Staring!! (1) |
vart en ganska lång del! (A)
Jag sparkar undan några stenar och tar en sista titt på skolbyggnaden.
Om några månader går jag inte här längre, då går jag på gymnasiet.
Jag drar handen genom mitt svarta hår och suckar.
Fåglarnas kvitter ljuder i mina ögon och jag blundar.
Det var här allt började, här jag började må dåligt, här jag gick hos kuratorn för att glömma.
Det var här jag gick när jag skar mig för första gången.
Jag drar fingertopparna över min såriga arm.
Jag kliver igenom vattenpölen som dykt upp framför mig och suckar ännu än gång.
Jag börjar gå längs trottoaren.
Dem flesta är nog väldigt lyckliga över att sommarlovet börjar imorgon men jag ser bara flera månader av blod och självmordstankar. Inte för att det känns bättre i skolan men hemma kan jag inte snacka med Annie, kuratorn.
Hela tiden går jag på längs trottoaren och tittar på det fridfulla folket som går runt.
Snart kommer jag fram till torget, där är det jobbigast att passera.
Ett par killar som står vid ett cykelställ ropar ”Emo” efter mig men jag orkar inte bry mig, inte idag.
I Vanliga fall skulle jag skrika till dem att hålla käften men inte idag som sagt.
Jag tittar på varuhuset när jag passerar det och fortsätter gå längs vägkanten mot mitt ”stiliga” hus mitt ute i ingenstans.
När det är några kilometer kvar så kommer bror min och hämtar mig på sin cross.
Jag sätter mig på soffan och tittar ut genom fönstret.
Solen lyser, fåglarna flyger runt och himlen är klarblå. En perfekt sommardag.
Jag lägger huvudet på armstödet och suckar.
Mamma kommer in med sin kontorsväska och sin jobb kostym.
Hon ställer ifrån sig väskan och går mot mig.
- Jag hittade den här! Säger hon.
Hon håller fram mitt blodiga rakblad och tittar allvarligt på mig.
Jag suckar och skakar på huvudet.
Hon skakar på huvud och går ut ur vardagsrummet.
Hon slänger rakbladet på golvet och jag kan höra att hon muttrar något från köket.
Med sega steg går jag uppför trappan och in i badrummet.
Jag tittar på mig själv i spegeln och drar en djup suck.
Jag sjunker ner på badkarskanten och lyfter på mattkanten, mitt hemliga rakbladsgömställe.
Jag gömmer alltid ett där.
Jag tittar i spegeln samtidigt som jag för rakbladet mot min arm, jag ler.
Blodet droppar ner på golvet.
Jag torkar upp det och springer ner till mamma i köket.
- Middag om tio minuter! Säger hon.
Jag suckar och tar på mig mina chockrosa Converse.
Sakta börjar jag gå längs trottoaren och titta på killarna som sitter vid videobutiken, dem sitter där nästan varje dag.
Jag suckar när dem ropar efter mig.
- Hey! Säger plötsligt en kille och tar tag i min arm.
Jag drar mig loss eftersom jag fortfarande är öm efter såren.
Han tittar på mig och jag tittar tillbaka.
Han tar tag i min arm, sådär som folk gör när dem träffar mig för första gången.
Med en oroad min drar han upp tröjärmen och granskar dem blodröda såren.
- Lämna Emot i fred! Hon har bråttom hem och skära sig! Skriker hans kompis och viftar.
Jag vänder mig om och fortsätter att gå, jag kan känna deras blickar mot min rygg men jag orkar inte bry mig om idioterna nu.
Jag suckar djupt och går längs trottoaren.
Många skriker ”Emo” efter mig men jag har lärt mig att inte skrika tillbaka till alla.
När jag äntligen kommer in genom dörren är klockan över elva och solen lyser inte in genom fönstret längre.
Mamma kommer gående och blänger på mig.
- Du skulle komma hem till middagen! Skriker hon. Vart har du vart?
- Skit i det! Säger jag och tittar bort.
- Jaha, det här handlar om en kille!? Vem är den lyckliga?
Jag suckar och springer uppför trappan.
Med ett lågt, plågat stön kastar jag mig i sängen.
Jag lägger huvudet på kudden och blundar. Imorgon är det skolavslutning och jag vet inte ens vad jag ska ha på mig.
Jag öppnar ögonen och tittar på klockan, sju.
Med en lång gäspning går jag bort till garderoben och börjar rota efter något att ha på mig.
Tillslut bestämmer jag mig för ett par uppvikta, svarta stuprörsjeans. Nätstrumpbyxor och ett svart linne.
Jag går in i badrummet och för rakbladet mot armen.
Sen ställer jag mig framför spegeln och fixar ett jämt lager svart kajal runt mina ögon och lägger på lite mascara.
Jag gäspar och går till köket.
