En dag som förändrade livet |
En dag som förändrade livet
En dag kan förändra hela ditt liv. En dag spelar roll.
En dag kan göra dig lyckligare än du någonsin varit
förut. En dag kan du vilja glömma. En dag händer nåt
du vill ha ogjort, en dag du vill ändra på. Alla har en
sån dag. Men det finns vissa som har dagar som är värre
än så. Dagar då deras ljus i livet slocknar och livet
inte blir värt att leva. Det är ofta en svår förlust
som är orsaken till dessa dagar och inte alla vet hur
det är att förlora livsgnistan. Inte alla förstår. Jag
förstår. Och jag ska försöka få dig att förstå genom att
berätta en historia för dig. Det kunde ha varit en helt
vanlig dag, men det var det inte:
Nikki värjer sig undan sin hunds ömhetsbetygelser. Man
tycker att hon vid det här laget borde ha varit van vid
att bli väckt av att ihärdigt bli slickad i ansiktet med
en ganska stor och tung hund liggandes ovanpå sig. Hon
la en underarm mot hundens bringa och föste bestämt men
ändå varligt undan den.
”Det räcker, Zora, jag är vaken!” Flickan kastade en
blick över rummet och mot fönstret över hennes skrivbord.
Blygrå moln prydde himlen och regnet öste ner. Nikki
suckade och trasslade ur sig ur sitt täcke för att sedan
stiga upp ur sängen. Det axellånga rödsvarta håret stod
åt alla möjliga (och omöjliga) håll. Hon ställde sig och
stirrade ut på de grå molnen som om hon kunde få dom att
dunsta bort med hjälp av tanken. Till slut så slapp ännu
en suck ur henne och hon plockade ihop några kläder som
hon tänkte ha på sig. Så bytte hon om från pyjamas till
ett par svarta jeans och ett vitt linne. Så lämnade hon
sitt rum och gick ut i korridoren utanför. Hon ställde
sig kvickt intill väggen då hennes fyraårige bror kom
farande nerför hallen i en rasande fart. Hon lyckades
knappt att undgå att bli påsprungen. Hon skakade på
huvudet och slank in i badrummet med Zora tassandes bakom
sig. Hon ställer sig och borstar håret framför spegeln.
Spegeln såg på henne med hennes egna blå ögon med den
väldigt mörka ringen sunt irisen. Nikki var kort för
sin ålder, hon var ungefär 163cm och var 16år. Hon var
väldigt tunn trots att hon åt mycket. Många av hennes
väninnor sa ofta att dom var avundsjuka på henne, hon
som kunde äta hur mycket som helst utan att gå upp ett
gram i vikt. När dom nämnde det så brukade hon bara skratta.
Hon gör en grimas åt sig själv i spegeln när hon borstat ut
håret ordentligt och det ligger platt på hennes huvud. Hon
hade en väldigt solkänslig, blek hy men på henne så passade
blekheten, det tyckte i alla fall hon själv. Hon sminkar
sig, som vanligt så blir det svart runt ögonen och ett
mörkt rött, nästintill svart, läppstift på läpparna. När
hon är färdig så tar hon lite mousse och rufsar om i håret.
Hon hade aldrig gillat att ha så platt hår. Luggen lägger
hon snett medan resten av håret stod runt hennes huvud som
en sky. Som slutkläm så sprayar hon på hårspray så att
frisyren skulle hålla.
Hon gick ner och tog ett äpple från fruktskålen som
frukost. Hon styrde sina steg mot hallen, fortfarande med
Zora tassandes efter henne. När hon stod och snörde på sig
sina kängor så tittade hennes mamma ut ifrån vardagsrummet.
”Och vart ska unga fröken ta vägen?” Nikki himlar med ögonen
åt sin mamma och skakar på huvudet.
”Zora ska väl ha en promenad, dessutom så tänkte jag att jag
skulle titta förbi Jay. Du vet, mamma, det är första dagen
på sommarlovet så jag behöver inte gå till skolan…” Hennes
mamma ler.
