Brev till dig som var |
Vi kände varandra så kort tid, men det var undetbart under den korta tiden vi umgicks.
Minns när vi gick till pressbyrån för att äta popcorn (istället för mat). Vi gick där, vi två och vår ”följeslagare”, vi köpte våra popcorn och vårt isté. Sedan gick vi tillbaka,.
Vet du? Det var underbart, det var roligt och jag kände mig så stark för att du gav mig den styrkan. Styrkan att orka fortsätta ta steg för steg och sen bara vara.
Vi lekte med personalen, eller hur, visst gjorde vi det?
Jag minns ditt fnitter och alla dina lustiga små kommentarer. Middagen din pappa lagade och du som hjälpte till. Lyckan som glänste i dina ögon över att få vara din pappa så nära, ha honom för sig själv utan styvmamma eller småsyskon.
Och jag minns min skräck när du rymde, fr att din pappa inte kunde sova med dig på helgen, hur du sprang och skrek. Din sorgsna gestalt när vi mötes efter helgen igen.
Jag minns dig Alexandra, minns du mig? Minns du alla våra skratt? Och dina vilda utbrott när jag stängde in mig i TV-rummet för att slippa höra, slippa se dig bli nedbrottad av vårdare för att du inte skulle skada, inte skulle göra det du ville allra mest. Och hur jag bara ville krama dig ha dig i min famn och vaga dig till sömns och ta bort alla dina demoner som jagade dig till livets utkant.
Jag tog en överdos dagen du försvann den dagen då jag kom tillbaka och du var helt borta, jag visste inte vart du var och personalen so hade tystnadsplikt sa inte ett ljud. Jag orkade inte då, inte alla minnen alla våra popcorn ätande nätter och färderna till Pressbyrån sent på kvällen bara för att få överleva en dag till.
Jag saknar dig Alexandra, jag hoppas du saknar mig med
|
|
|
|
