Livet, en lek med döden, del 10 |
Efter träningen började Hanna som hon alltid gjorde att strosa omkring i den lilla staden de bodde i närheten av. Hennes föräldrar hade även en vindsvåning i Stockholm, men både Hanna och hennes föräldrar föredrog den lilla (stora) strandhuset mycket bättre. Det var ca en timmes bilväg om an ville till en större stad. Men eftersom att Hanna trivdes bra i det lilla samhället hon bodde i passade det lilla samhället henne mycket bättre.
Han stod och såg in skyddsling gå in en den enda gallerian i staden. Han visste att hennes kropp bokstavligen talat skrek efter näring, men han visste att hon som vanligt skulle strunta i den känslan och ställe njuta av den än att lida av den.
Hanna stannade hastigt till vid den lilla godisaffären i gallerian, men sedan gick hon vidare. Men hon kände att hon var tvungen att sätta sig ner. Benen kändes som bly och hon klarade knappt av att stå upp, det kändes som att hela världen snurrade och hennes kropp domnade bort, Precis som den hade gjort det kalla vattnet där hon hade simmat.
Hennes betraktare följde henne med blicken och började känna på sig att hennes tid snart var kommen och att hon skulle få träffa honom snart, men egentligen hoppades han att det inte var så som han största farhåga var just nu.
Hanna hann precis fram till en bänk innan hon var säker på att hon skulle ha fallit ihop på marken.
Hon sjönk ner på bänken och efter ett tag började världen se normal ut igen, men hon kunde inte bortse från den gnagande känslan av hunger och oro i magen. Men hon visste, hon hade varit för slö med träningen, det hade hennes tränare konstaterat idag och hon var tvungen att göra något åt det.
Han suckade av lättnad när han såg henne gå in i godisaffären.
Hon darrade på rösten när hon viskade fram sitt tack när växel pengarna kom ner i hennes hand. Och hon tog darrande godispåsen som stod på vågen. Hon visste vad flickan måste tänka om henne för orden skreks inuti hennes huvud.
"Jävla fetto!"
"Ska du bli en elefant eller?"
Hon stoppade snabbt en godisbit i munnen, men så fort hon hade svalt den gick hon till närmaste papperskorg och slängde resten och skräcken och rädslan för vad hennes tränare skulle säga dagen efter var väldigt påträngande.
|
|
|
|