”Till Jay alltså? Du får ha det så trevligt.” Hon drar sig
in i vardagsrummet igen. Nikki fortsätter med att snöra
sina kängor och ignorerar sin mammas antydande ton
angående Jay. Han var bara en kompis… Hon hade snörat
färdigt de svarta skorna och rätade på sig. Nikki krängde
på sig den svarta läderjackan och plockade ner Zoras koppel
som hon hängde runt nacken. Hon tog fram Border Colliens
reflexväst. Den brukade hon inte ta på när det inte var
mörkt ute men nu var det så dåligt väder att hon tyckte
det var bäst att ta på den ändå. Då Zora insåg att hon
skulle få följa med ut så började hon studsa runt och
gny i ren glädje. Nikki bad henne flera gånger att stå
stilla men den uppskruvade hunden lyssnade inte förrän
hon röt åt den. Hon drog på Zora västen och sen halsbandet
men hon kopplade henne inte. Hon öppnade dörren och ropade
ett hejdå för att sedan stiga ut i regnet. Zora stod kvar
innanför dörren och tittade ut på det hemska vädret sen
så tittade hon frågande på Nikki som för att fråga om de
verkligen skulle gå ut i det här vädret.
”Kom nu tunnis. Så farligt är det inte, du har ingen
frisyr att oroa dig för.” Zora gick ovilligt ut i regnet.
Snart glömde den livliga hunden regnet och gick omkring
och luktade lite överallt.
Snart hade de lämnat gatan de bodde på och Nikki kopplade
hunden.
Det var inte många ute på gatorna i det dåliga vädret och
det tyckte Nikki var bra. Hon hade aldrig varit särskilt
social av sig utan hade bara fått kompisar genom att följa
med strömmen och viljelöst dras in i ett tjejgäng. Så fanns
ju Jay förstås. Hon log omedvetet då hon i tankarna såg
hans glittrande grönblå ögon och hans blonda kalufs. De
gick i samma klass men han var ett år äldre. Han var en av
de längsta i skolan och det var allmänt känt att han hade
ett hett temperament. Nikki visste att många av tjejerna i
skolan följde honom med blicken så fort han var inom
synhåll, men hon oroade sig inte. Varför skulle hon göra
det? De var ju bara vänner. Dessutom så hade han aldrig
visat särskilt mycket intresse för någon av dessa
Barbie-dockor. Han var mer av en ensamvarg, precis som hon,
kanske var det därför dom utvecklat en så stark vänskap?
Nikki hade ännu inte medgett för sig själv att han för
längesen hade fått hennes hjärta att börja slå fortare…
Nikki stannade och hennes blick höjdes från den blöta asfalten.
Hon och Zora stod framför envåningshuset Jay bodde i. Hon klev
upp på den skrangliga verandan och ringde på dörren. Medan
dörrklockans eko dör ut så hör hon vredgade röster där
inifrån. Kanske hon kom olägligt? Dörren slogs upp och hon
stod öga mot öga med en kraftig karl vars plufsiga ansikte
och blodsprängda ögon avslöjade att han drack mycket. Det
var Jays styvfar och han såg inte glad ut. Nikki hade aldrig
gillat honom, sanningen att säga så hade hon alltid varit
lite rädd för honom. Hans röst lät mest som en grymtning
då han tog till orda:
”Vad vill du då?”
”Ä.. är Jay hemma?” Hon hatade sig själv för att hon inte
kunde hålla rösten stadig. Hennes ord besvarades av ett
flin från den nästintill skallige mannen. Ett ondskefullt
flin, tänkte hon.
”Jag är ledsen, sötnos, men Jay kan inte komma ut och leka
för tillfället…” Ordet sötnos fick henne att tända till men
innan hon hann göra nåt förhastat tycktes det som om någon
fick liv där inne. Det skramlade och brakade till och sen
kom en jäktad Jay ut i hallen. Han hade ett par säckiga
mörkblå jeans, ett vitt linne och en mörkt blå tjocktröja,
vars dragkedja var öppen, på sig. Hon noterade även att han
av någon okänd anledning hade skorna på sig. Hon såg på
honom men leendet bleknade och de lyckliga orden fastnade
i halsen på henne. Hans vänstra öga pryddes av en blåtira.
