På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag älskar min bror (kap 35)

Woho! Jag fick ihop en till del, så nu måste ni vara glada x) haha
Men, det är mest prat i denna dock, sååå.... stå helt enkelt bara ut ^^
I alla fall, ska gå och kojsa nu, så Godnatt och kram på er <3

Kapitel 35

Nästa dag vaknar jag av solen lyser in genom de två fönstren, sömnig ser jag mig omkring i rummet och möter bara tystnad.
När jag blickar mot klockradion visar de data gjorda strecken att hon är kvart över åtta, konstigt, jag brukar aldrig vakna så här tidigt om ingen väcker mig.
Men när jag lägger huvudet mot kuddarna kan jag ändå inte somna om, typiskt, nu är min dag förstörd för att jag inte fått min ”skönhetssömn” som alla flickor förtjänar då och då.
Eftersom det är ingen idé att försöka somna om, så tänkte jag precis massa mig ur den otroligt sköna sängen måste jag säga, då jag hör något.
Vatten som rinner.
Någon duschar.
Fundersam kliver jag till slut ur sängen, låter fötterna glida in i mina fluffiga tofflor och tar en morgonrock på mig, knyter och tassar på tå fram badrummet.
Väl utanför kan jag höra något mer, inte bara vatten och för att hejda skrattet tar jag handen för munnen snabbt och fnissar.
Han sjunger!
Ni skulle höra, det låter så skit roligt!
Men ändå, måste erkänna, så låter det faktiskt ganska bra.
För att höra bättre trycker jag örat mot trädörren och lyssnar intensivt, stämman är en aning mörk men också mjuk.

“all i know is i'm lost without you
i'm not gonna lie
how am i gonna be strong without you?
i need you by my side”

Naw, vad gulligt! Inte visste jag han sjunger i duschen. Fast det förstås, jag har ju inte direkt frågat honom heller… Hmm, men det är verkligen kul att tjuvlyssna måste jag säga.
Ni borde prova själva. (Nickar instämmande)
Men efter att ha hört honom sjunga låten upprepande gånger så hör jag hur vattnet stängs av och hur han svagt nynnar.
Han är lite rolig, kanske borde satsa på honom?
Snabbt skyndar jag mig nerför trapporna, men stannar till framför soffan. Kollar skeptiskt på katten som ligger i den mest konstigaste ställning jag sett och stensover, mycket underlig katt må jag säga.
Men istället för att stå och titta på katten nästan springer jag in till köket, då jag hörde fotsteg i trapporna och tar fram frukost, slänger i ett par mackor i ”rost manicken” och häller upp mjölk till mig själv. Sätter mig sedan snabbt på stolen, och låtsas vara oberörd när Emo Adrian kommer in i rummet.
I enbart en handduk runt om höfterna. (Gaad, vill han döda mig eller?!)
”He... heeej…”
Stammar jag fram så att glaset med mjölk i skvätter, Emo Adrian bara tittar lite på mig.
”Hur är det?”
Lika coolt som vanligt, men självklart kan inte jag vara lika cool, utan sväljer hårt för att inte stamma för mycket.
”Det… svälj… är bara bra tack, själv?”
”Jo, det är bara fint. Tog en dusch nyss, det gick väl bra eller?”
Han sätter sig lika cool lugnt på en stol framför, och gud, jag fattar inte hur han kan hälla upp mjölken utan att spilla mer än hälften. Lovar, det skulle jag lyckas med.
”Ingen fara alls, det får du mer än gärna göra.”
För då får jag höra dig sjunga igen.
”Va? Vad sa du, jag försvann lite.”
”Euhm, jag sa att det gjorde inget.”
Svarar jag och ler, tar sedan ett stort bett på mackan för att slippa prata för tillfället.
Varför? Varför ska jag lyckas göra bort mig så himla mycket, fanns det nobelpris i det skulle jag väl vunnit jämnt. Suck.
”Jag går upp och byter om.”
Sa jag till slut och reser mig upp.
”Ska du inte äta?”
Emo Adrian tittar frågandes på mig, men jag bara svarar lätt.
”Har redan ätit, men ta du din tid på dig.”
Jag går ut genom rummet, ger Tresure bara en kort blick och går sedan upp till övervåning där jag borstar tänderna och går sedan in i mitt rum och klär på mig kläder.
Det får bli ett par vanliga jeans och en svart kortärmad tröja, ganska originellt alltså.

