varför är det förbjudet att älska honom? (en del) |
det här var något jag började skriva på när jag inte hade något att göra, men så började jag gilla den och den blev helt plötsligt ganska så lång. Men det är bara en del, och kommer inte bli en till del. read, enjoy and kommentera
Jag hade hoppats att i alla fall någon skulle förstå. Att någon skulle kunna vara glad för min skull. Men ingen står på min sida, ingen av mina vänner, inte min familj. Bara han.
Jag försöker koncentrera mig på texten i engelska häftet, men ska jag vara ärlig förstår jag ingenting av det idag. Det kunde lika gärna vara arabiska, så obegripligt är krumelurerna vi har fått i uppgift att översätta.
Var jag så naiv när jag trodde att någon skulle förstå? Var det verkligen så fruktansvärt? Jag tittar runt i klassrummet, jag har känt alla dessa personer i snart ett år, och flera av dem betydligt längre än så. De är mina klasskamrater, och flera av dem är mina närmaste vänner. Var mina närmaste vänner, rättar jag mig själv.
Varför kan ingen av dem förstå? Varför kan ingen sätta mina känslor i första hand? Varför?
Jag försöker åter igen koncentrera mig på texten, men min blick söker sig hela tiden till platsen bredvid mig. Platsen som är tom.
Är jag så motbjudande att ingen ens vill sitta bredvid mig? Att ingen klarar av att vara i min närhet?
Efter en till stund med envist försök att göra uppgiften känner jag mig märligt iakttagen och jag hör några som fnissar tyst. Jag försöker ignorera blickarna och fnisset som jag är helt säker på handlar om mig.
De får väl skvallra då om de måste. De är ändå bara omogna, de förstår ingenting, de vet inte vad kärlek är.
Jag intalar mig det, de är bara omogna, men ändå känner jag hur rodnaden stiger i mitt ansikte. Jag stirrar envist ner i häftet, och försöker se oberörd ut medan mina kinder bränner.
Fnissningarna blir högre och en ljus pojkröst viskar mitt namn.
Jag låtsas som jag inte hör, som om jag inte bryr mig, samtidigt som jag undrar varför vår fröken inte märker något.
Jag vänder blad i häftet, fast jag inte har förstått ett ord, bara för att det ska se ut som om jag är helt försjunken i skolarbetet, som om jag inte bryr mig.
Varför kan de inte låta mig vara? Varför är det så intressant? Om jag bara inte hade suttit här ensam, om jag ändå hade haft någon här som stöttar mig. Fast jag har honom, han som bryr sig.
Bara tanken på honom får mig att bli helt varm, och jag känner i varenda kroppsdel hur mycket jag saknar honom. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se honom igen, får prata med honom, röra vid honom.
Fast mina underbara tankar om den underbaraste personen får ett dramatiskt slut när något landar mitt i häftet om Australien. En papperslapp, slarvigt hopknycklad och kastad när läraren tittar åt ett annat håll.
Det är ingen idé att låtsas som om jag inte ser lappen, eftersom den landar snyggt precis framför ansiktet på mig och jag dessutom hoppar till ganska ordenligt eftersom jag för några sekunder glömt bort de barnsliga killarna.
Jag tittade upp på de fyra killarna, som sitter snett framför mig, med en blick som jag hoppas säger va-fan-vill-ni? De tittar på mig alla fyra med förväntansfulla och ivriga ansikten.
”Öppna den då”, viskar en av killarna ivrigt och flinar stort.
Först tänker jag bara slänga iväg lappen, jag vill inte veta vad det är de har att säga mig. Men sen ändrar jag mig, jag känner ju trots allt dessa killar, visst att de är barnsliga men de skulle väl ändå inte skriva något jättetaskigt?
Jag himlar med ögonen mot killarna med öppnar ändå demonstrativt lappen.
Ett enda ord är det, skrivet med stor slarvig stil som verkar tillhöra en sexåring och inte en trettonåring. Ett ord som känns som en hård spark i magen. Ett ord som svider värre än jag trodde var möjligt.
Hora.
Jag bara stirrar på lappen med gapande mun och klapprande hjärta i en hel evighet.
Hora. Hora. Hora. Jag kan inte tro att det är sant. HORA.
