Sagan om en verklighet, del 3 |
"Det lilla sälskapet med Gaverion i spetsen hade slagit läger precis bredvid en sjö. Gaverion såg sin son springa omkring och lyckliga leka med den lilla hunden han hande smugglat med sig på resan och för första gången på evigheter kände Gaverion sig nöjd med hur hans liv var. Självklart saknade han Siceline, men nu kände han att kärleken till sonen de hade fått tillsammans stod över saknaden efter den kvinna han en gång älskat och som hade ryckts ifrån honom så hjärtlöst"
Saga gäspade och gnugade sig i ögonen hon satt på n säng iförd sitt nattlinne hon hade precis avslutat sin text om Rwandas historia på datorn.
Och nu satt hon och fingrade på det blåa skrivhäftet som hon och Siblelle hade skrivit slut på den skoldagen. Hon blädrade igenom boken lite snabbt och läste lösryckta delar ur berättelsen. Hon kände på sig att om hon och Sibelle bara slutförde sin berättelse någon gång skulle den bli bra, visst de var ju tvungna att utesluta en del scener där de inte hade varit överens om hur historien skulle fortsätta. Och en del av deras sjukscener. Tyvärr så hade figurerna i deras berättelse varit väldigt otursföljda och råkade ut fr olyckor ungefär hela tiden.
Antagligen var det både Sagas och Sibelles sätt att få ur sig sina egna känslor och tankar.
I berättelsen kunde de skada vem som helst, döda vem som helst, hata vem som helst utan att någon fick reda på det. Åtminstone för Saga ar det väldigt bra, hon fick ur sig all sin smärta genom att skriva ner den i berättelsen och tvinga de olika figurerna att skadas och dö istället för hon. Hon kastade en sista blick på boken innan hon öppnade den nedersta skrivbordslådan och slängde in boken där, på högen av alla de andra blåa skrivhäftena.
"Jaha det va biologihäftet" mumlade hon innan hon stängde lådan igen.
När hon sedan tittade upp igen hoppade hon till av förskräckelse, han stod där, precis där mittemot henne och stirrade in i hennes blåa ögon. Hon blev inte rädd längre som hon hade bivit de första gångerna. Nu hade hon vant sig, de bara stod dr ibland och tittade på henne, det var liksom som om de kom ut ur böckerna och levde på riktigt.
Saga log svagt mot honom och studerade hans ringbrynja som var som ett konstverk, ett konstverk hon och Sibelle hade skapat tillsammans. Innan hon hann reagera var han borta, precis lika snabbt som han hade kommit.
Hon kunde inte låta bli att känna sig besviken, hon ville lära känna honom mer, hans bruna ögon som strålade mot henne varje gång de sågs. Just i de ögonblicken spelade hennes kärlek till Mattias igen roll.
När hon kände att hon var ensam i rummet igen och visste att ingen såg tog hon fram en liten knappnål som hon hade gömt undan under huvudkudden. Hon höll i den och bara såg på den ett tag innan hon sakta sakta förde den mot sitt armveck och tryckte till, inte hårt men inte löst heller sådär lagom om att nålen sakta åkte in i huden. Sedan drog hon snabbt ut den igen och såg den lilla strimman av blod som rann utmed hennes arm hon tog fram toalettrullen hon hade under sängen och höll en papperstuss mot det lilla, lilla såret en stund och sedan gömde Saga undan nålen igen och kröp ner under täcket.
|
|
|
|
