Jag älskar min bror (kap 34) |
Nu tog det typ bara två dagar innan nästa del kom, hehe, I`m the best xD
euhm... Kommentera gärna, för det vet ni nog nu
att jag tycker det är kul och uppskattar dem. Även kritik ;)
pöss och kjam på er <3
Kapitel 34
”Hej.”
Hälsar jag mjukt när jag öppnat dörren och möter två lika blåa ögon som mina egna, det svarta håret ligger som vanligt och jeansen lågt vid höfterna med ett vitt linne till och en tjock tröja.
”Hej på dig, får man komma in eller måste jag lista ut lösenordet först?”
Flinar han och jag kan inte låta bli att flina tillbaka.
”Nej, du får komma in, men du råkar inte möjligtvis betala för pizza?”
”Inga problem, det gör jag mer än gärna för dig.”
Jag skakar bara lite lätt på huvudet och ler, Emo Adrian följer med in efter mig och går direkt fram till telefonen, vad håller han på med?
”Kom du hit för att låna telefonen, eller vad?”
Frågar jag och tittar undrandes på honom, han är ju lite finurlig den killen. Sedan tittar han menade på mig och slår ett nummer.
”Skulle jag inte betala för pizza?”
Han säger det som om det vore det självklaraste, beställer två pizzor och hela tiden tittar han på mig och jag släpper inte blicken för den delen heller.
När väl pizza snubben kommit och Emo Adrian betalat som lovat och ätit så mycket vi kunde få ner, det vill säga att jag åt halva och han sin plus det jag inte orkade äta upp.
Så bestämde sig Tresure för att presentera sig, med lätta steg trippar hon och börjar jamma, som betyder att det kanske finns något över till lilla mig. Den katten är ju för rolig.
”Vem är denna sköna då?”
Emo Adrian lyfter upp henne i hans famn, smeker henne och katt kräket till förädlare spinner ljudligt.
”Det är min lilla ängel, Tresure, som just nu förrått mig genom att gilla någon mer än bara mig.”
Skämtar jag med en viss ironi i, men kan inte låta bli att ler kärleksfullt till katten som sitter i Emo Adrians knä och njuter.
”Hehe, men vem kan inte älska mig?”
Flinar han och blinkar.
”Jag är ju trots allt en naturlig skönhet.”
Ler han stolt.
”Haha,”
Låtsas skrattar jag,
”Du? Om någon är en naturlig skönhet så är det jag!”
Hånler åt honom och skrattar lätt, men han bara tittar på mig helt döds seriöst.
”Ja, det stämmer så, en naturlig skönhet som änglar smidet, det är du.”
Där kan jag inte hejda den röda nyansen som sprider sig, fattar han inte att han inte kan säga sådana saker och se ut så samtidigt? Det funkar inte!
Han förvrider ju min stackars lilla hjärna här!
Men ändå så ler han och ögonen tindrar, fästa på mig utan att sluta klappa katten som nu lagt sig tillräta i hans knä och somnat.
”Jag går och bäddar soffan.”
Meddelar jag, och reser mig upp för att först plocka undan på bordet.
”Vad trevligt, jag får soffan…”
Jag bara ler retsamt, inte ska han få för sig saker här inte!
”Men, men, lilla Tresure kanske gör mig sällskap så att jag inte blir mörkrädd hos främling Maria.”
Säger han och ger hundvalpsblicken samtidigt som han kliar Tresure löst.
(Han kan allt få sova med katten, det går lika bra det)
Efter att ha bäddat klart soffan och disken blivit bort plockat, visar jag toaletten för honom och säger till honom att det är bara att ta något i kylskåpet om han skulle bli hungrig.
”Så, det är nu du lämnar mig?”
”Bara för i natt, vi ses imorgon. God natt, Adrian.”
Säger jag och ler lite, vänder mig sedan för att gå upp.
”God natt, Maria.”
Fast jag inte vänder om för att titta på honom, kan jag känna hans blick i ryggen på mig medans jag går upp för trapporna. Hjärtat bultar med medvetenheten om att Emo Adrian finns på nedervåningen, och jag för söker skjuta undan tankarna om honom medans jag borstar tänderna, men det går inget vidare.
Jag suckar djupt, mer av allt vill jag bara gå ner men mitt förnuft håller mig tillbaka, så jag lämnar badrummet, men blicken fastnar på rummet mitt emot.
Dörren är stängd.
Varför jag inte lät Emo Adrian sova i rummet som Rasmus sovit i, vet jag inte. Jag kan bara inte låta någon annan vara där inne, det känns som något försvinner då. Dofterna och minnena då jag bar upp honom dit, hur hans gamla slitna jacka hängde på stolen vid sängen.
”Tänk inte på honom Maria.”
Jag suckar åter igen, vänder om för att gå in i mitt rum och byter om till min nalle pyjamas och kryper under det gula lapptäcket.
Men jag kan inte somna, hela tiden tänker jag bara på en person.
Emo Adrian, eller ja, Adrian.
Undra vad han heter i efternamn?
Efter ett tag lyckas jag äntligen somna, utan att vara medveten om att någon tittar på mig. För i dörröppningen står Emo Adrian och tittar varmt på flickan som sover tungt. Han ler åt syn av en sådan vacker liten varelse, synd bara att hon är så ung tänker han.
Och suckar sedan och går ner igen, väl nerbäddad i soffan och med katten sovandes vid fötterna, kan han inte sluta tänka på henne.
Han vill mer av allt hålla om henne, viska små ord i hennes öra till söms och få känna hennes kropp igen.
Men han låter sig inte lyssna till känslorna, utan håller sig till sitt förnuft. För en gångs skull.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | abeer - 13 jul 08 - 20:08- Betyg:  | | skit bra!! | | sandruskapuska - 1 jul 08 - 00:40- Betyg: | | Skitbra. och han verkar så underbar Adrian. =) | | tjoh - 30 jun 08 - 20:46 | | superbra ! :D men det vet du ju redan att jag tycker (A) :D | | Mangasagan - 30 jun 08 - 19:54- Betyg: | | Jättebra!!<3 | | susanne123 - 30 jun 08 - 17:18 | | så bra, mera love it |
|
|
|