Hon kastade en blick på hans styvfar som nu vänt sig mot
ynglingen med en grym blick, hade han gjort så mot Jay?
När hon såg på Jay så såg hon att han såg på henne med en
både förvånad och skrämd blick. Innan någon hann säga nåt
så hade Jay slunkit förbi sin styvfar och huggit tag i
Nikkis överarm. Han började springa med henne på släp.
”Du ska ingenstans, pojkspoling!” Han försökte få tag i dem
men missade och de försvann bortåt gatan med Zora efter sig.
Till slut så trodde Nikki att hennes lungor skulle sprängas
och hon var övertygad om att hon skulle få ett blåmärke av
Jays hårda grepp om hennes arm.
”Jay! Sakta ner, jag kan inte andas och du gör mig illa!”
Han stannade och släppte hastigt greppet om henne. Hon fick
en ångerfull blick av honom innan han spejade på gatan de
nyss sprungit nerför, men ingen annan än Zora syntes till.
Han verkade bli lättad. Nikki stod framåtböjd och kippade
efter luft. Jay la en varm hand på hennes rygg.
”Förlåt, Nikki…” Det hördes att han menade vad han sa.
”Varför springer vi?” Hon rätade på sig och såg frågande på
honom. Han mötte inte hennes blick utan vände istället sin
blick envist åt sidan. ”Jay, prata med mig… Var har du fått
den där blåtiran ifrån?” Hennes röst var vädjande men han
tycktes ändå inte ta åt sig orden. Nikki såg hur hans
näsvingar skälvde och hans knogar var vita för att de var
så hårt slutna. Det var så han brukade se ut strax innan
han startade ett slagsmål i skolan, han försökte
undertrycka sin vrede. Nikki var inte särskilt oroad, han
skulle aldrig slå henne, det var hon säker på. Hon var
däremot inte så fullt säker på att det var henne han var
arg på.
Förändringen hos honom kom så plötsligt att hon blev totalt
överrumplad. Han vände sin blick mot henne och hans ansikte
pryddes av ett leende.
”Så… Vad vill du hitta på idag då, Nikki?” Hennes förvirring
var så stor att hon inte reagerade på att han hade bytt
samtalsämne.
”J… jag vet inte. Hur som helst så borde jag gå hem och
lämna Zora innan vi hittar på nåt.”
”Det passar mig alldeles utmärkt. Har ni kvar några av de
där goda bullarna din mamma bakade häromdagen?” Hon
skrattade lite åt honom då de styrde sina steg mot hennes
hus. De småpratade lite och skojade med varandra. Snart
var de inne och tog av sig skorna i hennes hall. Hennes
mamma tittade ut ur köket för att se vem det var som
öppnade dörren och ett leende bryter upp den allvarliga
minen i hennes ansikte.
”Jay! Så roligt att se dig. Gå in i vardagsrummet så kommer
jag med några bullar.” Jay blinkade charmigt åt henne med
ett leende på läpparna.
”Jag hoppades att du skulle säga det…” Han gick in i
vardagsrummet med Nikki efter sig. Nikki kröp ihop i soffans
hörn medan Jay satte sig på golvet och började busa med
hennes lillebror. Hon iakttog Jay medan han fick hennes
bror att vrida sig i skrattkramper genom att kittla honom.
Flickan hade ett ömt leende på läpparna. Det var ganska
sött att se den annars så hårda och tuffa Jay leka med det
yngre barnet. Snart kom hennes mamma in med bullarna och
Jay tog sig upp från golvet och satte sig bredvid Nikki.
Hennes mamma gick tillbaka ut i köket och hennes bror
snodde åt sig en bulle och försvann upp på sitt rum.
De pratade och skrattade medan de fikade. Så blev det tyst
i ett ögonblick. Nikki hade tittat ned på bordet men tittade
nu upp på Jay och fann till sin förvåning att han sökte
hennes blick. Hon tittade frågande och osäkert på honom.