På bordet står ett glas med juice.
Jag dricker några klunkar och går sedan till hallen för att ta på mig mina Converse, dem är lite sega att få på, mina fötter har säkert växt.
Jag sätter på mig ett nitarmband och sen öppnar jag dörren och börjar gå mot skolan.
Jag går längs trottoaren med ett fejkat leende på mina läppar.
”helvete” tänker jag. ”jag har ingen tröja eller något som döljer såren på min arm”.
Jag suckar och funderar på att vända, men det har jag inte tid med.
Idag är det en perfekt sommardag… igen. Solen lyser starkt på den klarblå himlen, bara ett enstaka vitt, fluffigt moln syns och fågelkvittar ljuder genom vindens svaga sus.
- Hey! Säger någon och jag vänder mig om.
Bakom mig står killen som jag träffat dagen innan, killen med kompisarna.
Jag suckar.
- Här för att säga någon dum kommentar? Frågar jag surt och fortsätter gå.
Han skakar på huvudet och tittar ner på min arm.
När jag kommer fram till parken suckar jag, alla dessa folk i en ända stor klunga.
Palla.
Jag drar handen genom mitt fluffiga, fula hår och suckar.
- Vi ses! Säger jag till killen och vinkar fjantigt.
- Jo… föressten, jag heter Sebbe! Säger han och höjer handen. Vi ses.
Jag nickar och tittar efter honom.
Bakifrån ser han snyggare ut än framifrån.
Jag skrattar lågt för mig själv och går in i parken.
Plötsligt ropar någon efter mig och busvisslar.
Jag får plötsligt en enorm lust att smälla till honom.
Jag vänder mig om och där står Erik, mitt ex.
Jag drar en djup suck, jag blir inte så förvånad över att det var han.
Hans kompisar står bredvid honom och skrattar.
Jag skakar irriterat på huvudet och suckar.
- Typiskt dig! Säger jag och lipar åt honom.
Han skrattar och tittar på mig.
- Vad har hänt med dig? Deppar du så över att jag dumpade dig?
Jag skrattar bara åt hans dumhet. Hur kan han tro det?
Han lägger handen på min arm och fingrar på såren.
Jag suckar.
- Låt bli! Säger jag surt och drar undan armen.
Han tittar fjantigt på mig och jag suckar ännu en gång.
Hans kompisar tittar på mig med en aning hotande blickar och jag viker bara undan med blicken.
Jag fixar till min lugg och kastar en blick över axeln.
”jag har inte sett till Annie” Tänker jag och tittar mig omkring.
Jag kan inte se henne någonstans.
Plötsligt tycker jag mig skymta hennes mörkröda hår i folkmassan.
Jag springer dit och tränger mig in.
Det var inte hon.
Men hon lovade ju att komma.
Plötsligt kommer Erik fram till mig.
- Jävla Emo, gå och dö eller gå hem och skär dig! Säger han stöddigt.
Jag blir så arg så jag lägger handen på hans mage och knuffar undan honom.
Han ger självklart tillbaka med samma mynt som man brukar säga.
Plötsligt har vi trillat baklänges i fontänen som står mitt i parken och vi är båda genomblöta.
Alla busvisslar och applåderar.
Jag känner hur tårarna är på väg nerför mina kinder och jag reser mig upp.
Mina kläder är helt genomblöta och han stirrar kallt på mig.
Dem busvisslar fortfarande och skrattar.
Jag kliver ur fontänen och tittar mig omkring.
Alla skrattar och pekar, jag vill bara härifrån. Jag ska härifrån.
Jag tränger mig förbi folket och kan känna deras blickar.
Jag springer och springer. Tillslut är jag på torget och kan se hur folk tittar på mig och skrattar.
Tillslut kommer jag äntligen till landsvägen mot vårt hus.
Där är det inte så många människor så jag pustar ut och saktar ner lite.
Plötsligt kan jag höra att någon springer ifatt mig, vem kan det vara?
Säkert Erik eller Sebbe.
Jag suckar och vänder mig om, det är Sebbe som går bakom mig.
- Vad har hänt med dig?
Han skrattar lite och kollar sig omkring.
- Erik har hänt! Säger jag surt.
- Jaha, pojkvänstrubbel!?
- Nej… absolut inte! Föressten, vem skulle någonsin tycka om mig?
Han tittar på mig och tittar sedan bort.
- Jag gör! Säger han och ler mot mig.
Jag tittar på honom, skakar på huvudet och himlar med ögonen. Eller hur!
Jag drar handen genom håret och ler mot Sebbe.
Han skrattar åt min irriterade min och lägger handen på min midja.
Plötsligt får jag en känsla av att bara vilja springa därifrån, men jag vet inte riktigt varför.
- Jag måste skynda mig nu! Säger jag och börjar småspringa hemåt.
|
|
|
|
