Våra illusioner av sorg, del 5 |
Jag vill bara skratta, bara gråta, bara vara din och din för alltid. Utan U-ländernas öde och utan skolbänken emellan oss. Bara för att du vill det så gärna, le sådär som bara du kan och reta mig bara som ingen annan och då, då ska jag dra dig närmare och höra din andedräkt tätt intill mitt öra och sedan veta att du kommer vara min för evigt.
För även om vi har illusioner av sorg i våra hjärtan och dansar dödens dans med sådan prescision så att ingen kan klandra oss att vi inte såg på med förundrande ögon när han dansade där framför oss. Jag har memorerat vartenda rörelse han gjorde, gjorde du också det Sanna?
Såg du precis som jag hur han vinkade åt oss att komma?
Hur han stampade ihjäl alla vara illusioner om världen och sorgen som gick att speglas i våra ögon. Sorgen, den som bara du och jag kan se, det som färgar världen svart och grå som det sotade sminket runt dina ögon.
Jag vet, jag vet dina innersta drömmar, dina innersta sorger och dina innersta tankar. Du vet att du inte kan dölja dem för mig att det helt enkelt inte går överhuvudtaget. För jag vet och jag vet att du vet allt mitt innersta och det mörka, det som ingen annan vet förutom du.
Minns du Sanna? Hur vi delade våra tankar den där natten, natten då vi låg i det daggvåta gräset och studerade stjärnbilder på himmelen. Då vi tydde våra innersta drömmar i din spåbok, den för "unga häxor".
Vi skrattade gott åt det hela natten åt din patetiska försök att bli medlem i Wicca och hur förgäves gjorde alla trollformler som stod i boken, men aldrig lyckades något hända.
Eller gjorde det det Sanna? Hände du och jag då? Det kanske är så, vi kanske fann varandra för fin patetiska trollformlers skull. Men jag älskar dig på riktigt Sanna
även om det var en trollformel som förde oss ihop.
|
|
|
|
