ålder var det inget hon riktigt kunde komma underfund med.
”Tror du att det var tack vare väven som vi möttes?” Hon gjorde ett försök att göra samtalet lite mer begripligt. Då Sol inte svarade på en stund tittade hon upp. De hade nått slutet av ängen och välsignades nu av trädens skugga. Grenar bröts av under deras fötter då de promenerade fram längs den svagt upptrampade stigen. Trots att den knappt var synlig och försvann helt på vissa ställen visste de vägen utantill.
”Jag vet inte.” Svarade pojken fundersamt. ”Jag tvivlar på att våra öden är sammanbundna på något sätt-” detta fick Thistlers blick att bli aningen grumlig. ”-men jag är rätt säker på att det var tack vare väven som saker och ting skedde på detta viset.” Han avslutade meningen med ett blekt leende. I Thistlers ögon fick det honom att se dyster och aningen ensam ut. Hon kände sig obekväm, så istället för att gräva mer i samtalet och hans filosofier vände hon blicken framåt. Bortom ett par sammanflätade träd avslöjade sig silhuetterna av en förfallen ruin, och upptäckten fick den unga flickan att släntra över till öppningen som avslöjade den annars väl dolda gläntan; i de här delarna växte träden så tätt att endast en liten del av solens sken hade lyckats tränga sig igenom trädens väldiga kronor och kastade ett dimmigt ljus över skog och mark. Tack vare den svåra terrängen hade det tagit en bra stund att nå ruinerna, men då Thistlers blick följde de ojämna konturerna var hon övertygad om att det hade varit värt varje sekund. Med ett rop av upprymdhet likt det hon gett ifrån sig då hon sett Sol rusade hon ned för den lilla backen och stängde mellanrummet mellan henne själv och den uråldriga byggnaden. Sol stod och iakttog henne avvaktande från sin position mellan tvillingträdet och ett nytt skott bredvid.
Ruinerna var en av hennes favoritplatser. Trots att den lätt uppfattades som spöklik och mystisk i de ruvande skuggorna, innefattade det ett väldigt lugn. De övervuxna stenarna sades ha varit ett tempel en gång i tiden, då ön fortfarande varit ihopknuten med fastlandet. Det hade varit en helig plats där man dyrkat rakgudinnan Y'aggris, då drakarna ännu härskade över himmel och jord, ett väsen som höll sig undan för människan och genom dess styrka och mystik då framträdde som gudar. Nu låg templet förfallet, begravt i murgröna och mossa. Men platsen gav ännu frid där den låg, beskyddad av skogen och dold från den vaksamma solen.
Thistler fortsatte att undersöka platsen, lät fingrarna vandra längsmed vad som var kvar utav de ingraverade bilderna och runorna medan hennes blick vandrade fram och tillbaka över platsen. Hon iakttog noga hur enstaka solstråkar föll genom små öppningar i de täta lövverken ovanför, vilka bredde ut sig likt ett tak över deras huvuden, och på så sätt målade komplicerade mönster på den spruckna stenen. En bit bort i gläntan växte en ensam vallmobuske. En krans av dess vita blomblad hade bildat en krans runt dess fot. Det var väldigt tyst: inte ens bina hade lyckats leta sig hit. Enstaka, avlägsna slingor av klingande fågelsång kunde utgöras under trädens susande.
Sol betraktade henne hela tiden vaksamt, utan att röra sig från sin plats. Hans blick var hård och ogillande, nästan misstänksam. Bortsett från Thistler kände han inte den ro som ruinerna sade sig innefatta. Då Thistler såg hans stela min kände hon hur besvikelsen omfamnade henne, men utan att säga något steg hon ut i solljuset och började långsamt att klättra upp för det fåtal antal trappsteg som ännu inte vittrat sönder under de år som passerat. Hon klättrade långsamt och försiktigt, nöjd med solens värme och den svaga vindens svalka. Med ögonen slutna och armarna utslagna lät hon den väldoftande vinden ta fatt i henne – då den passerat genom skogen hade den plockat med sig en rad av olika behagliga dofter, däribland vallmon.
”Sol?” Kallade hon mjukt utan att öppna ögonen. Hennes sinne förde henne långt bort, stannade tiden och fick all oro att blekna. Det tog inte lång tid innan en vaksam Sol stod bredvid henne, och när hon öppnade ögonen stirrade han rakt in i dem. Hennes frid sprack likt glasskärvor och skingrade sig likt sand i vinden. Sol sade inget, utan tittade vaksamt ut över gläntan.
”Du är--”
”Vi borde nog gå nu.” Han gjorde en ansats till att fatta Thistlers hand, som irriterat avvisade honom. Hon stod kvar, orubblig, utan att röra sig en millimeter. Sol rörde sig nedanför, vände och vred på sig. Han såg nervös och rastlös ut.
”Du lovade, Sol!” Andades hon ut genom sammanbitna tänder. ”Vad är det med dig idag? Du uppför dig så underligt-- Sol!” Pojken hade vänt sig om, men hon hade uppfattat rädslan och oron som dansat förbi i hans blå ögon. Aldrig förut hade hon sett den vanligen lugna pojken så skärrad. Thistler kände hur hennes hjärta slog snabbare och mer frenetiskt.
”Snälla, vi måste gå.” Vädjade pojken och gjorde ännu ett försök att ta hennes hand. Rösten var ostadig och bräcklig.
Errr TL;DR xD; förlåt, den blev tre sidor. Tredje och fjärde kapitlerna är redan avklarade <3 Som sagt - kritik! Och kommentarer :3.
- xx
|
|
|
|
