Schrei [ del 21 ] |
Hallo du sterst in meiner tür, es ist sons niemands hier, ausser dir und mir....' låter det tills jag fattar att det var min mobil, jag rotar runt i hela väskan och till slut hittar jag den.
- Liinda, svarar jag tyst och nyvaket.
- Heej gumman! Det är moster, jag är här nu... vart befinner du dig? Säger Benita.
- Åh! Okej, jag är på toaletten på Mc'Donalds, precis vid hamnen, jag går ut på parkeringen.
- Okej, aah, då ses vi snart då, säger Bentia återigen och lägger på.
Jag reser mig sakta upp ifrån golvet och greppar tag i mina väskor och släpar mig själv ut ifrån toaletten och utanför den står en hel rad med människor som är totalt röda i ansiktet, dom köade säkert! Haha. Och jag har sovit i minst två timmar!!! Stackare!! Mahaha. Jag går ut på den lilla lekplatsen vid Mc'donalds parkeringen och sätter mig på en gunga och känner väldigt kalla vindar mot mina bara armar, jag rotar runt i väskan och hittar till slut en svart/vit Tokio Hotel tröja, inte vilken som helst, Bills egendesignade, min absoluta favorit tröja någonsin, jag drar upp luvan på huvudet för den ser ännu snyggare ut då, mest på grund av texten som står på luvan ’Bill Kaulitz.’ Jag känner att det drar i magen, en hård boll som skriker ungefär, ’Hunger’ jag tänker att jag måste köpa nånting att äta fort, innan Betina kommer. Jag flyger upp ur gungan och rusar rakt in på Mc’Donalds igen utan att titta varken uppåt eller framåt så springer jag rakt in i en kille som just bar på en jättestor dricka och en mjukglass med chokladsås på. ”Scheisse!!” Skriker killen som jag just sprungit in i, hela han var full av glass, chokladsås och läsk. En del av mig vill bara resa mig upp och rusa vidare, tysken verkade verkligen sur och irriterad, men han tar en servett och torkar bort det mesta av kladdet från tröjan och händerna sen ger han mig en hand och hjälper mig upp från marken, då börjar jag.
- Ohh! I’m so so so sorry! I don’t know what to say! Come’on in and I’ll buy you new food, hör jag mig själv säga.
- Oh no! That’s not necessarily, I mean, I’m fine!
- But I really want to! How can I otherwise make it up to you?
- Well, you can start by telling me your name, sager han lite charmerande.
- Yeah, I’m Linda, you?
- Oh, hi Linda, I’m Lucas, I live in Berlin I’ve just been to Sweden! Gash it’s the most beautiful place I’ve ever seen! Have you ever been in Sweden? Säger han och bryter totalt på tyska.
- Yeah, kind of. I am from Sweden, but I’m on my way to Berlin, my aunt lives there… svarar jag lite blygt.
- Whooa! You are? Well I thought you where pretty, that explains a lot you know, Swedish women are soooo beautiful.
- Well… svarar jag tyst och rodnar lite grann, han var ju inte blyg iallafall.
- If you’re staying in Berlin there’s a party you have to come to, I’ll introduce you to my friends, säger han aningen inbjudande. Jag måste ju saga att det later extremt frestande, men ska jag verkligen göra det?
- Wait a minute, säger han och rotar runt lite i sin väska, efter ett tag så hummar han belåtet och ger mig ett kuvert…
- Ooh, I don’t know if I can make it… ljuger jag.
- That’s fine, but there’s the invitation and the address, you can step by if you like to. But I really have to go now, I’m looking forward to seeing you again, säger han och rusar iväg . Ska jag verkligen gå på en fest med en massa främlingar?
- Linda!!! Hör jag en välbekant röst ropa. BENITA! Jag tar tag i min väska och springer allt vad jag kan fram till henne och kramar om henne. Hon har verkligen inte förändrats ett dugg, hon har samma coola bruna mellanlånga hår och doftar någon blandning av hallon och honung, verkligen gott i alla fall.
- Hur har du haft det? Frågar hon och tar min väska och pekar lite diskret på bilen och menar att vi ska börja gå emot den.
Joo, jag har bott hos pappa några dagar nu och det var hemskt. Och allt annat har väl inte heller varit så bra… svarar jag medans vi går emot den lilla gröna Mercedesen. Benita fiskar upp nycklarna till bilen och låser upp sen hoppar vi båda in i bilen och börjar våran bilfärd emot Tyskland.
|
|
|
|
