Brev till dig som var, del 1 |
Du stod där framför räcket, precis som om du alltid hade gjort det och aldrig slutat. Din förtvivlade gråt och och din pappas förtvivlade min. Du ville bort, du ville ut, du orkade helt enkelt inte mer. Din skakande gestalt som när som helst skulle släppa taget om verkligheten om livet och om sig själv.
Personalen på akuten mumlade med varandra, men jag visste, jag visste att de pratade o dig och ingen annan, jag visste att de snart skulle tvinga dig att ligga där en säng med det blåa landstingslakanet över dig precis som om du var en gammal relik som ingen fick röra, ingen fick höra. bara en "nobody" som aldrig mer skulle få sätta sin personliga prägel på omgivningen.
Du stod där, så ensam, så liten och med ditt långa bruna hår fladdrande i vinden, i ansiktet i ögonen överallt och där stod du på andra sidan räcket om livet, på samma sida som döden.
Jag ville skrika, jag ville få dig att se på mig med dina bruna ögon de som vittnade om ångest i varje andetag och ett snäpp närmare Gud, men jag vil ändå inte förlora dig.
Jag kände dg inte ens, jag visste inte vem du var, men åsynen av din smala gestalt utanför broräcket fick mig att inse, jag behövde dig, jag behövde dig levande och tillsammans med mig och våra popcornnätter.
Det var första gången jag såg dig och jag var livrädd, jag var fullkommligt skräckslagen, jag kände dig inte ens, visste inte vad du hette, eller jo det visste jag för jag hörde personalen säga ditt namn, jag hörde dem viska om dig, du som stod där påväg att ta ditt sista kliv i livet. Men istället hamnade du på en stol på BUPs psykakut.
|
|
|
|
