Tre saker du INTE bör göra på psyk, del 76 |
"Men du, vart ska du ta vägen?" Jag stannade och såg en blå och vitklädd person försöka hejda en ung man som var på väg rakt emot mig.
"Jag måste, måste åka till Eskilstuna" Svarade mannen och såg sig förvirrat omkring. "Vart är jag?"
"Men doktorn vill prata färdigt med dig" Svarade den blå och vitklädda personen. Mannen hejdade sig. "Doktorn?" Frågade han sakta, det gick nu upp för mig att mannen antagligen hade stuckit från psykakuten. Jag kunde knappt hålla inne de tårar som ville börja rinna från mina ögon. Jag ville inte höra det här, jag ville inte veta att det var där jag var, att sanningen var att jag snart skulle kliva n på avdelningen där personalen väntade på att få min tomma dosett och att gå igenom mina saker för att sedan lämna mig kvar på mitt rum.
Jag vet inte om jag ärligt orkar tänka tillbaka på allt positivt det måste låta väldigt sjukt när jag säger (skriver) det här, men jag är rädd, livrädd för att må bra, jag vill liksom skada mig, jag vill liksom få såren, men jag vill definitivt inte svälja något mer. HAr så jävla ont i magen ibland, tror det beror på det jag har svalt. Men jag vågar inte säga till för rädslan att bli kvar här för övervakning är alldeles för stor.
Jag vill liksom skada mig, samtidigt som jag inte orkar ta konsekvenserna för mitt eget handlande och jag orkar liksom inte ta hand om allt jag ställer till med.
Har bytt rumskompis nu, min nya rumskompis är det absolut inget fel på jätte snäll och gullig, men lite äldre än min gamla rumskompis, men det gör inget, hon är jätte trevlig att prata med och jag tycker så synd om henne, ångest hela tiden, orkar inte titta på TV eller läsa, jag vet hur det är, jag vet verkligen hur det är och önskar att jag kunde göra något för henne. Jag önskar att jag överhuvudtaget kunde göra något för alla som är här ingen borde behöva må så dåligt som de och jag gör. Det här stället borde inte ens behöva finnas, det är åtminstone vad jag önskar Men jag vet mina önskningar kan inte slå in, skulle de det så skulle psyk aldrig ens finnas och ingen skulle behöva må så dåligt som de gör här.
Eftersom att det stället som flickan först hade tackat ja till inte längre har någon möjlighet att ta emot henne så har en del av hennes hopp försvunnit och hon är trött och ledsen. Tappar lätt humöret och bara önskar att det aldrig skulle behöva vara såhär.
Hennes pappa ska åka på torsdag och titta på ett nytt ställe som ligger närmare hennes familj, men hon orkar inte hoppas den är gången, det känns som en dröm som aldrig kommer att slå in, hon kommer bli kvar där. Där på det där stället och inte bli utskriven. Eller så kommer hon bli utskriven snart fr att hon mår för bra för att vara inlagd och allt kommer sakta men säkert gå utför igen.
|
|
|
|
