Welcome to my life (HPFF) - Kapitel 1 |
God kväll, god kväll människor! :) Det här är en HP-fanfiction som jag har hållit på med rätt länge. Den är inte avslutad än men jag har kring 20 kapitel färdiga. Tänkte jag skulle lägga ut den här nu. Och här är alltså kapitel 1. Definitivt inte det bästa jag har skrivit, inte på långa vägar. Men det var rätt länge sedan jag skrev det. Plz, mobba mig inte för det här. x) Det blir bättre sedan. Så får ni ju säga vad ni vill om att Draco har en dotter som heter Helen och inte en son som heter Scorpius. Det får sin förklaring senare. Enjoy!
Kapitel 1
Den Stora salen på Halloween var något alldeles extra. Inte bara de smått kusliga dekorationerna, utan också stämningen. James älskade halloweenhelgen, och speciellt den stora festmiddagen.
Han och hans vänner tog plats vid det vackert dukade Gryffindorbordet. De var en smula försenade så måltiden hade redan börjat. De flesta satt och åt av den goda maten medan andra bara beundrade dekorationerna eller satt och pratade. Mångas blickar vändes mot James och hans gäng, förmodligen på grund av deras maskeradkostymer. Det hade varit Jennies idé, och Malcolm, James och Jesse hade naturligtvis genast hängt på. De gillade alla att göra galna saker, och det var väl också därför de hade blivit vänner. Det var Jennie som fungerade som ledare för gänget, hur det hade blivit så visste ingen. Hon var mycket bestämd och väntade sig att folk skulle lyda henne, samtidigt som hon kunde vara en riktigt bra vän när det verkligen behövdes. Hon var inte särskilt populär, slitna Dr Martenskängor och lila slingor i håret var inte vidare modernt, men popularitet var inte heller något hon strävade efter.
Jesse, som var Jennies tvillingbror, var raka motsatsen till sin syster. Väldigt populär bland tjejerna, han hade gått ut med nästan alla i sin årskurs, ett vackert ansikte och snygga muskler som han hade fått tack vare de hårda quiddithträningarna. Han hade nyss blivit utnämnd till kapten för Gryffindors quiddithlag, vilket fått honom att om möjligt bli ännu mer eftertraktad bland skolans flickor.
Malcolm var väldigt speciell. Lång och gänglig, halvlångt, stripigt hår, smalt ansikte och ett väldigt sinne för humor. Han och Jesse hade varit bästa vänner sedan fem års ålder.
Och så till sist James, son till den otroligt berömde Harry Potter, vilket han var hemskt stolt över. Han var nästan mer populär än Jesse, och hans flickvän var ingen mindre än Dinah Morrison, skolans vackraste flicka, sa många. James var också med i quiddithlaget, han spelade sökare precis som sin far. Han var också mycket lik Harry utseendemässigt, med det svarta, spretiga håret och de knotiga knäna, men han hade också vissa likheter med sin mor, Ginny, som till exempel den raka näsan. Sina ljusblå ögon hade han inte ärvt från någon av sina föräldrar, men troligen från sin morfar Arthur Weasley.
De fyra lade upp ordentligt med mat på sina tallrikar och skulle just börja äta när Dinah damp ner i James knä. Hon slog armarna om halsen på honom och kysste honom direkt på munnen. James besvarade kyssen och sköt henne sedan ifrån sig.
”Dinah, sätt dig bredvid mig istället, du gör ju mos av mig”, sa han med ett skratt. Dinah ruskade retsamt på huvudet så att hennes långa, halmfärgade hår dansade. När hon vägrade flytta på sig, fick James lyfta henne och sätta ner henne på bänken bredvid sig. Hon makade sig tätt intill honom och lade upp lite pumpapastej på ett fat, vilket hon sedan började mata honom med. James lät henne göra det trots Jennies ogillande blickar.
”Men varför har ni spökat ut er på det där viset?” frågade Dinah och tog av James den höga hatten och torkade bort sminket som skulle föreställa blod ut hans mungipor. ”Ta bort de där äckliga tänderna, James.”
Jennie, som var iförd en glittrande lila klänning och en stor häxhatt, såg ut att vilja sparka till Dinah under bordet men hon lät bli och det var James tacksam för. Men han blev själv också lite irriterad på Dinah, han hade faktiskt jobbat en hel del med sin dräkt.
Plötsligt tystnade sorlet i salen och allas blickar vändes mot dörren. Även James och Dinah såg ditåt för att se vad som stod på.
Någon hade stannat upp på väg in i salen. Det var en flicka med långt, blont hår, spetsigt ansikte och lång, slank kropp. Hon stod en stund och stirrade ut över havet av elever och gick sedan med nerböjt huvud och satte sig vid Slytherinbordet.
”Är inte det där Helen Malfoy?” frågade Dinah misstroget när ljudet i salen höjts till sin normala volym igen. ”Vad gör hon här? Jag trodde hon inte skulle komma tillbaka förrän nästa år, hon är ju psykiskt störd, eller något sånt.”
Jennies blick var mörk när hon såg på Dinah. Malcolm och Jesse satt tysta på båda sidor om henne. Det var alltid bäst att märkas så lite som möjligt när Jennie var förbannad, även om hon var förbannad på någon annan.
”Psykiskt störd? Hon var deprimerad! Och det är inte konstigt, med tanke på alla dessa bimbos som hackar på henne så fort hon inte är sminkad eller har omoderna skor!”
”Kallar du mig bimbo?” frågade Dinah och hennes röst var iskall.
