Älskade syster |
Hon skrek. Jag hörde att hon skrek när hon grät i telefonen. Orden gjorde ont i hjärtat. Orden som beskrev hopplösheten, förtvivlan och längtan efter döden.
”Jag vill inte, jag kan inte jag, orkar inte mer. Jag har gett upp, jag vill dö”. Fraserna som fortfarande upprepas i hjärnan, orden som isatt sig fast och vägrar lämna mig ifred.
Tyst. Hon tystnar och jag känner oron som en tjock klump i halsen. ”Är det slut nu? Har hon gett upp?”. Livrädd kliver jag in i rummet, i det ljusrosa rummet med blodfläckat golv och en syster som ligger orörlig på sängen. ”Hon kanske grät sig till sömns, hon kanske bara vilar ut ångesten. Hon andas och det kanske inte är någon fara”. Ändå vägrar rädslan ge sig när jag går ut ur rummet och vidare mot mitt eget. Datorn står på och jag sätter på musik för att tysta obehagskänslorna. Men det går inte över och jag känner hur tårarna formas i ögonvrån.
In i det rosa rummet igen. In bland blodfläckarna, de tomma tablettkartorna och vidare till sängen. Syster är blek och iklädd en lila klänning. Hon ser ut som alla de gånger hon kommit hem full eller drogad och slocknat i sängen med kläderna på. Men nu är det annorlunda. Nu har jag hört hennes desperation på nära håll och jag vet att det är allvar.
Kolla andningen, känn på pulsen. Båda finns där och oron lättar lite grann. Jag går ut ur rummet och in i mitt eget. Tårarna smeker kinderna, rinner ner till mungipan och jag chockas av saltsmaken. Hela tillvaron känns overklig och inte ens den vackraste musiken kan vagga mig lugn
Jag väntar. Väntar på vad? Väntar på att syster ska stiga upp och säga att allt är bra.
Vad är det som tar sådan tid? Varför kommer inte syster in i rummet, smeker mitt hår och kramar mig hårt (så som hon brukar)?
Några minuter till och rädslan blir outhärdlig. Syster kommer inte in till mig så jag får väl gå till henne. Vägen genom hallen och köket känns oändlig och för varje steg jag tar känns smärtan mer påtaglig. Jag kramar handtaget, öppnar dörren och går osäkert fram till sängen.
Kolla andningen, känn på pulsen. Båda finns fortfarande där. Jag uttalar hennes namn flera gånger, men hon ligger kvar, orörlig på sängen. Jag drar med handen över hennes rygg, ropar på henne och skakar kroppen försiktigt. Men syster sover för djupt för att kunna väckas. Syster sover och vägrar vakna hur mycket jag än skakar om henne.
Mobilen låter. Systers pojkvän ringer och jag svarar, berättar att syster är okontaktbar. Samtidigt som jag yttrar orden blåser en kall rysning igenom mig och jag känner mig som förlamad, totalt maktlös.
Pojkvännen ska ringa ambulansen. Allt känns som en mardröm, men det som sker är på riktigt. Jag försöker väcka syster igen men inget händer. Hon är onåbar, alldeles för långt borta och jag får ingen kontakt med henne. Efter bara några minuter kommer pojkvännen. Även han skakar syster men hon reagerar inte, öppnar inte ögonen och skrynklar inte näsan så som hon brukar när hon blir störd. Jag är rädd. Livrädd, fast för någon annans liv. Allt går så fort samtidigt som det går för långsamt innan ambulansen kommer.
Två ambulanssjukvårdare stiger in genom dörren med en brits och kliver in i rummet. Ena sjukvårdaren vill inte ta på henne som är blodig och pratar flummigt om någon blodsmitta. Han samlar ihop de tomma tablettkartorna och lägger dem i en påse. Sedan lyfter de upp syster på britsen och bär henne ut.
