Snälla Gud, ge mig henne tillbaka, del 6 |
Jag kom till mitt nya "hem" sent på kvällen, jag var trött, men jag hade inte sovit, jag brydde mig inte om det.
Hela mitt liv hade vänts upp och ner och jag märkte att det jag hade brytt mig om förut struntade jag i nu. Jag struntande i att sminka mig, även fast jag förut aldrig någonsin hade gått utanför dörren utan att vara sminkad, knappt utanför mitt eget rum ens. Jag hade inte tvättat håret på en vecka, jag förmådde bara inte att resa mig upp och ta mig till badrummet.
Jag lade inte ens märke till hur det nya huset såg ut när vi kom fram till det, jag öppnade bara mest apatiskt dörren och steg t på den grusbelagda gården. Den här gången stod ingen och väntade på mig på trappan till det stora huset.
Jag blev förd in i huset där en kvinna stod, hon såg inte als lika trevlig och snäll ut som Anette. Jag hälsade tyst på henne, men uppfattade aldrig hennes namn, jag orkade helt enkelt inte lägga det på minne, det kändes helt oviktigt just då.
När jag kom till rummet kom en annan kvinna och hälsade på mig. Rummet var inte lika hemtrevligt som det hade varit hos Anette och Lars, men jag ville mest bara bli lämnad ifred.
"Det här åser vi in" Sade den första kvinnan och tog min väska ifrån mig, där hade jag bilder på mina småsyskon och min mamma.
"VA!?" Utbrast jag. "Låser in? Varför då?"
"Det är våra rutiner svarade kvinnan irriterat och det verkade som att hon inte förstod varför jag ens frågade om en sådan enkel sak.
"Får jag ta några av mina saker?" Frågade jag tyst.
"Nej" svarade kvinnan kort och försvann ut ur rummet. Den andra kvinnan följde efter henne och jag satt kvar på sängen och bara stirrade efter dem
Vart hade jag hamnat? Varför behandlade de mig so en brottsling?
Jag förstod ingenting.
Jag sov ingenting den natten utan satt kvar på sängen och bara stirrade tomt framför mig.
Dagarna efteråt gick jag inte ut ur mitt rum alls, jag låg hopkurad under täcket i min säng. Jag ville inte ha någon mat eller prata med någon. Jag visste ju inte ens vart jag hade hamnat ingen hade berättat det för mig, fast egentligen brydde jag mig nog inte om det.
JAg förstod inte hur jag skulle orka fortsätta leva såhär längre, jag hade konstant ont i magen och grät istortsett hela tiden. Jag ville träffa Viggo och Freja, men det var uteslutet var det enda svar jag fick.
Uteslutet? Hur kunde de säga så, de var ju mina syskon, min familj, jag var TVUNGEN att träffa dem.
|
|
|
|