”Vad är det? Har jag en bit bulle på hakan eller?” Hon hann
knappt avsluta meningen innan han böjde sig fram och kysste
henne. Hennes hjärta glömde att slå under detta magiska
ögonblick. När han rätade på sig igen så satt hon som
lamslagen och rörde inte en muskel. Hennes ögon var lätt
uppspärrade och varje muskel spänd. Hennes mun var lite
lätt öppen. Han harklade och reste sig hastigt.
”Jag ska nog gå nu…” Han försvann ut i hallen. Hon
reagerade inte förrän hon hörde hur han ropade hejdå och
ytterdörren stängdes. Först då började hennes
tankeverksamhet fungera igen. Hon reste sig upp ur soffan
och rusade ut i hallen. Nikki drog på sig sina kängor utan
att snöra dom och fortsatte ut genom dörren utan att dra på
sig sin jacka. Hon fick syn på honom längre bort på gatan.
Hon sprang efter honom. Hon hann ifatt honom då han gick
över vägen och hon högg tag i hans arm.
”Jay, vänta.” Han hade tydligen inte hört henne komma och
såg förvånat på henne då han snodde runt. Än mer förvånad
blev han då hon ställde sig på tårna och tog ett tag i
halslinningen på hans linne så att han böjde sig lätt
framåt. Hon tryckte sina läppar mot hans och han besvarade
kyssen. De drog sig undan från varandra. Regnet öste
fortfarande ner och hans annars så spretiga hår låg platt
på hans huvud medan vattnet rann om hans ansikte. De
ögonblicket skulle de båda minnas så länge de levde. Han
slöt henne i sin trygga famn. De stod så ett tag och han
vaggade henne sakta fram och tillbaka.
Den minuten då de stod där mitt på gatan i regnet, tycktes
vara i en livstid. Hon kom med ens på något. Det bar henne
emot, men hon var medveten om att hon skulle bli tvungen
att förstöra stunden.
”Jay?”
”Mhm…”
”Hur fick du egentligen den där blåtiran?” Han behöll
greppet om henne men hon kunde känna hur han stelnade
till. ”Var det din styvfar som gav dig den?” Han behövde
inte svara. Hans tystnad berättade för henne att hon gissat
rätt. Hon led med honom. För två år sen så hade han förlorat
sin mamma. Hon hade brutit nacken efter ett fall i trappan
ner till källaren i deras lilla hus. Jay hade bevittnat det
hela. Fast… Nu när han tänkte tillbaka så mindes hon att hon
haft en känsla av att han dolde nåt under hela den affären.
Hon väcktes med ens ur sina tankar av att hon hörde hur han
skrek och han knuffade henne ifrån sig, upp på trottoaren.
Hon snubblade på kanten och föll baklänges. Hennes huvud
slog i asfalten och svarta prickar började dansa framför
hennes blick. Ljudet av en kille som skrek, metall som
knycklades till och glas som krossades ekade längs gatan.
Blod följde med regnet ner i brunnarna. Nikkis huvud värkte
och prickarna som dansat framför hennes syn gick ihop i en
massa och så blir allt svart och tyst runt henne.
Lukten av sjukhus stack i hennes näsa och hon öppnade ögonen.
Hon blinkade förvirrat. En tomhet som hon inte kände igen
fanns i hennes bröst. En röst hon kände igen pratade
tydligen med henne men hon förstod inte ett ord. Hon var så
trött, så trött. Hon slöt ögonen igen. När hon åter vaknade
så var det mörkt och det var inte lika många ljud
runtomkring. Hon försökte sätta sig upp men någon hindrade
henne. Hon tittade upp i ett ansikte som hon kände igen
som sin mammas, hon hade tydligen gråtit.
”Var är jag, mamma? Vad har hänt?” Hennes mamma snyftade
till.
”Åh, Nikki… Minns du inte?” Nikki tänkte efter och sakta
men säkert kom minnet tillbaka.
