Tre saker du INTE bör göra på psyk, del 70 |
Det blev som jag misstänkte idag kom smällen, den riktigt hårda smällen som jag bara har bäddat för själv. Nej, jag skadade mig faktiskt inte den här gången, men jag fick världens utbrott och bröt ihop, tyvärr ute på stan.
Jag var med mamma och min lillebror på stan och allt handlade bara om en rockring, en liten rockring som jag fick världens spel för och bara grät och skrek.
Min lillebror skyndade sig snabbt i förväg hem och mamma blev tyvärr måltavla för min ångest, vrede och sorg. När jag hade skrikit färdigt berättade hon att min lillebror får kommentarer om mig i skolan. Om han psysjuka syster och jag vill bara gråta igen.
Jag vill inte att mina småsyskon ska skämmas över mig, jag vill inte att de ska vara rädda för att ta hem vänner för att deras storasyster kanske har tagit en överdos och är helt borta när de kommer hem.
JAg blir så jävla ledsen och förbannad på mig själv att jag inte kan vara någon de ser upp till utan att de ska behöva skämmas för mig.
Jag älskar dem och jag vill säga det, men jag klarar aldrig av att säga det, det känns som att allt bara blir fel mellan mig och dem jämt och jag vet inte vad jag ska göra för jag är livrädd för att det ska bli fel.
Jag mår fysiskt illa, det känns som om jag ska spy och jag vill bara gråta. Jag vill krypa ihop och lägga mig i sängen och bara få somna bort. Ta mig bort till mitt drömland med talande små kaniner och tusentals katter.
Seriöst jag håller på att falla igen, jag känner klumpen i magen och jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag tappar allt igen, ytterligare en gång, men jag orkar inte, jag klarar det inte igen. Jag klarar inte av att säga till, jag vet inte ens vad jag ska säga eller till vem. För jag vet verkligen vad som är fel, jag är bara ledsen och snart okontrollerbar. Jag borde kanske ringa avdelningen.
|
|
|
|
