Mamma!
"Mamma blöder på golvet.
Hennes tomma ögon tittar på mig.
Långsamt bleknar hennes ansikte av blodsförlusten och mitt i takt med hennes.
Blodet sluter sig som ett virus runt hennes kropp.
"Låt bli!" Vrålar jag mot skuggorna ovan.
Demoner, de måste vara demoner i mänskliga gestalter.
Ingen människa är så kallhjärtad, ingen är så rå.
Och det värsta var, att de var våra vänner fram tills nu.
Mamma hade ätit med dom, skrattat med dom, låtit mig leka med deras barn, de hade fått mat från hennes bord, och nu, dödar de henne, min mamma.
I desperat försök och väldigt förvirrat försöker jag forsla blodet tillbaka mot mammas mage, som att magen skulle suga upp det igen bara det kom i närheten.
"Mamma..!"
"MAMMA!&quo t;
En hård knuff i huvudet får mig att vakna ur min förtvivlan.
Vem?
Mannen ovan ger mig en hård blick.
Det var Vialo, en av pappas vänner.
Ett av hans barn hade varit min lekkamrat som liten och vi hade många minnen ihop med hans familj.
"Bort!" Han röt ilsket och laddade hotfullt pistolen.
Jag förstod inte. Kanske ville jag inte heller.
Jag satt på alla fyra och tittade oförstående på Vialo.
Desperat krälade jag mot mamma.
Han knuffade åter undan mig.
Då förstod jag förskräckt vad de försökte.
De ville att mamma skulle dö, skottet var ingen olycka.
Och nu ville de se mig bevittna det.
Och vittnen var dåliga...det hade jag alltid hört pappa säga.
Vittnen skulle "undanröjas"
Jag visste vad det betydde.
Det är som sånna där förbjudna ord det är tabu på att förklara, de förklarades bara av nära vänner, det var samma här.
Men "undanröjningarna" var inte till för barnen att koda, ändå visste jag.
Jag och mamma var dömda, av en bunt simpla människor.
När fick de jobbet att bestämma över liv och död?
Är det inte Gud som formar barnen i mammas mage?
Ger varje finger och tå dess nyans, syr ditt hjärta och ger dig en personlighet.
Hur kunde då människor få ta det?
Fick man göra så?
Det var inte deras sak, liv och död, det är inte deras!
Plötsligt kände jag ilskan ta mig, förvrida mig.
Jag kände hur det letade upp monstret i mitt inre som bara väntade på att få förlösas.
Det växte, hat.
Min mamma skulle inte dö, om jag så skulle dö själv.
Utan att tänka skrek jag ett vrål, ett krigsrop som till och med fick de största skuggorna runt om att rycka till.
Jag tog ett stort skutt, ett djärvt och livsfarligt språng.
Jag siktade.
Vialo var tydligen inte beredd för rätt som det var hade jag kört in skallen rätt i pungkulorna och han skrek av smärta.
Pistolen flög tvärs över rummet och dunkade i väggen.
Det avlöstes ett skott.
Jag blev kall.
Iskall.
Jag trodde att jag dog på platsen.
Min mor hade skrikit.
Ett förfärat och tvärt skrik, och det alldeles nyss.
Hade skottet träffat henne?
Allt blev tyst.
För tyst.
Jag vände mig mot min mor.
Kroppen låg stilla.
Bröstkorgen lyftes inte.
Jag såg inte hennes ansikte eftersom att det var vänt åt andra hållet, men jag höll andan i rädslan av att de dödens blick i hennes ögon.
Min mamma var död på grund av mig.
Jag hade dödat min mamma.
Alla männen hade blivit överraskade av skottet och stirrade förvirrat.
Jag sjönk ihop över min mammas kropp.
"Mamma..."
Med en förstörd blick byggd på hopplöshet stirrade jag mot mammas bröstkorg.
Jag var feg.
Jag ville inte se henne i ögonen.
Plötsligt såg jag något glänsa runt halsen.
Det var mammas halsband.
Det hon alltid haft på sig.
Som liten hade jag alltid pillat på det, även nu när jag var stor.
Hon berättade, att den innehöll en saga, en saga som hon skulle berätta när jag blev äldre.
Halsbandet innehöll en verklig historia.
Aldrig mer skulle jag höra henne nynna till vaggvisor, aldrig mer pilla på hennes halsband, aldrig skulle jag få höra den efterlängtade sagan.
Männen började röra på sig.
Utan att tänka drog jag av mamma halsbandet.
Jag stoppade det i byxfickan och låg sedan kvar på min mor.
Skulle jag dö?
Jag förstod inte riktigt.
Kändes inte som det.
Kändes som att jag skulle till en oanad destination.
Döden skrämde mig inte.
Inte nu längre.
Jag var i en annan värld en kort tid, men den kändes längre.
Någon rörde mina armar, drog.
Det var som att spräcka en såpbubbla.
Verkligheten kom på en halv sekund.
De försökte dra bort mig från mamma!
MAMMA!
Jag ropade förtvivlat på rösten som aldrig skulle svara.
När jag kämpade emot riktade Vialo pistolen mot mig.
"Jag älskar dig mamma..." Grät jag tyst i mammas krage."
Det blev mörkt
Ska jag forsätta på denna? Har funderat mycket och vet inte hur det ska forsätta, har basstoryn med behöver ideer så tipsa gärna! Annars lägger jag ner den bara och försöker på nytt med nått annan ^^
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) |
| tjoh - 3 jul 08 - 22:14 |
| skitbra :D |
| frdrik - 3 jul 08 - 18:34 |
fortsätt bara! den är spännande och verkar kunna bli riktigt bra =)
Frsök kanske med något att de e flera år senare, och hon har växt upp till en kallhjärtad maffiadotter och ja et int xD ja e ba å råddar =P |
HorseGirl - 2 jul 08 - 21:25- Betyg:  |
| spännande... läser gjärna fortsättningen... |
| unlook - 2 jul 08 - 18:31- Betyg: |
Det är en väldigt gripande historia som jag gärna läser en fortsättning på <3
Kram Unlook - Louise |
| Alvinnea - 2 jul 08 - 18:30- Betyg: |
Jag tycke att du ska fortsätta för den här var jättebra!!
Förslag: Hon kommer till himlen och träffar sin mammma och sen kan du skriva om hur de lever där och vad som händer nere på jorden!
men det var bara ett förslag....... Mejla mej om du skriver en fortsättning!! |
| sviken_1 - 2 jul 08 - 17:18 |
jag tyckjer den var helt underbar!!!
mer mer mer!! |
| Mangasagan - 2 jul 08 - 16:51 |
| Verkar bra :) Tycker absolut att du ska fortsätta. Tyvärr så har jag inte några idéer, men jag lovar att säga till om jag får det ;) |
| lakrisfian - 2 jul 08 - 09:53 |
| fortsätt, skiit bra :), har direkt inga tips så men dt kmr nog ska du se :) |
edenel - 2 jul 08 - 07:11- Betyg:  |
Det skulle vara kul om du fortsatte =)
Jag har faktiskt inga tips eller så. Jag kommer verkligen inte på nåt.
Men se dig om i naturen och bara ta det lugnt i gräset eller på en gunga och tänk.
Det brukar göra att jag kommer på vad jag ska skriva. =D |
| angels_eyes - 2 jul 08 - 00:23 |
| fortsätt! |
