Omnia vincir amor . 1 |
detta är en FANFICTION MED HARRY POTTER, och J.K Rowling owns it all... Jag har bara lagt på osten på hennes redan färdiglagade pizza, så inga stämmningar tack :)
måste varna er bara och säga att jag tyvärr inte skrivit klart denna... och det nog kan dröja innan nästa kapitel kommer ut. (alltså inte nästa efter detta utan nästa efter det sista jag skrivit, vilket är typ nummer tolv eller tretton om jag inte minns fel..)
säg gärna till om ni gillart, då blir jag happy och lägger ut ett till kapitel, har ju som sagt en del på lager ^^
well, enjoy !:)
KAPITEL ETT
Hogwartsexpressen
Jean Rowes var egentligen en alldeles vanlig flicka, ja förutom det faktum att hon var en häxa. Hon bodde i en av Londons förorter med sin familj och var 16 år gammal.
Hon hade mörkt, rakt hår som gick henne till axlarna och var rätt så söt med sina mörkblå ögon, sin raka lilla näsa och den bestämda välformade munnen.
Hennes far arbetade på den internationella avdelningen för magiska kontakter på ministeriet och hade nyligen blivit befordrad till biträdande chef över hela den avdelningen. Det hade gjort att de varit tvungna att flytta från Rumänien där de tidigare bott. Fadern hade kommit hem en kväll i början av sommaren och berättat att han sålt huset och att de skulle flytta eftersom han blivit befordrad. Bara bestämt det sådär hux flux utan att ta minsta hänsyn till vad hon och hennes broder velat, precis som alltid.
Istället för att fullfölja sin utbildning på Dumstrang som hon önskat hade hennes pappa alltså bestämt att hon skulle börja på Hogwarts. Visst hade hon hört mycket om slottet, och var fascinerad över dess historia men hon ville ändå gå klart skolan tillsammans med alla sina vänner och inte bli tvungen att börja om helt på nytt på en plats hon bara läst om i böcker.
Men vänta nu… Var det inte den sista augusti igår? Det betydde ju… Shit! Vad var klockan egentligen?
Hon tittade snabbt upp från tidningen hon läst och såg rakt på sin bror Dave. I några sekunder stirrade hon bara på honom, men sedan kom hon på att han nog inte skulle förvandlas till en klocka även om hon glodde på honom och flyttade blicken till vägguret som hängde ovanför hans huvud. Den var halv elva! Hade hon ens packat klart?
”Herregud!” Sa hon innan hon sprang ut från köket, välte en stol i farten och väckte Dave ur sina dagdrömmar.
”Va? Vad snackar du om?”
”Tåget till Hogwarts går om en halvtimme och jag har inte ens packat klart än!” Nästan kved hon samtidigt som hon stirrade på klockan, som för att få den att gå saktare.
”Men, ta det easy! Om jag går upp och trollar ner allt i din väska så kan ju du sminka dig eller vad det nu är du ska göra under tiden, okej?” Dave log roat samtidigt som han tittade på sin stressade lillasyster. Jean kunde ha kysst honom, men efter en snabb blick på klockan igen kom hon på bättre tankar och rusade in i badrummet för att duscha.
OoOooOoooOooOoO
En kvart senare stod dom där i hallen båda två, han med hennes stora koffert i handen. Visserligen var allt som skulle vara där nerpackat, eller, det antog hon i alla fall, men det var antagligen inte ordentligt hopvikt, som det alltid varit förut, när deras mamma fanns där hos dem.
”Ska vi åka då? ”
”Jaaa” Jean tvekade ”borde jag inte säga hejdå till pappa först bara”
Deras far satt för det mesta instängd i sitt arbetsrum högst upp i deras lilla radhus och kom nästan bara ut för att äta eller för att åka till ministeriet för att närvara vid något viktigt möte.
Hennes bror såg ner i golvet och ett tag stod dom där tysta båda två, hon anade vad som skulle komma.
”Han... Han har redan åkt till ministeriet. Det var något om en ny lag mot internationell handel tror jag...” Kom det tillslut från Dave. När han tittade på sin syster såg han den där otroliga glöden som hennes ögon alltid verkade ha vackla till en aning innan munnen blev sådär bestämd som bara hennes kunde vara.
”Jaha.. Men… Eh... Då kanske du kan följa med mig till stationen istället? Du kanske kan köra dit, du har ju körkort och så menar jag? ”
Han nickade och de gick ut ur det lilla radhuset.
