Welcome to my life (HPFF) - Kapitel 3 |
Hej alla små muppar. Eller vad ni nu är för nåt. Jag har inte fått så många kommentarer men jag fortsätter att lägga ut kapitel ändå. Det är ju trots allt färdigskrivet så jag behöver inte direkt anstränga mig. ^^ Read & Enjoy!
Kapitel 3
Det var en sen kväll och James satt ensam i Gryffindors uppehållsrum och stirrade in i brasan. Dinah hade just gett upp sina försök att starta en myskväll i soffan och gått upp till sin sovsal. James förstod mycket väl att han skulle bli straffad för att ha struntat i henne, oftast brukade hon vara sur på honom i en hel vecka, och någon gång hade hon till och med ställt sig och hånglat med någon annan snygg kille mitt i en korridor så att alla såg dem, även James. Han mindes mycket väl att han slagit till den där killen, väldigt hårt, och Dinah hade följt med honom till sjukhusflygeln och James hade skolkat från resten av lektionerna den dagen och suttit i sovsalen och känt sig eländig istället.
Ibland undrade han varför han var tillsammans med Dinah. Hur många gånger hade han inte kommit på henne med att kyssa någon annan? Många gånger hade det förstås bara varit för att James skulle bli svartsjuk, men andra gånger kunde hon göra det helt utan anledning. Och fastän James blivit helt utom sig av ilska och de hade stått och skrikit åt varandra tills någon lärare kom och sa åt dem att dämpa sig, hade de blivit sams igen och visst var det underbart att bli sams. Men Dinah, tillsammans med den där andra killen, den bilden satt kvar i James huvud och han kom hela tiden att tänka på det.
Men att göra slut med henne hade varit otänkbart. Tills nu.
James hade blivit rent ut sagt förbannad när han såg de där tjejerna som stod och ropade glåpord åt Helen Malfoy. Och Helens ansiktsuttryck skulle han aldrig någonsin glömma. Hur kunde någon se så otroligt ledsen och sårad och övergiven ut, utan att gråta eller ha någon speciell min överhuvudtaget? Det var Helens ögon, som först såg ner i bordet och sedan vändes upp mot taket och såg ut att be till någon högre makt att ta henne därifrån. Hon hade bitit sig i läppen på ett osäkert sätt, och sedan rusat upp och fyrat av förhäxningar i rasande fart mot de där hemska flickorna. Och James hade hjälpt till med nöje.
Och när han gått ut ur professor Clarks kontor hade han insett att Dinah hörde till det där gänget. Hon skulle inte dra sig för att göra Helen illa med såna där hemska ord, hon skulle inte bry sig om Helen tvingades åka hem igen, hon skulle fullkomligt skita i om Helen aldrig kom tillbaka till skolan. Vad var lilla ensamma Helen Malfoy mot den populära och fantastiska Dinah Morrison?
James knöt nävarna och bet ihop tänderna. Jennie hade haft rätt så som hon alltid hade. Dinah var inte värd att slösa tid på.
Först långt efter straffkommenderingen när Helen satt uppe i sovsalen och skrev ett brev till Draco, började tårarna långsamt rinna nerför hennes kinder. Små, salta tårar som hon inte brydde sig om att torka bort. De rann ner i mungiporna på henne, en del ner till hakan och droppade sedan ner i hennes knä. Hon kunde gråta här för ingen såg ju henne ändå.
Jag mår inte alls bra, Draco. Jag blir kallad ”psykfallet” och folk går omkring och snackar om att jag har rabies, eller jag vet inte vad. Det känns hemskt och helst av allt skulle jag bara vilja komma hem till dig.
Men jag tänker inte be dig hämta mig. Du skrev att jag var värd bättre och jag har alltid trott på vad du har sagt. Det tänker jag göra den här gången också.
Dessutom vet jag nu att det finns de som står på min sida. Hela skolan är faktiskt inte emot mig.
James Potter är faktiskt väldigt schyst. Du brukar säga att hela Pottersläkten är ett gäng snobbar men det kan jag inte riktigt tro. James Potter må väl vara en snobb, okej, och ingen respekt för lärare och inga lagar följer han heller, men han har ett gott hjärta. Det är jag säker på.
Jag lovar att jag ska bli bättre men om jag ska bli det så måste jag bli det här. Om jag åker hem känns det som om jag bara flyr från allt, och det är fel.
