</3 |
Vet du hur det känns att förlora sig egna syster? När verkligheten går i kras, och när ens vardag helt plötsligt inte går att leva med. När man vill dra ut allt fungerande i sin kropp och krama sönder allting med sina händer. Psykisk smärta kallas det, när man inte räcker till.
Har du någon gång suttit nere i hamnen helt ensam, och du har ställt dig frågan högt "varför skedde detta?" , och folk som har gått förbi har tittat på dig som om du vore dum i huvudet och du har haft att skrika "FÖRLÅT DÅ" , men du har knipit, för du vet att du ändå aldrig kommer att vinna.
Har du hängt med på sista tiden älskling? Vet du att jag känner mig som en stamkund inne på akuten, och väl där inne känner jag mig som världens största misstag, men jag är väl det Paulina? Är det därför jag inte får hjälp ifrån någon? Så jag står där igen, känner mig grundlurad, framför mig sitter en man, han jeans är nya och hans tröja är målad i hundratals vackra färger, frågan ligger på min tunga och tillslut lutar jag mig lite framåt och tittar honom i ögonen, han ser förvånad ut faktiskt, men sedan tittar han på mig och sätter på det mest tillgjordaste leendet jag någonsin har genomskådat, "har du någon gång förlorat din bästavän?" , han rycker till, sedan svarar han stelt "ja det har väl alla, så är livet". Samma svar varje gång, jag lutar mig tillbaka i stolen och tittar ut igenom fönstret, det var inte länge sedan jag var lycklig, ska jag vara helt ärlig så var livet faktiskt ganska lätt att leva, och det var väl fantastiskt med tanke på allting, "lyssnar du Angelica?" , jag rycker till och möter hans blick, blickar snabbt nedåt, han sitter med massa papper och bläddrar igenom dem, "oj förlåt mig.." , han tippar ner sina glasögon ner på näsan och läser högt ifrån de enda pappret av sju, "dunkadehjärta, rysningar, problem med andningen m.m , typisk panikångest" , jag vågar fortfarande inte möta hans blick, jag skäms och det enda jag vill är att hon ska komma in igenom dörren och rädda mig ifrån denna tortyr, men jag inser snabbt att det aldrig kommer att ske och jag nyper mig hårt i armen, *hur kunde du ens kunna tro någonting sådant dumt?* , ja men ni vet hon som jag aldrig ens kunde bli småsur på, för när hon log försvann all smärta och det återstod endast lycka.
Pang, smällen träffar mig på min vänsta kind, "nej men ojdå, gjorde det ont?" , *ja det gjorde ont, men inte lika ont som det gör i själen* , kan inte bara någon rädda mig?
Och när jag sitter framför datorn och klickar upp en ruta med massa tips där det står hur man lättast avslutar ett liv, sitt egna liv, då kommer mamma bakom, snabbt klickar jag ner sidan men hon är exakt lika snabb som mig och hn greppar tag i mina axlar, "vad var det där för någonting, låt mig få hjälpa dig" , nejnejnej, jag vill inte ha hjälp ifrån dig kära mor, jag vill att hon ska komma tillbaka, "nej men det var ingenting, det är en överraskning och du får inte se" , en överraskning ja, när hon en dag inte finner sin dotter på morgonen, då hon bara har lämnat ett brev med en mening ifylld , "jag är så ledsen" .
Utanpå ett leende, inuti tusen ord, men det finns ingen som har tid att lyssna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ensam4-ever - 3 jul 08 - 13:19- Betyg:  | Shit, vad sorjlig.. Är den sann?
Heter du Angelica? |
|
|
|