OoOooOoooOooOoO
Tio minuter senare satt de fast i en bilkö som antagligen slog alla rekord i antal bilar och längd, och Dave tutade ilsket.
”Idiotiska mugglare! Varför har ni inte ett transportsystem som faktiskt fungerar även i storstäder under rusningstrafik? ”
”Men Dave, du har ju själv körkort. Då kan du ju knappast klaga, eller hur?” sa Jean ”Ja menar, du bidrar till att de tror det fungerar. Fast det vore verkligen bra om det gick i alla fall lite snabbare, annars kommer jag missa tåget!” Hon lät riktigt stressad och tittade på en liten, blå knapp strax under hastighetsmätaren på bilens instrumentbräda.
”Du, Dave…” Började hon.
”Nej nej nej, inte den där knappen. Glöm det! Pappa har sagt nej, och nu jag också.”
”Men han köpte ju faktiskt bilen av en trollkarl som hittat den irrandes runt mitt i en skog, och han sa att det krävdes massor med arbete för att få den i sånt här skick igen. Knappen gör ju bilen osynlig och om du trycker in den långsamt så borde den tona bort, så mugglarna lär inte märka något. Dom är så blinda vet du. ” Jean tittade uppfodrande på sin bror och fortsatte ”Du kan väl bara inte låta mig komma försent första dagen, eller hur?
Dave muttrade lite, men tryckte långsamt in den blå knappen och platsen där bilen några sekunder tidigare hade stått blev tom.
En mugglare som suttit i bilen bakom dem och tankspritt tittat ut genom fönstret märkte plötsligt att bilen bakom tutade ilsket och han körde med ett litet skutt framåt. ”Märkligt” tänkte han ”inte var det väl tomt här alldeles nyss..?” Sedan slog trafikljusen om från rött och han lättade på bromsen samtidigt som hans tankar for in på den stora affär han kanske skulle få igenom idag. Den långa bilkön slingrade sig långsamt framåt och samtidigt steg Forden allt högre och när Jean tittade ut genom fönstret såg hon floden rinna under dem samtidigt som bilarna nedanför blev allt mindre och mindre…
OoOooOoooOooOoO
Jean hoppade ur bilen och tittade på sitt armbandsur. Fem i elva, hon skulle hinna. Hon kramade om sin storebror och bad honom hälsa till deras far. Så vände hon sig om och gick mot perrong nio och trekvart, som enligt biljetten skulle finnas här.
”Jean!”
Hon vände sig om och fick syn på sin bror igen. ”Du vet ju inte hur man tar sig till perrongen! Jag följer med dig.”
”Nej, det behöver du inte… Men du kan berätta hur man kommer dit.”
”Det är enkelt, du går bara rakt igenom spärrväggen mellan perrong nio och tio. Jag frågade en arbetskamrat till mig och han blev faktiskt förvånad över att det inte stod i brevet från skolan. Jag kanske ska ta upp det på ministeriet….? ” Han tystnade och såg lite sådär frånvarande ut som han ibland gjorde.
”Okej, tack Dave, men nu måste jag skynda mig. Hej!”
Hon skyndade iväg mot perrongerna och gick precis som brodern hade instruerat henne rakt igenom spärrväggen. Hon fanns sig plötsligt stående på en perrong full med ungdomar, både i hennes ålder, yngre och äldre och massor av föräldrar som vinkade av sina barn. På spåret stod ett stort, rött ånglok som följdes av flera mörkare vagnar där några ungdomar redan stuckit ut huvudet och skrattandes vinkade av sina föräldrar. Så lyckliga alla såg ut, Mammor och Pappor som kramade om sina barn och önskade dem lycka till samtidigt som de bannade dem för att inte hitta på något hyss. Bestämt skakade hon på huvudet. Stod hon kvar här länge till skulle hon missa tåget, klockan var bara någon minut i elva nu.
Hon baxade upp sin enorma koffert på tåget och hann precis hoppa på själv när hon kände att det sattes i rörelse. Hon hittade en vagn full med koffertar och la in sin egen där också, sedan gav hon sig av längs med tåget för att hitta någonstans att sitta.
Ingenstans fanns någon ledig kupé och hon muttrade irriterat för sig själv där hon gick. Lite svajande, på grund av tågets rörelser. Så såg hon en dörr slås upp framför henne och kände hur den träffade henne i ansiktet och hon fann sig se in i ett par mörka ögon.
”Vad håller du på med? Se dig för!” Pojken som stod framför henne hade ett blekt ansikte och svart bakåtslickat hår. Han tog ett steg bakåt, tittade på henne.
