våra illusioner av sorg, del 3 |
Jag vill få dig att stanna och skrika till dig
"Ser du inte Sanna!? Ser du inte inte världen?" Men jag kan inte för ditt fnitter ljuder fortfarande i mina öron och jag är förblindad av ditt röda hår.
Det magiska och underbara vackra som bara vi, bara du och jag förstår oss på.
Jag vill skrika och få hela din uppmärksamhet riktad mot mig mig och ingen annan, eller något annat.
Men du står där i din prickiga Converse och ditt röda hår och din vita kjol fladdrande i vinden, sådär magiskt som bara du kan se ut.
"Kom då, skolan" Skrattar du och ser på mig rakt på mig och jag möter dina blåa glittrande ögon.
"Ja, jag kommer" ropar jag till henne hon skrattar och vänder sig om för att fortsätta springa mot skolan för att inte komma försent.
Jag vet att du Sanna aldrig, aldrig någonsin skulle skolka en dag från skolan. Medan jag, jag skulle gladeligen hoppa över en dag bara för att få vara med Sanna.
Men sedan fann jag henne komma springandes emot mig mig med sitt fladdrande röda hår och blåa ögon som gnistrade i solen.
"Kom" Sade du och tog min hand, den var varm och len och jag ville bra dra dig närmare mig för att få kyssa dig.
"Kom nu" Du drog med mig ut på vägen och började springa bort från regnbågen, bort från solen som gnistrade i dina ögon, till skolan där vi skulle sitta och lyssna på svenska läraren som skulle babbla om Strindberg och vilken kvinnohatare han var.
"Jag kommer" skrattade jag och lätt henne dra med mig bort till den nyasfalterade vägen.
Jag lät henne dra med mig ända fram till skolan där vi båda stannande på skolgården.
"Sanna..."
"Äh...ko m igen nu"Avbröt hon mig skrattandes och drog med mig till huvudbyggnaden och sedan in genom porten.
Och våra illusioner av sorg blev återigen trampande, stampande, söndertrasande av vårt sätt att prata, vara, se, göra.
Hennes prickiga Converse fick mig att se dubbelt, dubbelt av kärlek och dubbelt av sorg.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | nanna_limpan - 8 jul 08 - 22:56- Betyg:  | | JätteBra! |
|
|
|