”Du får väl ta det som du vill”, sa Jennie precis lika kallt. Dinah reste sig och rusade ut ur salen. James gjorde en ansats att följa efter henne men Jennie tog tag i honom och drog ner honom på bänken igen.
”Jag fattar inte varför du inte bara gör slut med henne”, sa Jennie ilsket. ”Hon är ju inget annat än en enda stor, äcklig bitch!”
Draco hade inte velat att hon skulle åka tillbaka förrän nästa skolår men Helen hade varit envis. Hon ville absolut inte gå om något skolår, och hon visste att det inte skulle bli bättre av att sitta hemma ett helt år. Hon måste kämpa för att bli frisk även om hon mycket hellre hade stannat hemma hos Draco, som skötte om henne, pratade med henne, tröstade henne, fick henne att skratta.
Helen älskade sin far över allt annat. Han var den enda hon hade. Inga syskon, ingen mor, inga far- eller morföräldrar, inga släktingar överhuvudtaget. Och inte längre några vänner. Draco, hon hade aldrig kallat honom för pappa, det kändes mer naturligt att säga Draco, var henne bästa vän och hennes enda släkting. Han var oerhört skicklig att spela rollen som både mor och far åt Helen, och hon hade faktiskt aldrig saknat någon mor. Hon hade faktiskt haft en farmor och en farfar men det var så länge sedan. De hade båda dött när Helen bara var fem år gammal, och hon hade inte träffat dem mer än två gånger i hela sitt liv. Men de hade i alla fall funnits till.
Det Helen saknade, det var vänner. Vänner i hennes egen ålder, för även om Draco förstod henne och de kunde göra saker tillsammans var det inte som att ha en vän i sin egen ålder.
Men jag kommer att hitta någon att umgås med, sa Helen till sig själv när hon satt där vid slytherinbordet, alldeles ensam. Det här skolåret ska jag se till att allt ändras. Och jag tänker börja med att göra mig av med min depression.
Följande morgon vaknade Helen av ugglan som knackade på fönstret till sovsalen. De andra tjejerna som låg där muttrade ilsket åt henne när hon rusade upp ur sängen och öppnade fönstret.
Det var Dracos uggla, det såg hon genast. Hon tog loss brevet och gick in i badrummet för att läsa det.
Kära Helen
Jag förstår att du blir irriterad på mig nu, ett brev genast första dagen du är tillbaka i skolan. Men jag är orolig för dig. Om du någon gång skulle känna för att komma hem, tveka då inte med att skriva till mig, så kommer jag genast och hämtar dig.
Låt inte någon trampa på dig Helen, du är värd bättre. Du är speciell, det kommer de som lär känna dig att få reda på. Se till att bli bättre, så jag slipper oroa mig!
Draco
Dracos brev var aldrig långa, det behövdes inte. Han fick det han ville säga sagt med små enkla ord som fyllde Helen med styrka. Hon lämnade brevet på toalettsitsen och steg in i duschen.
Få se nu, tänkte hon medan det varma vattnet rann nerför hennes kropp. Jag måste söka upp min elevhemsföreståndare, miss Clark, och be om specialundervisning tills jag har kommit ikapp de andra. Och sedan… skriva till Draco och berätta att jag mår bra.
Hon svepte en tjock frottéhandduk om sig när hon duschat färdigt och ställde sig sedan framför spegeln där hon möttes av ett blekt, men vackert ansikte. Hon kunde se bra ut när hon ville och idag ville hon göra det. Hon borstade håret och satte upp det i en lös knut. Sedan lånade hon någons svarta eyeliner och målade sig lite runt ögonen. Någon mascara behövde hon inte, hennes ögonfransar var tillräckligt långa och tjocka.
Det får duga, tänkte hon glatt och gick tillbaka in i sovsalen. De andra tjejerna höll på att vakna, någon hade redan stigit upp och var på väg in i badrummet.
”God morgon!” sa Helen glatt, men brydde sig inte om att vänta på svar, det kunde bli en fnysning eller något annat elakt som hon inte ville höra. Hon klädde på sig i lugn och ro.
Det kommer att bli en bra dag, intalade hon sig själv när hon gick ner till frukosten.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | viunderregnmoln - 1 feb 09 - 22:02- Betyg:  | | har läst hp böckerna o ja gillar dem men d va ett tag sen så glad att ja har hittat en ff som jag gillar (den här =D) de flesta är överdoserade med magiska grjor och oförklarliga väsen och saknar allt socialt spel men du är duktig ska helt klart läsa klart den här ^^ | | Chillaah - 3 aug 08 - 23:03 | | wow, vad ska man säga? du fick verkligen till det om man säger så! har inget dåligt att säga :) | | puke48 - 5 jul 08 - 16:10 | | Du är verkligen riktigt duktig! Jätte bra | | Mangasagan - 3 jul 08 - 20:38- Betyg: | | Wow, måste bara säga att du verkligen har talang! Jag fastnade direkt! :)<3 | | Duudanennss - 2 jul 08 - 20:42 | | Tack så mycket, flickor! ^^ Jätteroligt att ni tyckte om det. :D | | nnnilsson - 1 jul 08 - 14:21- Betyg: | oroligt bra :)
längtar tills nästa del ! | | rihannalover - 30 jun 08 - 22:08- Betyg: | Grymt bra en utav det bästa faktiskt
fattar inte att ingen har kommenterat
Du är värd bättre(jag citerar lite ur novellen :P)
Jätte bra en stark 5:a |
|
|
|