Jag märker knappt att det ringer ut, att mina klasskamrater snabbt rafsar ihop sina saker och reser dig. Jag sitter fortfarande med lappen i min hand och känner att tårarna börjar fylla mina ögon när klassen går förbi mig. Killarna, jag vet inte vem av de fyra som skrev lappen, tasslar, flinar och skrattar mot mig.
”Gjorde det ont?” frågar en av killarna skrattande och kollar menande på de andra.
”Eller du tyckte väl så klart att det var skönt…” flinar nästa.
Han böjer sig mot mig när han går förbi min plats. ”Hora”, säger han lågt till mig, fast inte så lågt att inte största delen av klassen hörde honom.
Resten av klassen tittar nyfiket på oss, några av dem stämmer in i skrattet. De vet alla vad de handlar om.
Jag kan inte tro att det är sant. Hur kan de skriva så? Hora? Varför tror de att jag är en hora, bara för att jag älskar en man? Det är så orättvist, så orättvist.
När den sista personen försvinner genom dörren, reser sig vår fröken från sin stol framme vid katedern och tittar undrande på mig. Jag samlar snabbt ihop mina saker och nästan springer ut ur klassrummet, hela tiden med tårarna brännande bakom ögonlocken.
Helvete, helvete, helvete. Jag får inte börja gråta!
Men ute i korridoren känns det som om alla tittar på mig, det känns som om alla skrattar åt mig, pratar om mig. Vänder inte misstänkt många sig om när jag skyndar till mitt skåp? Tystnar alla som jag tycker att de gör?
Vad är det som är så fel med att älska någon? Jag vet att han är för gammal, att jag är för ung, men ändå? Varför är det så himla fel?
Jag slänger in mina böcker i mitt skåp, tar ut min överfulla väska och slänger igen skåpet igen, allt med tårarna hotande att svämma över.
När jag vänder mig om efter att ha tagit ut nyckeln ur skåpet får jag ögonkontakt med ett par ögon en bit bort. Ett par ögon som jag vet är grå som havet en regnig dag. Ett par ögon som tillhör en person som jag bara för några dagar sen räknade som en av mina bästa vänner. Ett par grå ögon som tillhör den personen vars fel det är att hela skolan vet alldeles för mycket om mig, tror sig veta allt om mig.
Hur kunde du berätta det? Jag litade på dig, jag litade verkligen på dig. Förstod du inte det, att jag litade på dig mer än på någon annan? Visst att du kanske bara berättade det för två. Två som jag också kallade bästa vänner, vänner för alltid. Men du lovade, du lovade faktiskt. Du skulle inte säga något, nej du skulle inte säga något, inte ens till dem.
De står där alla tre, står där några meter bort och tittar på mig, precis som så många andra i korridoren. Deras blickar, åh de där blickarna, får det att svida till i hjärtat. Men ändå, men ändå tar jag ett steg mot dem. Det är en ren reflex, det är det ända jag kan säga, det var en reflex.
Det var bara en reflex, jag vet att de inte tänker prata med mig, men ändå känns det som händer sen som ett slag i magen. Igen. Ett slag som, fast jag inte trodde det var möjligt, gör ännu ondare än den hopknycklade lappen. Ännu ondare än det hemska ordet.
Det får det att bränna i hjärtat som av eld, får mitt hjärta att i ena stunden nästan stanna och i nästa slå i en hastighet som gör att jag är chockad över att jag inte faller ner död direkt. Det gör ondare än något jag har varit med om innan.
Ändå kan inte det mina före detta vänner gör se så farligt ut i någon annans ögon. De går därifrån.
De tittar på varandra med blickar som säger vad-vill-den-där-äckliga-människan? Sen ger de mig varsin blick av största möjliga avsky, sätter näsorna i vädret och går.
De går. De vänder ryggen mot mig och går. De, de som jag nyss räknade som mina allra bästa vänner. De går i den stund när jag skulle ha behövt dem som bäst.
Så mycket var det vänskapen tydligen värd.
Hur kan ni? Hur kan ni överge mig så? Tack, tack så hemskt mycket.
Nu, nu går jag. Jag går, ut genom skoldörren, ut i den värmande majsolen. Bort, bort från alla, bort från alla som inte förstår. Bort från alla som inte vet hur det är att älska någon.