”Jay blev påkörd av en bil. Var är han nu? Får jag träffa
honom?” Hennes mamma såg ledset på henne.
”Älskling… Jay klarade sig inte. Han finns inte mer…” Sakta
började tårarna rinna ner för Nikkis kinder men annars
rörde hon inte en muskel.
Nikki kom snart ut från sjukhuset, hon hade klarat sig
undan med endast en hjärnskakning. Dagarna mötte hon med
monotoni och hon betedde sig närmast som en robot. Hon
hade inte gråtit nåt mer sen hon fått veta att ljuset i
hennes liv hade slocknat. Nu, efteråt, så hade hon insett
att hon hade älskat honom länge men aldrig vågat ta steget,
kanske hade det varit samma sak för honom?
Begravningen kom och hela klassen befann sig i kyrkan. Nikki
satt stolt och rakryggat men försökte inte dölja tårarna som
nu rann fritt från hennes sorgsna ögon. Alla behandlade
henne som om hon vore gjord av glas och hon var lättad när
det hela var slut. Hon gick långsamt hem med sin familj.
När de kom hem möttes de av en glad Zora men inte ens den
muntra hunden kunde liva upp henne. Hon gick raka spåret
upp och låste in sig i badrummet. Nikki kröp ihop i ett
hörn och mindes alla stunder med Jay. Efter ett tag blev
hennes mamma orolig och hon knackade försiktigt på dörren.
”Nikki? Hur är det?” Hon fick inget svar från den hopkrupna
flickan. Nikki reste sig upp och gick fram till handfatet.
”Nikki, vad gör du där inne?” Flickan öppnade skåpet ovanför
handfatet och pillade ut ett rakblad. ”Nikki, svara mig!”
Flickan suckade.
”Låt mig vara ifred mamma…” Någonting i Nikkis röst gjorde
hennes mamma ännu mer rädd.
”Nikki, kom ut därifrån på en gång.” Nikki tycktes inte höra
eller så ignorerade hon bara orden.
”Hej då mamma och tack för allt du givit mig…”
”Nikki?! Nej Nikki! Tänk på Jay!” Mammans ord gjorde
tydligen Nikki arg.
”Det är det jag gör!”
”Bra. Jay ville inte att du skulle dö. Han ville att du
skulle leva, annars hade han aldrig knuffat undan dig. Du
gör honom en otjänst om du tar livet av dig!” Nikki tvekade
vid hennes ord men la sen rakbladet mot sin handled.
”Förlåt mig, Jay, men ett liv utan dig är inte värt att
leva.” Hon skar till och snart sjönk hon ihop på golvet
medan hennes hjärta pumpade ut hennes livskraft på golvet…
Att förlora någon som står en nära är en hemsk sak. Att
någon man känt hela livet men ändå precis har funnit, rycks
bort är värre, för att man aldrig fick tid till att säga
saker som betydde nåt. Nikki såg ingen annan väg ur sin
smärta över att ha förlorat Jay därför att hon i övrigt
var väldigt ensam. Att vara ensam hade varit hennes eget
val, och nu fick hon lida för det för att där inte fanns
någon som vågade dra henne upp på fötter igen. Hennes
familj räckte inte till för att hjälpa henne för att dom
trodde att hon bara led av en tonårsförälskelse. De mindes
inte att just dessa är bland de svåraste förälskelserna i
hela ens liv. De lät henne sjunka ner i sin egen sorg tills
hon inte längre visste hur hon skulle kunna ta sig upp ur
den. På det här sättet är vänner ibland mer viktiga än man
tror, kom ihåg det.
Märkte du hur någon dog för en minut sen? Märkte du hur en
livslåga slocknade och lämnade mörker kvar åt dom som var
nära? Hörde du någon dra sitt sista andetag? Såg du hur ett
hjärta sluta slå? För dig fortsätter livet som vanligt, men
för andra så nalkas en storm som skymmer solen. För några
var det här en dag som förändrade livet, för dig var det en
alldeles vanlig dag...
|
|
|
|
