Tre saker du INTE bör göra på psyk, del 77 |
Nu har en liten katt kommit och förgyllt mitt hjärta. Så söt och så underbar liten sak att mitt hjärta blir alldeles varm och jag bara önskar att hon kunde vara min. Men en dag, en dag kommer jag få en liten lovely sak igen, en dag ska jag vara så pass frisk att jag kan ta hand om en liten katt som bara ska vara min.
Åh det fick mig att må bättre en liten sötis som bara njöt av all uppmärksamhet och låg i min famn och bara njöt av att bli ompysslad och sedd. Tänk att man faktiskt kan leva ett liv med en sådan söt liten sak som får ens hjärta att smälta och ens tankar att nästan bli helt friska för ett tag.
De sinnessjuka skratten som ekar i korridoren skratten som vittnar om att något, snart,snart mycket snart kommer gå åt helvete. Kommer spåra ur och aldrig mer bli som det en gång var.
Jag hr snyftningarna från andra sidan rumsavdelaren, jag vill bara gå och krama om henne och försäkra henne om att allt kommer att bli bra, men jag vågar inte. Och jag vet inte heller om jag verkligen kan lova henne det, jag vill ju inte ljuga det skulle vara hemskt om jag ljög för henne.
Omläggning av min fot, ja det kommer ta lååååång tid att läka det är ett som är säkert. Och alla sjuksköterskor på hela avdelningen tycker att det är såååå spännande att få se min fot. Ja egentligen händer det väl inte så mycket just sjuksköterskesysslor på avdelningen så jag förstår om de blir helt besatta av min fot. Fats det är lite störande för de ska alltid, alltid, alltid, alltid in och peta och ha sig i såret och det gör ont.
Och flickan som startade en brand är kvar, hon som skriker av sin ångest och slänger möbler, jag förstår henne, jag förstår henne så väl, jag vill också göra det, men jag kan inte. jag kan inte få ur mig all min ångest på det sättet, jag vågar liksom inte.
Det är som att leva i en egen liten värld här på avdelningen, man är liksom omedveten om att tiden går och om att världen utanför rör på sig överhuvudtaget. Det känns ungefär som att vara innesluten i en bubbla, en bubbla med osynliga väggar som ingen annan ser eller hör, Man är där, där på det där stället som man inte pratar om, som inte får nämnas. Det ställe som egentligen inte ens för finnas utan bara illusionen om att det aldrig finns.
Handikapsersättning, ja det är det jag ska söka. Handikapsersättning, är jag så jävla sjuk? Är jag så jävla värdelös att jag måste få pengar för att ha råd att fortsätta leva ett liv?
Jag är ju 20 år nu allstå är det JAG och ingen annan som ska betala min vård, mitt liv, min död. Jag ska betala och jag ska lämnas, lämnas kvar i skiten av det ingen annan vill ta i.
Är jag verkligen så jävla sjuk att jag måste få ersättning för det?
|
|
|
|
