Innan du somnade in för alltid |
Den azurblå himlen var så vacker och det nyklippta gräset doftade härligt i den ljumma sommardagen. Vi låg i det smaragdgröna gräset i trädgården. Det var du och jag, vi för alltid.
Solen värmde våra bara armar och ben, brände oss rödbruna.
- Det är så fint idag, sa du och sträckte på dina ännu sjukligt bleka armar.
- Mm, mumlade jag och slöt ögonen. I bakgrunden spelade en radio gamla sommarplågor så som Boten Anna och Break my stride.
- Du… du vet väl…
- Vad då? Frågade jag och öppnade ögonen.
- Jag kommer inte leva för alltid.
- Ja dummer, ingen gör det, skrattade jag.
Dina ögon var stora och sorgsna när du såg på mig och jag blev genast allvarlig.
- Du vet vad jag menar, den har fått grepp om mig, sa du och en enda tanke drog genom mitt huvud. <nej inte sjukdomen igen, inte leukemin.
- Lova mig en sak, fortsatte du med mjuk och allvarlig röst. Lova att du aldrig börjar behandla mig som den cancersjuka patienten, så som mina föräldrar gör. Jag vill dö lycklig.
Jag nickade stumt.
- Jag lovar, viskade jag och du tryckte min hand.
Dagarna gick men löftet fanns ständigt i mitt minne. Vi gick på bio, träffade vänner och försökte leva så vanligt som möjligt så mycket det bara gick och som du orkade när du var hemma från sjukhuset. Det gjorde ont i mig att se dig bli allt tröttare, blekare och magrare. Du blev allt mer utmärglad och en kväll när jag sov över hos dig, du hade permission från sjukhuset, så låg jag vaken och betraktade dig. Din bröstkorg såg så kantig ut, revbenen stack ut här o där och du hade tappat allt dit tjocka mörka hår från huvudet efter alla cellgiftsbehandlingar. Trots allt du gått igenom såg du så fridfull ut där du låg och sov. Jag kröp närmare dig och stök dig sakta över ryggen medan klockan slog ett i hallen på nedervåningen.
Så kom dagen, du var på sjukhuset när det skedde. Du var blek som ett lakan när jag kom och hälsade på, dina kinder hade samma nyans som de vita väggarna och lakanen som omgav dig.
Jag minns det sista du viskade innan du somnade.
- Jag älskar dig.
Orden gled tyst över dina nästan orörliga och torra läppar. Din smala hand höll om min och jag böjde mig ner över dig. Mina läppar nuddade dina för sista gång, det var vår sista kyss sen somnade du in för alltid.
Men ditt minne lever kvar i mitt hjärta och jag hoppas jag höll mitt löfte, att du fick leva som du ville den sista tiden. Den tiden med dig var underbar, lika underbar som du.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | kaffekick - 18 maj 11 - 22:42 | | väldigt vackert | | mii - 5 jul 08 - 17:14 | | Alvinnea: Nej, den är helt på hittad ^^ | Alvinnea - 5 jul 08 - 16:39- Betyg:  | | Fiiint! Är den sann? Hoppas inte.... | | Mangasagan - 5 jul 08 - 15:16- Betyg: | | Så sorglig och vacker! <33 | | emmchen - 5 jul 08 - 13:22 | | såå sorlig..:(<'33 | | Qwatie - 5 jul 08 - 00:49- Betyg: | | Gud vad vacker! | | Violet - 4 jul 08 - 23:46- Betyg: | | Åhh va skön och sorli den va nästan så att man vill börja grina. |
|
|
|