”Vem är du förresten? Jag har aldrig sett dig här förut!”
Tåget krängde till och han tog tag i henne då han höll på att falla.
”Nej, för jag började nyss” svarade hon snabbt, sedan slet hon sig loss och fortsatte sin vandring längs med tåget. Hon kände verkligen inte för att prata med någon nu, ville först sätta sig ner och tänka lite. Varför fanns det inga tomma kupéer?!
Severus Snape stirrade efter henne när hon försvann allt längre bort. För ett ögonblick tänkte han på henne, undrade vem hon var medans han såg henne försvinna bort längs med tåget men så ruskade han på huvudet för att skaka bort tankarna och gick in i kupén igen. Orsaken till varför han från början gått ut hade han för länge sedan glömt bort.
OoOooOoooOooOoO
Efter att ha passerat flera vagnar med överfulla kupéer fick Jean syn på en flicka i hennes egen ålder. Hon hade för länge sedan släppt tanken på att hitta en ledig kupé och bestämde sig för att i alla fall försöka vara trevlig.
”Hej, dej har jag inte sett förut. Är du ny?” Flickan tittade nyfiket på henne och tog upp någon sorts karamell ur påse hon hade i handen.
”Ja, jag heter Jean.”
”Jill. Du kan väl hänga med till vår kupé och sitta med oss? Jag har bara varit och köpt den här...” Hon höll upp påsen och pekade samtidigt mot en kupé längre bort i korridoren, varifrån man kunde höra skratt och skrik.
Jean log ”Visst, det vore kul”
De gick mot kupén och när de kom in såg Jean två pojkar och en flicka där inne. De presenterade sig som Toby, Sean och Katie. Hon och Jill slog sig ner på platserna som var lediga och Jill skickade runt påsen hon hållit i. När den nådde fram till Jean såg hon tvekande på den, eftersom hon inte var riktigt säker på vad det var men eftersom de andra hade ätit av det så tog hon också. En liten, liten ljust rosa karamell, ungefär i samma färg som den Katie tagit. Dem andra såg förskräckta på henne när hon satte handen till munnen. Det var det vidrigaste hon ätit i hela sitt liv!
”Vad fick du för smak?”
”Vad är det här för någonting!? Det smakar som gammal, rå, fisk!”
”Hm... i så fall slår den nästan Tobys förra året. Rutten kål, eller hur var det?” Sean skrattade.
Toby nickade och såg äcklad ut, samtidigt som an skrattade.
”Men vad är det för någonting?”
”Menar du att du aldrig ätit Bertie Botts förut?” De andra såg förvånat på henne då hon skakade på huvudet. ”Näe, det finns inga sådana i Rumänien där jag bodde innan.” Visserligen hade hon bott i England också, men det var så länge sedan…
”Inte?” Pojkarnas röster gick nästan upp i falsett, och flickorna såg väldigt förvånade ut de också.
”Nej… Inte på Dumstrang i alla fall..”
Så snart hon nämnde sin gamla skola började Jill och Katie att fråga ut henne om den och Toby och Sean fortsatte partiet i trollkarlsschack som de hållit på med när Jean och Jill kom in i kupén. s
Jean märkte snart att hon egentligen inte alls tyckte om de båda flickornas sällskap, det enda de verkade bry sig om var kläder, pojkar och sitt eget utseende. Toby och Sean verkade lite mer hyggliga och i hennes smak men eftersom hon misstänkte att de var tillsammans med Jill och Katie så snackade hon inte så mycket med dem heller. När tåget väl kommit fram till Hogsmeade, som hon hört dom andra prata så mycket om så hoppade hon snabbt av tåget för att komma ifrån de andra, vars sällskap hon nu mer än tröttnat på. Det lyckades, för när hon vände sig om fick hon inte syn på någon av dem. Istället gick hon rakt in i en ganska lång, mörkhårig pojke. Han vände sig om när hon sprang in i honom och hon utbrast förvånat ”Ursäkta!”
”Jarå, det är ingen fara..” Han tittade på henne och log ett charmigt leende. Så räckte han fram handen och sa, ”Sirius Black.”
Lite tafatt, förvånad över rörelsen tog hon hans hand och svarade, ”Jean Rowes..” Hans vänner som innan stått bakom Sirius och pratat vände sig nu om mot henne, som om de nyss märkt att hon stod där.
