Tre saker du INTE bör göra på psyk, del 73 |
Just nu pågår ett krig inom mig, som så många gånger förr, jag vill bara gråta och slippa världen nu, men jag vet, jag vet att jag bara inte får ge upp nu. Det får liksom inte hända, jag måste stå ut med den smärta jag bär inom mig. Det är svårt, riktigt svårt, men jag måste. Jag måste orka andas in den blytunga luften som ligger p mina axklar och för mig djupare och djupare ner i marken och helvetet.
När de fick veta att flickan återigen hade svalt saker blev hon sövd för att de skulle kunna få upp rakbladen genom munnen, men de misslyckades igen och hon de höll på i sex timmar utan resultat.
Flickan var så extremt svårstucken på rund av sin blodsjukdom (som hon var frisk från nu) och alla ärr hon hade på sina armar och ben att det alltid blev intensiven som fick sätta nål på henne.
Den här gången sprack blodkärlet när de sövde henne så allt sömnmedel hamnade precis under huden på foten och skapade ett brännsår på foten. (Det är det jag har tjtatat om rätt länge nu).
Det var bara hennes pappa som fick veta sanningen flickan klarade inte av att berätta sanningen för någon annan i sin familj hon orkade inte se deras besvikna miner eller höra deras förbittrade ord igen.
Men så klart fick flickan feber och en infektion i såret på foten och de var tvugen att klippa bort död hudvävnad för att såret skulle börja läka och nu överväger läkaren att sätta in antibiotika igen för att såret fortfarande är varit och lite infekterat.
Att leva med en psyksjuk storasyster måste vara en av de svåraste saker ett eller flera syskon kan bli utsatta för, för rädslan att inte veta om syskonet kommer hem levande igen måste vara fruktansvärd. Jag vet inte för jag ahr aldrig behövt uppleva det, jag vet bara hur det är att vara den sjuka. Men jag är livrädd för att mina småsyskon ska bli sjuka också, jag letar hela tiden efter tecken hos dem som tyder på att de håller på att få ätstörningar eller skadar sig själva. Jag är livrädd för att det ska hända.
|
|
|
|
