Welcome to my life (HPFF) - Kapitel 4 |
Hej och hå muppar små! ;) Haha. Ja, jag slänger in ett nytt kapitel nu. Värsta dramatiskt i slutet, hoppas ni inte stör er allt för mycket på det. Om ni tycker att det är fruktansvärt orealistiskt så kan ni ju tala om det. :) Och tack för alla kommentarer! Jag blev JETEGLAD av att läsa dem. ^^
Kapitel 4
”Dinah, jag är hemskt ledsen… För jävligt, dessutom ljuger jag ju”, muttrade James för sig själv. Som tur var hade han sovsalen för sig själv, de andra hade redan gått för att äta en sen frukost.
En fördel med att det var lördag var ju att han kunde göra slut med Dinah vilken tid på dygnet han ville…
”Det är slut nu, Dinah”, sa James högt. ”Fy fan”, lade han sedan till med en suck. ”Jag får väl helt enkelt bara improvisera.”
”Vad du än ska improvisera kan du väl ta det senare”, sa Jesse som kom in genom dörren. ”För jag har viktiga nyheter.”
”Jasså”, sa James ointresserat och kastade sig på sängen. Han tog upp Quidditch genom tiderna från nattduksbordet och bläddrade förstrött i den.
”Vi ska inte spela mot Slytherin nästa lördag”, sa Jesse dramatiskt. Nu var James inte lika ointresserad längre.
”Va? Men vi har ju övat taktik och allt… Varför?”
”De har ingen vaktare”, suckade Jesse. ”Jeremiah Smith blev kickad när han inte skötte skolarbetet, så nu är de på jakt efter en ny vaktare, uttagningar idag klockan två.”
”Men om de får en ny vaktare –”
”Är den vaktaren inte beredd att spela match några dagar efter att han valts till laget.”
James hade helt och hållet glömt bort Dinah nu.
”Men vem ska vi spela mot?”
”Ravenclaw”, sa Jesse uppgivet. ”Vilket betyder att vi måste ändra speltaktik helt och hållet på en vecka. Jag hoppades att det skulle bli Hufflepuff, men sådan tur hade vi inte.”
”Men vad väntar vi på?” James hoppade upp och började gräva efter quidditchklädnaden i sin koffert. ”Vi måste ut och träna, nu!”
”Det går inte!” protesterade Jesse. ”Slytherinlaget har ju uttagning.”
”Men då går vi och kollar på uttagningen”, bestämde James och drog en tröja över huvudet. ”Jag vill gärna veta hur bra vaktare de kan hitta.”
Det var en stor folksamling kring anslagstavlan i Slytherins uppehållsrum när Helen kom ner från sovsalen. Hon blev naturligtvis nyfiken och skyndade sig dit.
”Vad står på?” Frågade hon en lång kille ur fjärde årskursen.
”Slytherin ska inte spela nästa vecka”, sa han.
Helen suckade. Naturligtvis, quidditch, vad skulle annars locka till sig en så stor folksamling? Förut hade hon varit väldigt intresserad av quidditch, men i samband med depressionen hade intresset för det, precis som för allt annat, försvunnit.
”Jeremiah är kickad ur laget”, fortsatte fjärdeårseleven. ”Och nu söker de en ny vaktare, det är uttagningar idag klockan två. Jag tänker då definitivt anmäla mig!” Han trängde sig fram och klottrade ner sitt namn på en lista som satt fasttejpad på anslagstavlan.
Helen satte sig i en av fåtöljerna och rynkade fundersamt pannan. Här har du din chans, sa hon till sig själv. Din chans att ta första steget till ett nytt normalt liv.
Och innan hon själv riktigt visste vad hon gjorde trängde hon sig också fram till anslagstavlan och skrev sitt namn på listan.
Hon hade inte suttit på en kvast på åratal, därför gick hon en timme tidigare till quidditchplanen med en av skolans kvastar i över axeln. Det var en vacker dag, som gjord för att flyga. Och flög, det gjorde hon verkligen. Det var underbart, fullkomligt galet underbart. Hon älskade att känna vinden i ansiktet, håret som piskade på ryggen, kvasten som lydde hennes minsta vink.
På marken var hon klumpig och snubblade över sina egna fötter, men i luften var hon fri och smidig. Det kändes som om hon skulle klara det, hon skulle bli uttagen till lagets nya vaktare, vad fanns det egentligen som kunde hindra henne?
