Welcome to my life (HPFF) - Kapitel 2 |
God eftermiddag! ^^ Haha. Okej, det här är alltså kapitel 2. Lite bättre än det första, förståeligt att det inte var så många som läste det. Det här kapitlet är i alla fall lite bättre språkmässigt och så lite större händelser också. Själv tycker jag förstås att det här är bättre än det första, men jag är väldigt intresserad av att höra vad ni tycker. Så lämna gärna en kommentar, för då blir lilla jag glad. :)
Kapitel 2
November kom med frost på fönsterrutorna och kyliga vindar, så att eleverna tvingades ta på sig halsdukar och mössor när de skulle ner till växthusen för lektionerna i örtlära, för att inte förfrysa.
”Jag hoppas verkligen att det blir snö snart”, huttrade Dinah under rasten när de stod och väntade på professor Longbottom utanför växthus nr 4. ”Det är så vackert när snön glittrar i månskenet, perfekt för romantiska promenader längs stranden.” Hon såg rakt på James, och deras blickar möttes för en kort sekund, innan Jennie fnös högt, vilket fick James att bryta ögonkontakten med Dinah och vända sin uppmärksamhet mot Jennie istället.
”Åh, hon är bara så fånig”, sa Jennie som svar på James irriterade blick. ”Romantiska promenader, kom igen!”
”Hon råkar faktiskt vara min flickvän, så håll klaffen!” sa James ilsket, han och Jennie hade varit i luven på varandra sedan halloweenmiddagen. Jennie såg först överrumplad ut, men hennes förvånade min byttes snabbt ut mot ett elakt flin, innan hon vände ryggen åt James och började prata med Malcolm istället. James gick fram till Dinah och hennes lilla tjejgäng.
”Kan jag få ha dig för mig själv en stund”, mumlade han med munnen mot hennes hår och lade försiktigt händerna på hennes axlar.
”Visst”, andades hon tillbaka och drog med honom en bit bort från de andra eleverna. Hon kysste honom med sina mjuka läppar, och han kysste henne tillbaka. De stod en stund med läpparna som klistrade mot varandra, innan Dinah drog sig undan.
”Jag fattar inte hur du kan vara kompis med den där Jennie”, sa hon och kastade en irriterad blick på Jennies Dr Martenskängor, de hade alltid varit en nagel i ögat på Dinah. ”För det första så klär hon sig omodernt, och för det andra är hon alltid så grinig, och en riktig nörd, som försvarar det där nördiga psykfallet Helen Malfoy.”
James blev plötsligt mer irriterad på Dinah än vad han var på Jennie. Det enda som tycktes komma ur Dinahs mun var hur värdelösa alla andra tjejer var, medan hon, Dinah Morrison, var den perfekta flickan som alla älskade. Visst älskade James henne, men ibland förstod han sig inte på henne. Jennie förstod han sig på, kanske för att hon var hans kompis och inte hans flickvän. Han kunde förstå att hon ogillade Dinah, eftersom de var så hemskt olika, och för att Jennie helt enkelt ogillade alla tjejer som var populära.
Men James hann inte fundera längre, för professor Longbottom kom nu gående emot dem med långa kliv och med nyckeln till växthuset i handen. Alla var väldigt glada över att få slippa in i det lite varmare växthuset.
”Hallå där, James”, hälsade Neville. ”Hur mår Lily? Jag hörde att hon hade blivit förkyld?”
Neville Longbottom var en av James pappas gamla skolkamrater, och en av James favoritlärare, kanske för att han hade känt Neville innan han kom till Hogwarts.
”Lily är okej”, svarade James och log mot professor Longbottom. ”Hon slipper lektionerna idag, och madam Pomfrey har gett henne ett uppiggningselixir, så hon är säkert frisk imorgon.”
”Det var ju bra”, sa Neville. ”Skulle du kunna hjälpa mig att bära hit några krukor från växthus två. Hur är det med dig själv då? Allt väl mellan dig och Dinah?”
”Ja, det går väl”, muttrade James när det gick över till växthus nr 2. ”Jennie och Dinah tål inte varandra, båda två går mig faktiskt på nerverna.”
”Aj då”, sa Neville medlidsamt och räckte James en hög med krukor. ”Men sådant brukar gå om. När jag var elev på Hogwarts avskydde jag Draco Malfoy, men nuförtiden kommer vi rätt så bra överens. Han sitter i skolans styrelse, så vi har pratat en hel del.”
”Draco Malfoy?” utbrast James intresserat. ”Har han en dotter som heter Helen?”
”Javisst”, sa Neville förtjust. ”Så du har lagt märke till Helen. Hon är väldigt duktig på mina lektioner, kan det mesta om örter, och så har hon ju också toppbetyg i trolldryckskonst. Men hon blev ju sjuk och fick åka hem, den stackaren.”
”Hon kom tillbaka hit i lördags”, sa James. ”Jag såg henne på Halloweenmiddagen. Jennie sa att hon hade haft en längre depression eller något i den stilen.”
”Ja, så var det ju”, sa Neville tankfullt och räckte ännu en hög med krukor till James. ”Hon är väldigt ensam, har inte någon riktigt nära vän. Du kanske borde prata med henne någon gång.”
”Eh, jag har en tjejkompis och en flickvän, det räcker”, sa James smått panikslaget. ”Men jag lovar att vara schysst emot henne”, tillade han när han såg Nevilles ogillande blick.