”Är du ny här? Jag har aldrig sett dej på Hogwarts tidigare, och du verkar vara lika gammal som oss..?” sa en av kompisarna, en pojke med slitna kläder och ljusbrunt hår. Hon kände igen honom, men kunde inte riktigt placera varifrån.
”Ja, jag har precis flyttat från Rumänien. Jag ska börja sjätte året nu… Är det meningen att man ska ta med sig väskorna själv eller…?”
”Nejdå, det behöver man inte. Den biffen grejar husalferna vet du..”
De hade börjat gå längs med en skogsstig och kommit fram till en vagn som drogs av ett mörkt, hästliknande djur. ”Testraler! På en skola?”
”Yepp. Men dom är inte särskilt farliga egentligen, det är bara ett rykte dom har fått. Allt det där med död och allt det där. Skogvaktaren här, Hagrid har skött upp en hel hjord i den förbjudna skogen. Av oss är det bara Remus som kan se dem…”
Så såg dom slottet närma sig, gigantiskt och vackert höjde det sig över dem allt eftersom de kom närmare.
Medans de åkte presenterade Sirius de andra som James, Peter och Remus. Han pekade på dem i tur och ordning och när han kom till Remus och pekade på pojken som pratat förut kom hon plötsligt ihåg varifrån hon kände igen honom.
”Remus? Remus Lupin?! Du bor i Manchester, gör du inte!?”
Han nickade, och minnena verkade återvända till honom också. Han spärrade upp ögonen och utbrast ” Jean? Herregud, vad gör du här?”
”Jag har nyss flyttat från Rumänien, precis som jag sa, och nu ska jag börja på Hogwarts.. Men – eftersom du är här måste det ju betyda att du kom in – trots att du är…” Hon avbröt sig, tittade på hans vänner och fortsatte sen, ”Sa jag inte att du skulle göra det!?” Nu log dom båda två, men alla andra i vagnen såg väldigt förvirrade ut. Pojken som hette James avbröt dem.
”Måntand, vad är det här? Vem är hon? Varför vet hon om det där? VI var ju tvungna att dra det ur dig, och det tog ändå hur lång tid som helst!”
”Vi bodde grannar när vi var mindre, sen flyttade hon helt plötsligt utomlands och vi tappade kontakten. Det där med att jag är en varulv kom hon på själv, precis som ni... Hennes rum låg mittemot mitt och hon råkade en kväll se på när jag förvandlades, jag hade...eh.. glömt att dra ner rullgardinen..” han rodnade lite, och Jean tänkte att han alltså var precis som han alltid hade varit, den som alltid kom ihåg att stänga fönstret i sitt rum om det regnade, den som sa åt henne att inte sitta under träd när det åskade och den som tvekade när de, eller hon rättare sagt, var på väg att hitta på något ofog. Han var samme gamle Remus, hennes barndoms bäste vän. Hur hade hon kunnat glömma honom? Remus fortsatte.. ”Men du, kommer du ihåg när du stoppade in en vattenballong i tårtan din mamma hade gjort till din mosters födelsedag – vad det small!”
”Ja! Och sedan tog du på dig skulden, fast det var hur tydligt som helst att det varit jag eftersom jag hade en påse med vattenballonger i handen..” fortsatte hon skrattandes. Sedan kom hon och tänka ännu en sak av allt de gjort tillsammans och utbrast: ” Eller då vi spelade Quidditch och jag tog brorsans sökare och släppte ut den, det tog dagar för honom att få fast den!” De skrattade båda två, och hade nästan glömt bort att de inte var ensamma i vagnen när Sirius sa ”Nu är vi framme, damerna först.. Ni två bundisar får fortstätta snacka minnen inne i stora salen..”
Han lät faktiskt lite sur, eller kanske avundsjuk och det förvånade henne. Hon hade på känn att han var den sortens kille som var van att få alla tjejer han önskade, och om hon kände Remus rätt så var han inte den som snodde en flicka framför någon av sina vänner… Med en blick på Black tog hon Remus arm under sin, och så gick de tillsammans in genom den stora porten till slottet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Xoonie - 26 jul 08 - 21:13- Betyg:  | | Jag gillar den, speciellt då du har tagit med folken som är vuxna/döda i dem riktiga harry potter böckerna. Jag förväntade mig nästan att Jean skulle finnas i böckerna om jag slog upp dem nu! | | sockervaddsmoln - 19 jul 08 - 15:00 | åååh! jag fattar inte att ingen har kommenterat;
iaf! himla välskriven, och lätt att läsa.
jag gillar den, och kommer definitivt fortsätta läsa :) |
|
|
|