En gäll visselsignal ljög genom luften, och när hon vände blicken neråt såg hon att laget hade anlänt. Hon landade mjukt några meter ifrån dem och sprang sedan fram till dem med ett stort leende i ansiktet.
Lagkaptenen, Alannah Roberts, som var den enda flickan i laget men uppenbarligen den som bestämde, var den som hade visslat åt Helen. Alannah var en mycket kraftig flicka, med kortklippt, spretigt hår och ett bestämt ansiktsuttryck, men när Helen kom fram till henne log hon.
”Du är en skicklig flygare.”
”Tack”, sa Helen andfått. ”Var är alla de andra?”
Alannah skrattade.
”’Alla de andra’ är två killar ut fjärde årskursen som kommer gående där borta”, hon pekade upp mot slottet, och Helen fick syn på två figurer som var på väg ner mot planen.
”Oj”, sa hon en smula snopet. ”Jag trodde att det skulle bli mycket fler, så mycket folk som trängdes runt anslagstavlan i morse.”
”Det är inte många som är intresserade av att spela vaktare”, sa Alannah och snörpte på munnen. ”Den mest eftertraktade positionen är sökare och skulle vi ha behövt en ny sådan hade det nog varit en hel del folk här.”
De två fjärdeårseleverna hade nu kommit ner till planen. En av dem var killen som Helen pratat med på morgonen.
”Ryan Keegan”, sa han glatt och skakade hand med henne. ”Och du är väl Helen Malfoy?”
Hon nickade och väntade sig att han skulle säga något elakt, men han bara log mot henne och hon log tillbaka. Hon gillade Ryan riktigt bra kom hon fram till. Han var artig, och så hade han en konstig dialekt.
”Kommer du från Irland?” frågade hon tveksamt.
”Ja, hörs det verkligen så bra?” sa han och skrattade. ”Det här är föresten Spike Andrews.” Han nickade mot den andra killen, som bara kastade en blick på Helen och nickade kort.
Spike var betydligt buttrare än Ryan. Han var också väldigt kort och hade snaggat, råttfärgat hår medan Ryan var något förskräckligt lång med mörkt hår och leende, bruna ögon.
”Ska vi sätta igång då?” sa Alannah och befallde de andra lagmedlemmarna att värma upp innan hon vände sig till Helen, Spike och Ryan. ”Först kommer vi bara att träna lite, en i gången av er får pröva att spela vaktare. Sedan när alla har fått pröva på får våra jagare skjuta fem straffkast mot var och en av er och den som räddar flest blir vår nya vaktare. Så vem börjar?”
Spike var först ut. Helen och Ryan satte sig på läktarna och tittade på. Det var ingen tvekan om att Spike var duktig men Helen tyckte han var alldeles för allvarlig. När Ryan sedan spelade skrattade han så fort han misslyckades och de andra lagmedlemmarna verkade gilla honom betydligt bättre än Spike.
Och så blev det till slut Helens tur. När spelet började var hon så nervös att hon missade klonken flera gånger. Men efter en stund började det gå bättre, och efter att hon hade gjort en riktigt svår räddning, ljöd Alannahs visselpipa.
”Straffar”, vrålade hon. ”Du är först ut, Andrews!”
Helen susade ner till marken medan Spike flög upp till målringarna. Han räddade fyra straffar i rad, men missade den femte med bara några centimeter. Ryan räddade också fyra och Helen insåg, att om hon lyckades ta alla fem skulle hon bli vaktare.
Hon kunde se Dracos stolta min framför sig, när hon flög upp till målringarna. Han hade ju också spelat quidditch och han skulle bli överlycklig när hans dotter kom med i skollaget…
Första straffen fångade hon skickligt, men det var också en lätt en. Samma sak med den andra. När jagaren kom framsusande och skulle skjuta den tredje, tycktes han sikta mot den vänstra ringen. Helen började tveksamt flyga ditåt, men jagaren kastade klonken åt högra sidan istället. Hon vände om och på en halv sekund var hon framme vid högra målstolpen. Klonken gled ur händerna på henne, men det hade i alla fall inte blivit mål. Tre räddade, två kvar. Och de två som kom var så enkla att hon nästan fick lust att skratta. Det tog en bra stund innan hon insåg att hon faktiskt hade räddat alla fem.
Alannahs visselpipa ljöd på nytt och alla susade ner mot marken.
”Grattis Helen”, sa Ryan och log mot henne. ”Du var ju utan tvekan bäst.”
”Och jag som inte har flugit sedan förra sommaren”, mumlade Helen samtidigt som hon tog emot quidditchklädnaden som Alannah räckte henne.
”Det var Jeremiahs, men han är inte så hemskt muskulös, så den borde passa dig rätt bra.”
”Tack”, sa Helen tyst och höll upp klädnaden framför sig. ”Den blir nog perfekt.” Hon såg ner på kvasten som hon fortfarande höll i handen. En rensoparfemma, det fanns betydligt bättre kvastar. Hon hade blivit slytherins vaktare med en rensoparfemma. Då måste hon ju vara bra.
När hon såg upp mötte hon Spikes blick. Han såg bistert på henne, men så plötsligt sprack hans ansikte upp i ett stort leende. Helen tyckte om hans leende, inte för att det var vackert. Hon bara tyckte om det av någon anledning.
”Se nu till att vi vinner turneringen”, sa Spike innan han vände om och började gå tillbaka upp mot slottet.
”Såg du det där!” Sa Jesse ivrigt på väg tillbaka till slottet. James suckade. Jesse hade inte pratat om något annat än hur skicklig Helen Malfoy var på att flyga de senaste tio minuterna. ”På en rensoparfemma så där snabbt! Och vilka skickliga räddningar, sedan!”
”Jag vet, jag vet, du har sagt det”, sa James men Jesse hörde honom inte. Han fortsatte prata hela vägen till stora salen. Lunchen hade precis blivit serverad och Jennie och Malcolm satt och åt tillsammans. James drog med sig Jesse mot dem.
”Hej”, sa Jennie till Jesse, hon ignorerade James totalt.
”Han lyssnar inte”, upplyste James henne fastän hon låtsades att hon inte hörde honom. ”Han är tillfälligt förälskad i Helen Malfoy, hon är Slytherins nya vaktare.”
”Att de vågar ta med henne i sitt lag”, hördes en röst bakom dem. James snodde runt och stod öga mot öga med Dinah. Hon hade ett äcklat ansiktsuttryck.
”Vad är det för fel på henne?” frågade James vasst. Dinah såg förvånad ut, men hon ordnade snabbt upp ansiktsdragen så att hon såg lika föraktfull ut igen.
”Jag menar, hon är ju störd, allvarligt störd. Jag skulle inte bli förvånad om hon försökte hoppa ner från kvasten eller något.”
”Hon är lika klar i huvudet som mig”, sa James lugnt. Dinah skrattade.
”Försvarar du henne? Det trodde jag verkligen inte om dig, James.”
”Nehej du”, sa James med samma kalla lugn. ”Det är väl en hel del du misstagit dig om när det gäller mig, och alla andra. Men varför veta något om någon annan när du själv är så viktig?”
”Vad pratar du om egentligen?”
”Vad tror du? Jag är trött på dig för det enda du är intresserad av är dig själv. Hade du brytt dig det minsta om mig hade du aldrig ställt dig mitt i korridoren och hånglat med någon annan –”
”Men James, du vet att jag älskar dig, det har jag ju sagt!”
”Men med tanke på att mer än häften av vad som kommer ur din mun är lögner så betyder det nog inte särskilt mycket. Den enda du älskar är dig själv, för har du någonsin försökt göra något för någon annan? Funderat på vad någon annan känner?”
”Det här handlar om dig och mig James, inte om någon annan –”
”Ingenting handlar om dig och mig, inte nu längre. Det finns inget Dinah och James, fattar du vad jag menar?”
”Du kan ju inte göra slut nu heller, jag –”
”Du, nu igen. Allt handlar ju ändå bara om dig. Skaffa dig en kille som tycker det är intressant att lyssna på när du pratar om dig själv, för jag är jävligt trött på det!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | viunderregnmoln - 1 feb 09 - 22:21- Betyg:  | | snyggt slut | | hanochhon - 6 jul 08 - 12:09- Betyg: | | Jag gillar den jätte mkt:D Ser fram emot fortsättningen :D <3 | | rihannalover - 5 jul 08 - 16:19- Betyg: | Jättebra<3
Älskar den häär<3
Bra att James gjorde slut:)
Mer[a]:D
Du äger | | Mangasagan - 5 jul 08 - 16:03- Betyg: | Åh, asså, det finns inte ord nog att beskriva hur mycket jag älskar den här! <3
Tycker att det var bra att James gjorde slut med Dinah ;)
Fortsätt! Den här ÄGER! :D <33 |
|
|
|
