Brev till dig som var, del 2 |
Jag såg dig sitta där invirrad i den blåa sjukhusfilten, skakande av ångest och av rädlsa, av att inte veta vad som skulle hända, eller vad de skulle göra med dig.
Jag kände redan då att jag skulle bli din vän, att jag led med dig, jag led med dig i den ångest jag såg att du hade. Den som förtärde dig innifrån och ut.
Det skulle dröja ett tag innan jag skulle få se dig igen, innan jag skulle få andas samma luft som dig. Jag såg dig ibland vandrades likt en zombie utanför sjukhuset, jag såg dig stapplande gå okring med din pappa strax efter dig och två vårdare som stod och såg på. Precis som om de trodde att du skulle rymma.
men hur skulle du kunna rymma i det skick du var?
Hur skulle du ens orka ta ytterligare ett steg mot friheten när du knappt orkade stå på benen.
Att se dig plågas så innerligt av det som kallas ångest, som kallas djävulens advokat som ska döma dig till livstid innesluten i ångest.
Vet du Alexandra, jag tänker på dig nästan varje dag. Jag undrar vad du gör, vad som händer hur du mår. Om du har det som jag? Om du är inlåst fortfarande eller om du är fri som fågeln fri att få flyga vart du vill.
Jag vill veta, jag vill höra ett ljud ifrån dig, men jag vet det kommer jag aldrig få göra. De bröt våra vänskapsband likt ett släppa en häst fri från tyglar och sadel De bara slet oss ifrån varandra och det går inte en enda dag utan att jag tänker och undrar och vill träffa dig.
Vet du Alexandra, jag gråter nu, jag gråter när jag skriver det här, för jag mins alla våra minnen och jag vill att vi ska vara där igen, ihopkurade i soffan viskandes alla våra hemligheter precis som förr. Stänga ute personalen från TV-rummet och bara vara du och jag. Bara vara oss själva och gråta och skratta tillsammans. Vill du också det?
Längtar du någonsin tillbaka som jag?
|
|
|
|