Lillasyster och hennes kompis kommer ut i hallen och ser eländet. Lillasyster stänger av känslorna och går in i sitt rum där hon kan ignorera det som hänt. Kompisen blir mest bara rädd. Ambulanssjukvårdarna förklarar att syster ska in på akuten och magpumpas. Sedan kommer hon att sova hela natten så det är ingen idé att följa med till sjukhuset. Alltså åker syster till akuten, pojkvännen på fest och jag stannar hemma.
Hjärtat bultar av oro och jag går in på mitt rum, gråter och ringer mamma, berättar vad som har hänt. Tårar som aldrig tycks ta slut strömmar ner och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Rädslan och sorgen är det enda det finns plats för i bröstkorgen och jag försöker desperat lugna ner mig utan resultat. Datorn får spela musik samtidigt som jag ligger i min säng på gränsen till förtvivlat gråt. Jag vet att jag borde ringa någon, men jag vet inte vem så jag slår upp min pojkväns telefonnummer och väntar tre signaler innan han svarar.
- Hon har gjort det igen, försökt avsluta allt utan att säga hejdå, säger jag innan gråten tar övertaget.
- Men vad var det som hände? Frågar den chockade pojkvännen och jag ser framför mig hur han förvirrat lägger sin hand mot huvudet.
- Det vet jag inte, det vet säkert inte hon heller. Men jag klarar inte av det här, jag vill inte se henne såhär, varför kan inte allt bara vara bra? Säger jag förtvivlat med gråten i halsen.
- Jag vet inte. Det är svårt det där, men hon kommer att överleva och en dag kommer solen att skina över hennes liv också, lugnar pojkvännen och tar ett djupt andetag.
Jag vill så gärna tro att det han säger stämmer, att det är sant även i systers fall. Jag skulle ge min högra lunga för att få henne att klara av livet, jag skulle ge vad som helst för att sätta stop för hennes lidande. Men det funkar inte så och det vet jag också. Det är bara hon som kan vända på det och jobba med sig själv. Hon behöver hjälp med att lära sig att leva. Ibland undrar jag hur hon kunnat undgå att lära sig under sina nitton år vid liv. Samtidigt så vet jag att det är sjukdomen, det osynliga handikappet, som får henne att falla bort ur verkligheten. Sjukdomen som är lömskare än alla skurkar i världen är den som byggt muren mellan henne och livet. Och jag frågar mig själv: varför just hon och inte jag? Varför just hon och ingen annan? Samtidigt önskar jag ingen detta elände. Alldeles för många frågor utan svar flyger runt i huvudet och till slut vet jag inte hur något ligger till längre. Musiken fyller till slut mitt inre och jag blir lite lugnare, vill bara sova bort kvällen men ännu är jag inte tillräckligt samlad.
Jag sätter mig vid datorn för att fördriva tiden och funderar på vad det är med livet som är så svårt. Varför kan inte syster leva? Jag ryser till när jag plötsligt ser henne framför mig i fantasin. Bilden av den medvetslösa systern har fastnat på näthinnan och jag får inte bort den hur mycket jag än tänker på våra lyckliga stunder tillsammans. Alla gånger hon legat i min säng, putat med läpparna och pussat mig på kinden och pannan. Alla gånger hon lagt sig bredvid mig och skämtat, skrattat och kramat.
Jag minns vår sommar på festivalerna, där glädjen fanns i henne mer än någonsin. Jag minns hennes löften om att börja bli bättre, friskare och lycklig. Jag minns allt, även det dåliga, men det vill jag inte kännas vid.
Klockan hinner bli elva och jag märker först då att jag är trött. Kläderna åker av och pyjamasen, den svarta i siden, åker på och jag lägger mig på sängen. Älskade syster, lova att du klarar dig, lova att du aldrig lämnar mig mumlar jag för mig själv och torkar bort den sista tåren.
Älskade syster, lova att du kommer tillbaka.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 2 jul 08 - 16:45- Betyg:  | | Wow. En rak träff i hjärtat. <3 | | dimalim - 1 jul 08 - 17:00- Betyg: | | oj gud vad den träffade mig direkt i hjärtat....bra |
|
|
|
