Tre saker du INTE bör göra på psyk, del 75 |
Ja på sjukhuset igen och jag känner mig spyfärdig, gråtfärdig och skada mig färdig, orken är liksom borta, jag liksom bara faller ner, ner, ner till det djupa svarta. Att sitta på sjukhussängen och bara viska fram orden för att jag inte orkar, ja det är där jag är nu. Jag vill göra så mycket, men jag har så lite ork nu. Gå till McDonalds och äta glass är nog alldeles lagom just nu har jag en stark känsla av.
Snart brister allt igen jag bara känner det.
Krasch, en stol slängs i golvet.
"Nu tar vi det lugnt" En skötare tar tag i flickans armar för att få henne att sluta kasta möbler. Jag känner hur det bara kryper på mig, som tusentals myror som springer över mig, Jag vill bara skrika och få det att bli tyst, men då hörs ett annat skrik. Ett skrik från flickan som kastade möbler, hon skriker ut sin ångest och min bara kryper på mig och jag sitter på stolen utanför sköterskornas rum och bara känner hur allt syre tar slut runtomkring mig. Jag orkar inte, jag orkar inte höra, jag orkar inte se, jag orkar inte leva i min verklighet som har blivit vardag.
Jag vill skrika precis som flickan som kastar möbler, jag vill kasta möbler precis som hon, jag vill ha någon gåendes efter mig för jag orkar inte mer, men jag kan inte säga det. Jag kan inte göra det, jag orkar inte öppna munnen för att säga sanningen för att berätta vad mina tankar driver mig till.
Att jag blir driven till mer vansinne av bara åsynen av avdelningen, samtidigt som jag inte orkar gå hem och bara sätta mig på sängen vid datorn igen.
Efter att flickan blev sövd ligger hon i sin säng och hyperventilerar, hon orkar bara inte med verkligheten, smärtan i halsen och få veta att de är kvar, att hon kan dö när som helst och att hon är kvar i helvetet hon bara ville fly från.
Nu är datorväskan fylld med tabletter, tabletter som hon inte borde ha. Tabletter som hon deffinitivt inte borde ta.
Men hon vill, hon vill så gärna skada sig, trots hoten om att bli kvar på avdelningen, trots att hon vet att hennes föräldrar och syskon kommer bli arga, men hon bara måste, hon bara måste ta tabetterna hon har med sig.
Jag orkar liksom inte närvara i vardagen som har blivit min verklighet.
|
|
|
|