Helen
Hon rullade ihop pergamentbiten och drog fingrarna genom sitt mjuka hår. Hon borde skicka brevet nu, annars skulle hon glömma bort det. Hon hade alltid varit glömsk, glömsk och klumpig, det var de enda egenskaperna hon ärvt från sin mor. Annars var hon Draco på pricken. Samma gråa ögon, höga kindben, ljusa hår, magra kropp, långa fingrar, spetsiga ansikte. Hon hade samma vackra handstil som Draco, samma intresse för avancerade trolldrycker. Och hon älskade att vara så lik Draco, för det var inget ansikte i världen som hon älskade mer än Dracos.
Hon steg tyst ur sängen och drog förhängena lite åt sidan, slank ut genom dörren till sovsalen och var snart nere i uppehållsrummet som var helt tomt på folk. Inte så konstigt, det var väldigt sent.
Korridorerna var också tomma. Peeves, skolans poltergeist, kom susande rakt emot henne helt plötsligt men Helen slank kvickt in bakom en stenstaty och lyckades med nöd och näppe undvika att bli sedd. Hon borde inte vandra omkring i skolan vid den här tiden, verkligen inte.
På väg in i uggletornet stötte hon emot något, tappade fotfästet och föll ner på golvet. Svärande över sin värkande rygg såg hon sig om efter det eller den hon sprungit in i men hon fick inte syn på någonting.
”Håller jag på att bli galen, eller?” muttrade hon för sig själv och satte sig upp. ”Så tankspridd att man springer rakt in i en vägg kan man väl ändå inte vara?”
”Naturligtvis inte”, sa en välbekant röst. James tog av sig osynlighetsmanteln och flinade retsamt. ”Men man är väl nog på gränsen till galen när man går och pratar för sig själv.” Han drog upp henne på fötter.
”Väldigt kul”, sa Helen ironiskt och himlade med ögonen. James såg plötsligt bekymrad ut.
”Har du gråtit?”
”Va? Nej... Eller ja, men bry dig inte i det.”
James följde efter henne in i uggletornet. Hon använde en av skolans ugglor eftersom hon inte hade någon egen, och band fast brevet vid benet på den. James stod hela tiden och iakttog henne, tills ugglan flög ut genom ett fönster. Då öppnade han munnen för att säga något, men Helen hann före.
”En osynlighetsmantel? Var hittar man såna nuförtiden?”
”Osynlighetsmanteln”, sa James förvirrat och höll upp sin mantel. ”Ja, just det ja. Den tillhör Al men jag lånar den då och då.”
”Al, det är din bror, eller hur?” frågade Helen medan de började gå längs korridoren. Hon behövde bara hålla samtalsämnet borta från sig själv tills de kom till entréhallen, där James skulle tvingas gå åt ett annat håll.
”Ja, han går i fjärde årskursen, ser nästan exakt ut som mig, i alla fall på avstånd.”
”Du har en syster också, va?”
”Ja, Lily. Hon är andraårselev. Henne har du säkert också sett. Långt, morotsrött hår och bruna ögon, liten och spinkig, hon är svår att inte lägga märke till. Har du själv några syskon?”
Helen svor tyst. Nu var hon ju tvungen att svara för det var långt till entréhallen ännu.
”Nej, inga släktingar heller, och ingen mor. Bara Draco.”
”Din pappa?”
”Ja, men jag kallar honom Draco. Det känns konstigt att säga pappa till honom.”
Varför var det så lätt att prata med James? Saker som hon annars inte brukade prata om med någon, som varför hon inte sa ”pappa” till Draco, kändes helt naturliga att säga till James.
”Och varför grät du?”
Helen stannade upp och ställde sig mittemot honom så att han inte kunde fortsätta.
”Det vet du mycket väl”, sa hon långsamt och såg in i hans ljusblå ögon. Han mötte hennes grå blick, och plötsligt fick Helen för sig att han tänkte kyssa henne. Hon vände sig snabbt bort, och de började gå igen.
Sedan fick hon nästan lust att skratta åt sig själv. James Potter, kyssa henne? Hur hade hon ens kommit på tanken? Det var ju helt absurt, omöjligt, de kände ju inte ens varandra. Och James hade en flickvän.
”De där tjejerna är verkligen hemska”, suckade James efter en lång tystnad. ”Och det värsta är att Dinah, min flickvän, är precis likadan.”