Helen damp ner vid slytherinbordet och plockade genast fram en hög med böcker ur sin väska. Hon var tvungen att ta igen allt hon missat, och skulle hon klara av det måste hon börja genast.
Men det var svårt att koncentrera sig i oljudet från de andra eleverna. Ingen av dem hade ju ens någon tanke på att sitta och göra läxorna på lunchen, nej, lunchrasten var ju den tid på dagen när alla träffade sina vänner och pratade om allt som hänt på lektionerna, vem som misslyckats totalt med uppgiften, vem som lyckats få straffkommendering, vem som lyckats bäst och skulle bli kallad plugghäst på skoj av sina vänner resten av veckan.
Helen såg ut över salen från sin plats i ändan av bordet. Fanns där månne någon som kände sig lika ensam som hon detta ögonblick? Alla verkade ju ha någon att sitta och äta tillsammans med, utom hon.
”Men ser man på, här sitter ju psykfallet alldeles ensam”, sa någon med hög och gäll röst. Helen vände sig om och såg ett gäng tjejer komma gående emot henne. De var alla från hennes årskurs, och lika snobbiga allihop.
Alldeles ensam, någonting de sa stämde ju i alla fall. Helen kände sig väldigt nedslagen och vände sig åter till sina skolböcker.
”Inte konstigt att ingen vill sitta med henne, man kunde ju bli smittad av rabies eller något sånt.”
Plötsligt gick allting så fort att Helen knappt hann hänga med. Hon var vagt medveten om att hon reste sig och gjorde någonting med sin trollstav, för att i nästa sekund vara på väg ut ur salen tillsammans med professor Clark och en kille med rufsigt svart hår, som hon tyckte sig känna igen.
Väl inne på miss Clarks kontor, slog de sig båda ner framför det enorma skrivbordet. Professor Clark satte sig bakom skrivbordet och såg från den ena till den andra.
”Strafftjänstgöring”, sa hon långsamt och trollade fram pergament och en fjäderpenna ut tomma luften. ”Helen Malfoy och James Potter. För förhäxning av skolkamrater under matrasten, klasskamraterna fick allvarliga skador.”
”Åh, säkert bröt någon av dem en nagel när de föll i golvet”, muttrade Helen ilsket. James Potter grymtade till och lät som om han skulle börja skratta, men miss Clark gav honom en blick som fick honom att låta bli.
Helen sneglade på James medan miss Clark skrev upp deras straff på pergamentet (putsning av pokalerna i troférummet, ingen magi får användas). Han såg ut som om straffkommendering hörde till hans vardagsliv, vilket det förmodligen också gjorde, Helen hade då aldrig hört att han var en snäll liten pojke som följde reglerna, tvärtom. Men varför hade han förhäxat de där tjejerna, helt utan anledning? Det var ju Helen de hade hånat, James Potter hade inte haft någonting med det att göra.
”Så där, ikväll klockan sju, kom i tid. Nu kan ni gå”, sa miss Clark och lät som om hon pratade om vädret.
”Innan du kör ut oss, professorn”, sa James och uttalade ordet professor med sådan förakt att Helen blev riktigt förskräckt, men samtidigt beundrade hon honom. ”Så bör du veta att Helen faktiskt inte förtjänar att få straffkommendering.”
”Och varför inte?” Frågade professor Clark och lät lika uttråkad som vanligt.
”Om du hade hört vad de kallade Helen, så tror jag nog att du hade förstått att de förorsakat mer skada hos henne än vad hon skulle kunna göra på dem med vilken förbannelse som helst.”
Han reste sig och gick lugnt ut ur miss Clarks kontor. Helen följde efter, utan att säga adjö till sin klassföreståndare. Hon kom ikapp James och började gå bredvid honom.
”Varför gjorde du det där?” frågade hon. ”Varför drog du på dig en straffkommendering för min skull?”
”En strafftjänstgöring mer eller mindre, vad spelar det för roll?” sa James och mötte hennes förvirrade blick. ”Vissa tjejer är bara för jävliga, det är desto enklare med oss killar. Ett ordentligt slagsmål, och så är det problemet löst.”
De hade kommit till entréhallen, och James gick uppför den stora marmortrappan medan Helen fortsatte ner till fängelsehålorna och Slytherins uppehållsrum.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | viunderregnmoln - 1 feb 09 - 22:08- Betyg:  | | ooh applåder | | Mangasagan - 3 jul 08 - 20:44- Betyg: | | Hah, vilken hjälte James är xD Gillar verkligen den här! Du äger på att skriva! :D | | Duudanennss - 3 jul 08 - 18:59 | | Tack så mycket, båda två. Roligt att ni tycker om det. Nu sitter jag och skriver kommentar till min egen story, haha. x) Jo du, lost-inside, det är rätt kul att vi läser varandras noveller. ^^ Jo varsågod! xD Haha, jag är petig som påpekar sånt. Menmen, shit happens. Hare gött flickor, tills nästa del. Ni får förstås fortsätta ha det bra efter det också men jag kommer väl att önska er en trevlig fortsättning igen efter den delen. Äh, nu ska jag sluta mitt filosoferande, haha. Tack för kommentarerna! | | rihannalover - 2 jul 08 - 19:57- Betyg: | Omg jättebra <33
Kram |
|
|
|