Är det ett brott? Är det ett brott att vara tretton och inte vara oskuld längre? Är det olagligt att älska någon, verkligen älska någon som är alldeles för gammal. Kanske är det de, vad vet jag? Men jag älskar honom, och det är mitt beslut att fatta. Mitt och ingen annans.
Jag går bort från skolan, bara går så långt bort jag kan. Eller så långt kommer jag inte, jag sätter mig i busskuren. Sätter mig för att vänta på en buss som ska föra mig bort, bort från detta helvete på jorden.
Jag som hade hoppats att någon skulle vara glad för min skull. Att någon skulle kunna sätta min lycka i första rummet.
Jag rotar reda på min mobil i min alldeles för fulla väska, och slår numret till den enda person som fortfarande står på min sida. Den enda person som fortfarande älskar mig.
Men signalerna går fram en efter en utan att någon svarar. Utan att jag får höra min alldeles för gamla pojkväns underbara röst.
Jag lägger inte på, tar inte bort mobilen från mitt öra ens när tårarna börjar rinna.
Snälla älskling svara, snälla älskling. Jag behöver dig, jag behöver dig så otroligt mycket. Snälla älskling svara.
Men signalerna går fram där i andra änden helt förgäves. Ingen svarar.
Jag vet inte hur länge jag sitter där med mobilen i handen, och tårarna rinnande ner för kinderna. Jag snyftar inte, utan gråter ljudlöst. Tårarna kommer av sig själv, utan att jag behöver tänka, utan att jag ger ifrån mig ett ljud.
Varför är det förbjudet att älska? Jag vet att jag bara är tretton, och jag borde kanske inte veta vad kärlek är, men jag älskar honom. Jag klarar mig inte utan honom, jag gör inte det. Jag vet att han är över tio år äldre än mig, men jag älskar honom.
Jag vet inte hur länge jag har suttit där i busskuren när Robbie Williams röst plötsligt börjar sjunga från min mobil, och hans nummer dyker upp på displayen. Mitt hjärta slutar slå medan jag fumligt svarar.
”Jaa”, svarar jag med svag röst, som skvallrar om vad jag har gjort den senaste stunden.
”Älskling?”
Herregud, det är han. Det är verkligen han.
”Älskling, förlåt att jag inte svarade, men jag jobbar ju. Jag har smitit i väg ut på lagret nu, för att kunna prata med dig.
Jag svarar inte, jag kan inte, får inte fram ett ljud. ”Gumman? Hur är det? Hur går det i skolan?” hans röst är så öm, så mjuk, så kärleksfull.
Jag sväljer och säger kvävt ”skit, helt åt helvete”.
”Lilla gumman, jag finns här, glöm inte det. Vad som än händer klarar vi det tillsammans.”
Han tystnar någon sekund, kanske väntar sig han att jag ska svara, men jag kan inte.
”Jag älskar dig” säger han tillslut, och hans ord är som en smekning för örat. ”Jag älskar dig mest i hela världen.”
Jag känner hur jag ler genom tårarna, och all smärta som jag känt den senaste stunden försvinner.
”Jag älskar dig med”, viskar jag och jag tror faktiskt inte jag någonsin har varit lyckligare.
Han älskar mig. Han älskar mig verkligen, och han har så rätt. Vi kommer klara det här tillsammans. De är vi mot resten av världen, men vi ska klara av det - tillsammans.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Violet - 31 maj 09 - 11:50- Betyg:  | | Schysst bra, u go girl! | | JennnyJ - 1 jul 08 - 09:30- Betyg: | Den var grymt bra vet du!
grymt bra!
du skriver verkligen med inlevelse och man känner sig som henne,
alla hennes bekymmer och tankar och känslor far över till en själv och man förbannar alla i hennes närhet som bara skiter i henne...
mycket starkt skrivet!
en klar femma! :D <3JvJ | | bellsan - 1 jul 08 - 01:19- Betyg: | | Jag tyckte de var jättebra. Och du kan verkligen skapa känslor inom mig och även för andra, skulle jag tro. Fortsätt snart, jag hoppas på en fortsättning snarast! | | ccooccaaccoollaa - 30 jun 08 - 23:44 | | Gillade ditt sätt att skriva men lite tveksam mot handlingen ;) | | Alexiz93 - 30 jun 08 - 21:29 | | bra:) |
|
|
|