”Åh, nej det tror jag inte. Hon är säkert väldigt trevlig och –”
”Nej, jag hörde själv henne säga att du är psykiskt störd, jag hörde henne kalla dig för ett ’nördigt psykfall’, och vet du hur det känns när man just har insett att ens flickvän inte är så underbar som man alltid trott?”
”Gå nu inte och gör slut med henne för min skull –”
”Göra slut?” James skrattade, ett gällt, glädjelöst skratt som lät hemskt i Helens öron. ”Jag ser det som över redan även om jag inte ens har pratat med henne.”
Helen upptäckte plötsligt att James grät. Han grät, där han gick bredvid henne.
James skämdes. Varför hade han börjat prata om Dinah? Det slutade med tårar, och han ville inte gråta mitt framför ögonen på Helen Malfoy som han inte ens kände. Vad skulle hon tänka om honom nu?
”Det måste verkligen kännas hemskt”, viskade hon. ”Att upptäcka att någon man älskar och värderar så högt…”
Hon förstod. Hon skrattade inte åt honom eller gjorde narr av honom för att han grät. Hon sa några små enkla ord som visade att hon förstod precis hur det kändes. James fick nästan lust att krama henne, men istället torkade han ursinnigt bort tårarna som envist fortsatte strömma nerför kinderna på honom.
Helen lade försiktigt en mjuk hand på hans axel, och det fick honom att lugna sig. Hennes beröring var lätt men den tycktes suga ur honom all ilska och istället fylla honom med lugn.
Plötsligt kändes det så fel att gå och klaga på sina egna små problem när Helen hade det så mycket värre. Hon måste ju tycka att han var patetisk, som inte ens stod ut med att göra slut med Dinah.
”Ingen kan vara helt och hållet lycklig hela livet”, sa Helen vist, som om hon läst hans tankar.
James skulle precis svara henne när han hörde steg framför dem i den mörka korridoren. Snabba, bestämda steg som kom emot dem. Helen hade också hört det, för hon stannade upp och stod stel som en staty och stirrade på James med panikslagen blick.
”Kom hit!” väste James och fumlade med Albus osynlighetsmantel. Han kastade den över dem i sista sekunden, precis innan de såg miss Clarks ansikte lysas upp av ljuset från trollstaven hon höll i handen. James drog Helen närmade intill sig för att vara säker på att osynlighetsmanteln täckte dem ordentligt; om miss Clark skulle få syn på deras fötter som vandrade omkring i korridorerna mitt i natten…
De slank ljudlöst förbi henne och så fort de var utom hörhåll började de springa. James försökte förtvivlat hålla osynlighetsmanteln på, men till slut gav han upp och lät den flaxa efter dem istället.
Pustande och flämtande nådde de entréhallen. James lutade sig mot väggen och höll sig i sidan. Helen skrattade och det var något James inte hade hört förut. Det var ett lyckligt skratt, man blev glad av att höra det.
”Det – det där var – roligt”, flämtade Helen.
”Verkligen”, sa James och flinade. Sedan gäspade han stort.
”Oj då”, sa Helen tyst och kastade en blick på sitt armbandsur. ”Klockan är halv tre. Vi borde nog gå och lägga oss.”
James nickade och gick mot marmortrappan. På väg upp vände han sig om.
”God natt, Helen.”
Hon vinkade åt honom och log.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | rihannalover - 5 jul 08 - 11:29- Betyg:  | Du är verkligen jätte duktig<3
Tur att jag började läsa denna novell:)
Du äger..
Pussar och kramar
//Rihannalover | | Evviis - 4 jul 08 - 18:50- Betyg: | Jättebra skrivet! :D
Jag har läst igenom alla delar och jag tycker dom är aset bra.
Du har flyt i texten, bra beskrivningar och så är det ju en bra handling :D
Ska hålla utkik efter nästa del ;) | | IrMiS - 3 jul 08 - 22:04- Betyg: | Åhh, det här gillade jag! Tycker det verkar lite såhär Romio-Julia, och det är bra =) Jag ser verkligen fram emot att läsa mer, för det här var toppen!
//irmis | | Mangasagan - 3 jul 08 - 20:51- Betyg: | Åh, asså jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir bara så glad av att läsa den här. Ditt sätt att skriva är så underbart! Du förtjänar att få minst sjutioelva kommentarer, tycker jag :)
Mejla gärna när nästa del kommer, men det är inte nödvändigt, för jag kommer spana som en hök efter nästa del ;) <3<3 |
|
|
|