När jag väl är påklädd sätter jag mig på stolen vid det lilla sminkbåset, tittar mig omkring i rummet och fastnat till slut med blicken mitt på väggen rakt framför mig.
Ganska roligt faktiskt, eller inte.
Anledning till att jag inte går ner, är för att jag bara kommer göra bort mig själv igen och det vill jag inte, men kan inte heller hjälpa det.
Börjat misstänka skarpt på att det är en förbannelse.
Tystnaden ligger stilla i rummet, hör bara lite svagt hur någon tar bort frukosten där nere och ler lite för mig själv. Vilket jag måste ha gjort ganska länge då jag inte märkt att någon kommit in rummet, jag bokstavligen rycker till då jag hör att någon börjat prata med mig utan att vara medveten om det.
”Vad säger den?”
”Va?”
Jag tittar konstigt på Emo Adrian som står bredvid mig, och tack, han har kläder på sig, och stirrar in i väggen som jag gjort dem senaste minuterna.
”Ja, väggen alltså. Vad säger den? Det måste vara något väldigt intersant eftersom du suttit som fastklistrad med blicken mot den länge nu.”
Jag kan inte låta bli att skratta lätt vilket får honom att titta på mig.
”Hemligheter.”
Svara jag och ler hemlighetsfullt.
”Så, jag får inte höra dessa hemligheter?”
Han kollar sårat på mig, lägger handen på hjärtat och låtas se djupt besviken på mig.
”Tyvärr,”
Tittar ledsamt mot honom.
”Det får du inte, det är min och väggens hemligheter som vi delar med varandra.”
”Så synd, för jag råkar vara väldigt, väldigt nyfiken av mig.
”Ja, synd för dig.”
Ler jag finurligt åt honom som nu lyckas pressa fram en liten tår, jag är förvånad. Han, typ, gråter! Nu känner jag mig stolt, jag fick honom att fejk gråta. Ska man vara stolt över det?
”Men du kan få veta en liten, om mig.”
Nu tittar vi båda på varandra och väggen är inte så intressant längre. Emo Adrian tittar förtjust och säger snabbt.
”Åh, en hemlighet om dig, den måste jag bara få höra.”
Andas.
”Jag…”
Åh, jösses. Fattar inte att jag tänker berätta detta, men på något sätt känns det som om jag inte behöver vara rädd.
”Jag är inte här på någon semester eller så, utan… Jag flyttade hit kan man säga, från Sverige då.”
Det är som jag inte kan andas, men till slut får jag ner luft i lungorna. Men det där med att jag ”flytta” hit verkar han inte tro på.
”Du menar rymt? Det är okej, många gör det… av olika anledningar. Vad är din?”
Okej, nu är jag paff. Han blir inte till sig, ja, som en del kan göra. Bara tittar lugnt på mig.
Som om det är vore en vardag att man rymmer titt som tätt.
”Jag sa att jag bara skulle berätta en liten hemlighet, inte två.”
”Du har så rätt, men om jag säger en hemlighet så säger du en, okej?”
Han ser så nöjd ut med sin idé att jag inte vill säga emot.
”Visst, börja, låt mig få reda på din hemlighet.”
”Jag vet att du stod och lyssnade på mig när jag sjöng i duschen.”
”Hur kunde du veta det!”
Jag bara stirrar på honom med öppen mun, inte kunde han väl märka det? Eller?
”Jag vet saker.”
Nickar han, och ler hemlighetsfullt.
Han ÄR verkligen underlig, men en fin underlig sak.
”Vadå veta saker? Hur kunde du veta det?”
Jag ger inte upp, det är omöjligt att han kunde veta det! Han både sjöng och duschade, så ljudet av mig borde dränkas bort.
”Men den frågan är ju nästan som en annan hemlighet, så det betyder att du måste säga en ny till mig.”
”Nej, säg först!”
Stirrar envist på honom, han suckar och börjar gå mot dörröppningen.
”Okej, men då måste Du, komma med en stor hemlighet sen eftersom jag säger två en och samman gång, okej?”
Jag bara nickar, tittar på hans underbara kropp och väntar på hans svar.
”Enkelt, eftersom jag stängt av vattnet och slutat sjunga hörde jag hur det väsandes så mycket i trapporna, och då tänkte jag, inte springer man så i trappor om man inte sett eller hört något.”
Med dem orden lämnar han rummet, jag själv blir sittandes kvar och stirrar åter igen in i väggen.
”Det här med att jag, lyckades gör bort mig lite igen, kan väl vara mellan oss två?”
Jag tittar på väggen, suckar och går sedan på toaletten.

__________________________________ _______________________

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

emmchen - 2 jul 08 - 18:13- Betyg: