Jag älskar min bror (kap 36) |
Ursäkta om det dröjt lite, men här är den! :D hehe
Men nu kan det dröja ännu längre tills nästa del kommer, för på söndag åker jag på ridläger och kommer inte hem fören på onsdag, sedan åker jag på eftermiddagen upp till Norrland för att hämta min häst =D (överycklig) <3 Kommer inte hem fören på fredag då, men kan hända att det kommer någon del nästa helg.
... men kommentera gärna efter ni läst, :)
pöss och kjam på er <3
Kapitel 36
Väl inne i badrummet stannar jag till vid spegeln, imman ligger fortfarande kvar lite lätt. Handduken som han använde hänger prydligt över en stång för handukar och jag ler, han vek den fint. De flesta skulle väl bara slänga den lite slarvligt, men inte Emo Adrian, han är så söt.
Jag står där inne ett tag, bara står där och stirrar på min spegel bild.
Där möter jag två havs blåa ögon, de är sorgsna men leendet är lycklig. Lycklig över att jag fann en kille som jag kanske kan få behålla, i alla fall för ett litet tag tills tiden visar att vi inte funkar ihop. Men det verkar som om han inte ser våran ”relation” mer än som vänskalpligt, jag vill ju mer. Men hur ska jag visa det? För jag vet inte…
I min spegelbild ser jag en vilsen själ, som inte kan hitta vägen bredvid henne.
Även om jag inte vill och gör allt för att förhindra det, så rullar mina tankar ändå iväg till två andra killar.
Bill.
Jag fick väl aldrig lära känna honom ordentligt, men han var den trevligaste och underbaraste människa jag någons mött.
Förstod mig och föll djupt för mig också, vilket inte var så smart.
Det skulle nog ändå aldrig hålla så länge mellan oss ändå, all media och sån skit skulle förstöra det. Nu är han död, men jag har faktiskt kommit över honom och det är jag glad över.
Sen var det ju Rasmus, en knarkare utan familj eller hem.
Tror det eller ej, men ibland tänker jag hur det skulle vara om jag inte bad honom att gå, hur det skulle vara om vi blev ett så kallat ”par”.
Och okej, jag erkänner, jag saknar honom ibland men han var inte bra för mig.
En dag träffas vi väl kanske igen…
Väl nere i vardagsrummet blir jag alldeles varm inom mig, han har bäddat och vikt lakarna och lagt dem prydligt på soffan. Tresure ligger nu i fåtöljen, säkert för att hennes plats försvann när Emo Adrian tog bort lakarna och väl inne i köket hittar jag en lapp på bordet.
”Gått till jobbet, tack för att jag fick sova hos dig
Och tack för att Tresure, din katt, skrämde bort spökena : )
Vi hörs, du är en söt prick // Adrian”
Jag kan inte mer än bara att le för mig själv, han är så gullig, ja hela han. Fråga inte varför, men jag känner att bara hoppa omkring och tjuta vilket jag gör.
En känsla flödar genom kroppen medans jag, ja man kan kalla det dans, dansar omkring i köket och ler stort.
”Jag måste få reda på vad han känner för mig.”
Med ett stort leende slänger jag på mig skorna och springer ut i sommar solen, mitt mål: verkstaden. Mina ben tar mig dit och jag följer lydigt efter som ett barn hört ljudet av glassbilen.
Hela vägen dit springer jag, ler stort och hoppas att han känner likadant för mig.
Snälla tyck om mig.
För en gångs skull vill jag hitta en kille som finns där, alltid och inte försvinner.
Men när jag till slut är framme, vid lådorna med frukt som sist tvärstannar jag.
”Nej...”
Den syn jag ser önskar jag att jag aldrig sett, minns ni bimbo tjejen i telefon affären? Hon med den fruktansvärdiga tröjan?
Det är som en kniv rak i ryggen.
Emo Adrian, lika snygg som vanligt, står vid bil och HON klänger sig fast som en orm på hans kropp. Och han gör inte direkt något motstånd heller, låtar sig bli ner klängd av en jäkla bimbo!
”Fuck.”
Viskar jag, förösker hindra tårarna men det är ingen idé. De kommer vilket som.
Att bara se hur hon kysser honom, hur han kysser tillbaka och smeker henne längs ryggen gör mig rent av äcklad.
Jag trodde aldrig att han var sådan.
Tårarna stiger, rinner över och mitt i all upprörande råkar jag putta till en låda som välter med ett brak. Direkt när det ljudet brakade till slutade Emo Adrian att titta på den andra tjejen och tittar mot lådorna där ljudet kom ifrån. Och när han väl ser vem det är puttar han snabbt undan tjejen.
”Maria, VÄNTA!”
Men jag lyssnar inte, skriker bara åt honom.
”FAN TA DIG ADRIAN!”
Sedan springer jag snabbt därifrån, utan att titta bak.
Jag trodde att du inte var som alla andra.
Emo Adrian tänkte precis springa efter, men en smal hans greppar om hans handled.
”Vem var det?”
Tjejen tittar på honom, men han skakar bara bort hennes hand.
”En tjej som jag… Jag måste gå…”
”Vadå? Är det slut eller vadå?”
Emo Adrian bara tittar åt det hål hon sprungit mot, flera tankar rullar genoms hans huvud på bara några sekunder och för första gången i sitt liv känner han något som han aldrig känt förut.
”Adrian svara för fasen!”
Han tittar på tjejen som stirrar envist.
”Ja… det är slut.”
Som en blixt small det till och ett rött märke börjar ta sig på hans vänstra kind. Men han bara ler, skakar lite lätt.
”Hejdå Jasmine.”
Sen springer han.
”Fattar inte hur jag kunde tro att han skulle vilja ha en som jag.”
Säger jag till mig själv där jag sitter ihopsjunken uppe på mitt rum. Hela jag skakar av gråt, gråt som jag inte vill ha. Vill inte gråta, vill inte vara såhär.
Önskar nästan att jag aldrig stuckit, för då kunde jag fått vara hemma i Skåne. Sitta i soffan och umgås med min familj, aldrig kunnat sabba min syskon relation till Tobias.
Kanske kunde jag då insett att det inte var en äkta kärlek, utan en påhittat från min vilda fantasi.
Ett pip får mig att rycka till, mobiltelefonen lyser och låter vilket fick älskade Treasure att rycka till också. På displayen visar det att Emo Adrian ringer, men jag ignorerar det och låter det ringa.
Varför ger han inte bara upp?
Signalen slutar inte, varje gång jag inte svarar ringer han bara igen.
Men jag orkar inte bry mig, det känns så meningslöst nu när han faktiskt har tjej redan.
En bimbo också av alla.
”Jag har i alla fall dig.”
Viskar jag mjukt och klappar den rödspräckliga katten som ligger utsträckt bredvid mig.
”Men inte så länge till, snart har jag inget ställe att bo på.”
Pratar jag på, telefonen ringer, men jag kan nu bara tänka på hur jag ska hinna hitta en lägenhet innan Anne och Heath kommer hem. För jag skulle vara härifrån innan de kom, visst de hade ju sagt att jagfick stanna längre om det var så.
Men vill inte att mina problem ska gå över på dem.
Så innan söndag måste jag ha hittat ett annat… Jag tittar nu på mobilen som slutat ringa, nu piper den till av ett sms. Trots jag inte vill läsa det, öppnar jag det ändå.
”Snälla Maria svara. Jag vet inte hur många gånger jag ringt. Svara … Jag står utanför din dörr, kan du inte öppna för mig? Jag ber dig, låt mig får prata med dig? // Adrian”
Salta tårar droppar ner på displayen som jag snabbt torkar bort.
”Prata om vadå Adrian? Jag orkar inte sånt här mer, jag pallar det bara inte. Gå till din bimbo till flickvän!”
Mitt hjärta värker som om det gått i tusen bitar och ingen kan laga det. Ögonen svider av alla tårar som skulle kunna bilda ett hav om jag la ihop alla tårar som fallit från mina kinder i mitt liv. Jag vill inte låta mitt hjärta bli krossat av fler killar, för snart finns inget kvar.
Tresure ligger bredvid mig som en liten ängel, en ängel som inte lämnat mig än. Ett nytt pip får mig att ta upp mobilen och läser.
”Jag och Jasmine är inte ihop längre.
Snälla öppna dörren? Jag tycker om dig…”
”Det spelar ingen roll längre Adrian, bara gå. Jag har redan fått mitt hjärta förstört förut och jag okar det inte mer. Jag har redan förlorat två och nu du.”
”Du har inte förlorat mig, jag finns kvar.”
Jag struntar i att svara, vet inte vad jag ska skriva och stänger av mobilen sedan ringer jag jobbet och säger att magsjukan har kommit tillbaka, men att jag kan nog komma på onsdag.
Jag ligger ner på sängen, ihopkrupen med katten sovandes vid min sida och tårarna har börjat rinna igen. Men inte lika mycket som förut, och regnet som föll igår har börjat falla igen. Efter ett tag somnar jag till ljudet av regnet som smattrar på fönsterrutorna, själv tror jag att Emo Adrian gått hem för länge sedan. Men i själva verket sitter han på den lilla stentrappan utanför hennes lila dörr, regnet öser ner på honom men han reser sig inte.
Fast besluten att sitta där tills hon, förr eller senare öppnar dörren.
______________________________________________ ____
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | MattiZ - 5 jul 08 - 14:36- Betyg:  | Mååste måste ha mer!!! Jag har läst alla avsnitten idag.
Och har verkligen inte tröttnat på denna underbara
historia!!!:D<'3 Skynda dej med ett nytt. ;) | | HorseGirl - 4 jul 08 - 23:26- Betyg: | | jätte bra^^ | | Mangasagan - 4 jul 08 - 21:51- Betyg: | | Jättebra!!<3 | | Alexiz93 - 4 jul 08 - 19:12 | | bra:) | | tjoh - 4 jul 08 - 18:57 | suuuuuperbra !!!!! :D
jag verkligen avgudar den här novellen ^^
skulle hemskt gärna vilja att du klämde fram ett till kaptiel inan du åkte (A) :D
ha det bäst annars iaf :)<3333 | | emmchen - 4 jul 08 - 16:19- Betyg: | | när kommer nästa? :D vill bara ha meeeeerrr ;)<'33 |
|
|
|
