Tre saker du INTE bör göra på psyk, del 74 |
Okej det är bevisat, allting, precis allting jag har lärt mig i mitt liv är fel, fel, fel, fel, FEL!!!
Det finns inget jävla magiskt över livet, det finns ingen skatt vid regnbågens slut, det finns ingen skatt överhuvudtaget och visste ni, ja så klart att ni visste det är bara jag som lever kvar i en jävla fantasivärld där ingenting är sanning längre, för det det gå inte att gå på moln, man faller liksom bara igenom då.
Fan jag faller IGEN och återigen för en liten småsak som egentligen inte spelar någon som helst roll. Men jag faller och jag vet att det kommer göra så jävla ont när jag landar, men ändå utsätter jag mig för det. Jag vill bara gråta nu, varför? Ja jag vet inte, jag är väl bara slutkörd och allmänt jätte trött, men av vad? För vad? Jag vet inte, jag har inget svar jag vill bara gråta och slippa ha svar på allt hela tiden.
Och jag vet, jag borde återigen ringa avdelningen, men jag kan inte,jag orkar inte, jag orkar inte förklara eller ha svar på allt just nu, jag vill bara att det ska gå över, fast egentligen vet jag inte vad som ska gå över, finns det ens något som ska gå över? Eller r jag dömd till att alltid vara denna misslyckade människa jag just nu är?
Just nu sitter jag här i min äldsta lillasysters säng och gråter, gråter för en småsak, en sådan fånig sak att det inte ens går att beskriva hur mycket jag skäms över det, hur lätt jag tappar humöret för ingenting.
Jag vet inte vad jag ska säga på läkarsamtalet imorgon, det går ju inte bättre på avdelningen jag är ledsen där med och allting bara för patetiska små saker som egentligen inte spelar någon som helst roll. Eller jo för mig spelar det roll.
Jag är trött på det här jävla livet, jag är trött på alla vänner jag har förlorat alla skolor jag har misslyckats i och allt jag någonsin har gjort. Det blir ju bara fel fel, fel, fel.
Jag vill bara bli liten igen och få krypa ihop och bara gråta, nu kan jag knappt det, jag vet liksom inte hur man gör helt och hålet känns det som. Tårarna kommer när som minst vill det och kommer inte när jag verkligen behöver dem.
Jag är påväg neråt igen och det känns om att jag inte kommer klara det den här gången, det känns som att jag kommer bli fast på psyk för resten av mitt liv, en det vill jag inte, jag vill verkligen inte det det är min skräck, min fasa min rädsla för att livet ska bli så fel.
|
|
|
|
