Tre saker du INTE bör göra på psyk, del 72 |
Fan vad jag hatar min mamma ibland, eller ja inte hatar det är alldeles för starkt uttryckt, men hon kan säga en del saker ibland som sårar mg så otroligt. Men jag vet det är svårt för henne, det är svårt för hela familjen hur man ska förhålla sig till mig, till mitt funktionshinder och hur jag tänker och vad jag gör.
För det är ju heltokigt för de flesta människor, det borde eller jag önskar att det var det för alla för det jag upplever önskar jag att INGEN annan fick uppleva det är ett helvete. Ett rent helvete som inte går att beskriva på ett rättvist sätt med ord.
Att inte orka andas att inte orka se eller ens höra orden att man kommer må bra en dag, för egentligen vill man inte egentligen vill man bara vara kvar i allt svart för på ett sätt blir det en trygghet. En trygghet som bara skrämmer en från vettet att bli av med.
Jag är fullkomligt skräckslagen över att bli frisk igen måste jag erkänna, skräcken är å stor att jag hellre sväljer sex rakblad än blir frisk igen. Och ärligt jag gråter nu när jag skriver det här för jag vet hur sjukt det måste låta och hur sjukt det verkligen är att man kan önska att man hellre sväljer rakblad än blir frisk igen. Man är livrädd för att hra orden:
"Ja du mår ju så mycket bättre nu" Man mår illa av bara tanken på att någon ska säga det eller ens antyda för man vill inte, man vill verkligen INTE må bättre.
Eller man vill, men jag är så livrädd för det att jag inte vet vad jag ska göra.
Eftersom att flickan hade varit och besökt ett gruppboende ungefär tio mil från staden hon bodde i och tackat ja till en plats där så var hon livrädd för att bli av med den om hon berättade vad hon hade gjort för personalen. Men sen ett par dagar efter att hon hade svalt dem viskade hon fram sanningen till en av sina kontakt personer och grät för att hon var så livrädd för koneskvenserna av det hon hade gjort.
Ja nu är det gymnastikuppvisning i vardagsrummet igen. Mina yngsta systrar har kommit hem från sin kompis morsföräldrars land där de har varit i en vecka. Jag måste erkänna att jag har saknat dem så extremt mycket. Nu är det bara en kvar som fortfarande är ute på resa, men det känns liksom att familjen inte riktigt är hel när folk är borta, det känns så tomt.
Jag vill inte åka in och ut på psyk hela mitt lv, jag vill verkligen inte det, men vill jag verkligen bli frisk igen?
|
|
|
|
